Resekrönika i Europas tecken - Sista delen

Det sjöngs, hoppades, dansades, skrattades, älskades, hatades även denna sista söndag i Curva Fiesole. Precis som det alltid gjorts och alltid borde få göras.

Först och främst en liten inledning med anledning av ett mail jag fick häromdagen. Emil undrar varför inte alla ramsor och italienska uttryck som förekommer i denna krönika översätts, såsom "Riga uno di noi", och jag kan redan nu varna Emil och alla andra att den här sista delen kommer att präglas just av sådant. Tack Emil för din anmärkning, som i högsta grad är berättigad. Riga, du är en av oss.

Fortsättning på "Resekrönika i Europas tecken - Del 2: Sampdoria"
Första delen: Del 1: Messina

:: :: ::

     Så stod vi alltså där i Curva Fiesole, och vi började sjunga.
Tre "blonda" violafans som bräkte på ikapp med killarna (och tjejerna) i kärnan av det som kallas CAV, Collettivo Autonomo Viola; tillsammans med dem, lika bra om inte bättre än dem. I alla fall: som dem, ty vi lever ändå i samma värld (ingen kan förstå), den lila. Fast vi är så långt borta och nu när vi äntligen kommit hit kändes det som detta var värt varenda snöslaskig droppe, varenda Zlatan-intervju på Fyran, varenda jäkla bandyboll man aldrig såg. Inget kändes viktigare än detta, vi var just här just nu, vi, och när solens strålar började värma rejält vid avspark i andra halvlek av den "betydelselösa" Fiorentina-Sampdoria kändes det nästan religiöst. Fotboll är religion, inget snack om saken.

     Rakt framför oss stod tre tjejer i vår egen ålder lutade mot räcket. De skymde stundtals sikten när blicken inte nådde tillräckligt högt upp, så matchen blev ibland nästan något sekundärt. Fiorentina anföll nu dessutom mot Curva Ferrovia och det var ändå för långt för att kunna skönja några detaljer, det som hände hände lite utan att man var speciellt medveten om det och så sjöng vi ju förstås, ramsa efter ramsa efter ramsa efter ramsa. Innan vi ställde oss där med Collettivo, tack vare Ordförandes försyn, kunde vi tillsammans en bråkdel; nu höll vi på att bli riktigt initierade och fler än en gång uppstod diskussioner oss emellan vad vi egentligen sjöng. Men vi sjöng, oavbrutet, som alla andra, och konstigt nog höll rösten distansen ut som visste den att det snart var sommarlov.

Tutto lo stadio... Tutto lo stadio... Tutto lo stadio...
FI - REN - ZE

     Annars är det förbluffande hur många amerikanska (gissningsvis) lycksökerskor det finns här i kurvan. De går runt som på nån jäkla catwalk och viftar med fjädrarna, "på jakt efter någon italienare att bli hemdragen av" som Il Presidente uttryckte det. Men vet de inte att vi redan är gifta, att vi just i denna stund visar all vår kärlek och tillgivenhet till vårt fotbollslag - att det är omöjligt för oss att tänka oss någon annan form av kärlek än den platoniska just nu. Jag tror inte att det blev någon touchdown denna söndag i slutet av maj.

Non sarà un'avventura, non può essere soltanto una primavera
questo amore non è una stella, che al mattino se ne va
ma per sempre brillerà
(sjungs till tonerna av Battistis "Un'avventura")

     Och naturligtvis, där äkta kärlek finns ryms också hat. Eller hat och hat, egentligen. Hela världen vet att det finns ett lag från Turin som inte står särskilt högt i kurs här i blommornas stad. Så därför står en del med sina vinröda halsdukar och ibland blir det hatiskt och ganska makabra ramsor om "fienden", oftast dock ganska komiskt och ironiskt på florentinarnas eget vis men anti-juve-ramsorna drar alltid med sig de flesta - ibland ställer sig hela arenan upp och då går det faktiskt rysningar längs ryggraden samtidigt som man tar i från tårna. Min erfarenhet är att det sjungs anti-juve-ramsor under varje match, överallt, vilka Fiorentina än möter, om det finns anledning att vara glad. Det blir något slags "haha, titta här är vi, kolla hur bra vi är, snart kommer vi och tar er".
Den känslan spred sig allt mer i andra halvlek i Curva Fiesole allteftersom Fiorentina spelade ut och gjorde mos av Sampdoria.

Tutto lo stadio... Tutto lo stadio... Tutto lo stadio...
JUVE JUVE VAFFANCULO

(autocensur)

     Men det sjöngs inte bara i Curva Fiesole denna söndag. Det dansades en hel del också. I den senaste delen av krönikan beskrevs den mäktiga "sciarpatan" innan matchen men än mäktigare var att titta uppåt mot kurvan och se hur alla dansar dansen la macarena tillsammans; med händerna först utåt mot planen, sedan med händerna på grannens axlar, först vänster sedan med ryggen mot planen och sedan höger. Sjungandes en variant av den brasilianska versionen, som vid varje mål av Reginaldo (han satte två praktfulla "strutar") blev "Insacca la palla Reginaldo, insacca la palla Reginaldo, ooooh Reginaldo" (In med bollen Reginaldo).
Glädjen var fullständig efter brassens 5-1-mål och solen hade gjort en alldeles blöt av svett, efter allt hoppande, dansande och sjungande på läktaren.
Reginaldo verkar för övrigt på allvar hota Martin Jörgensen om positionen som fansens mest älskade spelare. Med sin uppoffrande spelstil, sitt enorma slit och faktiska målfarlighet är det inte svårt att lista ut vem som blir publikfavorit på "Franchi". Reginaldo fick, tillsammans med Adrian Mutu ("'i fenomeno") och nämnde Jörgensen, motta de mest medryckande ramsorna under själva matchen. Man hade ju kunnat tro att Luca Toni skulle bli den mest hyllade, men när han mot slutet av matchen plötsligt reste sig upp där han hållit sig gömd bakom målet skymd av reklamskyltarna och vinkade upp mot kurvan var det lika många som sjöng "svikare" som de som sjöng "grazie". Jag rättade mig i det senare ledet.

Inte bara amerikanskor i kurvan.

     Toni är antagligen inte typen som tas till supportrarnas hjärta. Åtminstone inte här i kritiska Florens, där bara Fiorentina räknas, alla hans mål för klubben till trots. Att han är stjärna i landslaget ses troligen mer som ett minus än som ett plus, men nu fabulerar jag. Här räknas också de uttalanden du gör, hur du bemöter folk och hur pass mycket du fäster dig vid staden. Luca Toni är en megastjärna, kanske lite för stor för den här staden egentligen, lite som Batistuta. Hade Toni spelat lika länge som den store Bati tror jag hans avsked hade blivit mycket annorlunda, oavsett hans person. I den här diskussionen (rörande stora anfallare) måste namnet Riganò nämnas; "en av oss" just därför att han tagit staden till sitt hjärta. Någon från Collettivo skrek faktiskt för full hals "vi vill bara ha Riga" när Toni skulle avtackas av publiken. Detta ser jag som signifikativt för hur en riktig florentinare resonerar, på gott och ont naturligtvis. Men åsikterna är, som alltid, och om det mesta, väldigt delade.
     På medeltiden kanske i guelfi "hållit" på Riganò, medan ghibellinerna hävdat Tonis storhet. En rolig tanke är det i alla fall och säkert inte så långt från sanningen.

Tutta l'Italia lo sa, come faceva a rubare
usando il suo cellulare
Moggi chiamava e Carraro rispondeva:
"Non c'è problema, si comanda io e te"

(övers.: Hela Italien vet hur han gjorde för att stjäla
genom att använda sin mobiltelefon
Moggi ringde upp och Carraro svarade:
"Inga problem, det är du och jag som bestämmer")

     Efter den fruktansvärda Calciopoli, dödades ju i vintras en polisman i Catania och ovanpå en redan breddfull bägare av irritation och uppgivenhet i supporterkretsar fastslogs nya stränga lagar för att stävja publikvåldet. Som vanligt i Italien tillämpas dessa godtyckligt.
     Med ungefär en kvart kvar att spela av säsongen öppnades en grind mellan Curva Fiesole och sektionen med tak, la Tribuna. Omkring ett hundratal publikvärdar i gula västar och hjälmar marscherade i samlad trupp in under kurvan och ställde sig på rad med en halvmeters mellanrum och glodde. Naturligtvis retades känslorna upp rejält och vi sjöng med eftertryck "Steward, sei inutile" (Steward, du är överflödig).
Just stewards är ett av "vapnen" i anti-ultras-kampanjen som regeringen satt igång, dessa har tidigare inte funnits på de italienska arenorna. Vid närmare efterblick på vilka som egentligen stod där nere, undrar man vad de egentligen gjorde där. Folk från samhällets lägre "klasser", en brokig skara, som hämtad ur en komedi från någon humorlös diktatur. Här i Curva Fiesole visade man tidigare under säsongen upp en banderoll med texten "Nej till stewards, ja till flygvärdinnor".
     När vi verbalt förnedrat de stackars gulklädda hjonen en stund, kom kravallutrustad polis in och ställde sig framför kurvan med sina sköldar. Den uppretade stämningen blev om än mer ilsk. Jag pratade med en kurvagranne som förklarade att risken fanns att någon idiot skulle få för sig att försöka storma planen, för att fira, vilket skulle leda till direkt avstängning av arenan.

Noi non possiamo più, delle divise blù
no al calcio moderno, no alla pay-tv

(övers.: Vi orkar inte längre med dessa blå uniformer
nej till den moderna fotbollen, nej till betal-tv)

     Det skreks och det gastades och när en sekunds tystnad infann sig, böjde sig capocurva Fabrizio ner, torkade svetten och sa högt upp mot kurvan: "Men mot Messina var det många av er som satt framför betal-tv:n!" En slående replik. Pungente.
Matchen led nu mot sitt slut och Fiorentina spelade propagandafotboll in i det sista, till kurvans oavbrutna hyllningskörer för var och varenda spelare i laget. Vilken uppfinningsrikedom! Jag önskar jag hade bandat dessa tio minuter av ren och skär improvisationskonst i många fall. Alla skulle få sig sin egna hyllning, från Frey till Lupatelli. Riktigt kul blev det de gånger det krävdes eftertanke för att komma på någon ramsa, som för Dainelli eller i det värsta fallet Kröldrup som fick "Kröldrup ci sei anche tu" (du är också här).

     Efter slutsignalen sprang laget ärevarv, hela arenan stannade kvar en kvart, tjugo minuter efter matchen för att hylla de som hyllas bör. Triumftåget avslutades på en jättelik flagga med Fiorentina-märket på som lagts fram på gräset mellan planen och Curva Fiesole. Corvino och Prandelli var där, hoppandes och dansandes med spelarna som en efter en gick ut på den improviserade scenen för att motta publikens jubel. Della Valle-bröderna glömdes inte bort utan fick hyllningar även de, där de satt på hedersplats och myste.

     Det är oerhört svårt att klassificera alla intryck från den här oerhörda upplevelsen, men det som länge kommer att sitta kvar på näthinnan är när firandena tog slut och folk började lämna kurvan. Där står klackledaren Fabrizio på sitt räcke, fortfarande med ryggen mot planen och blicken vänd mot Fiesole. Solen hade skinit stark i en dryg timme, men först nu tar han på sig sina solglasögon. Varför? När vi lämnade kurvan för sista gången denna säsong (för mig tillika den första) handlade ramsorna om Fabrizio, alla som gick förbi under honom tryckte hans hand och tackade för säsongen. Det stora vemodet hade infunnit sig. Fabrizio torkade sig med pekfingret under de mörka glasen. Det är bara stora män som kan gråta.

Non sarò mai come mi volete voi
(övers.: Jag kommer aldrig bli som ni vill ha mig)

     Efter en tid med stängda arenor (något vi i VCS bittert fick erfara under vår klubbresa i mars) har fotbollsklimatet i Italien förändrats. Alla har dragits över samma kam, de onda fortsätter att vara onda medan de goda köper en ny TV och ett "säsongskort". Jag minns med ens en intervju med Gruppo Storicos ledare, som Il Presidente återberättade för mig, han avslutade en ganska seriös intervju så här: "Un pò di casino ci vuole sempre!" (det behövs alltid lite oordning). Att vara supporter till ett lag kan aldrig vara en kriminell handling. I Italien finns sedan en tid tillbaka på läktarna inga megafoner, inga trummor, inga banderoller. Bara supportrarnas sånger hörs. När de tagit ifrån oss allt är det vad som finns kvar. Och ingen ska någonsin få mig att sitta ner.

Undertecknad framför Cosimo den Stores staty på Piazza Signoria. Bilden är tagen ett par timmar efter matchen.

Det är som att vissa tycker om att njuta av ett stycke klassisk musik, en genialisk dirigent, medan vissa gillar ett band som slår sönder alla sina instrument.
Det är som att vissa skulle göra vad som helst för att se den där konserten, medan vissa rycker på axlarna och säger till sig själva att det kommer en andra gång.
Det är som att vissa tar flyget dit medan vissa trycker in sig på ett tåg.
Det är som att vissa leende äter upp varenda tugga av den avskyvärda flygplansmaten, med tillhörande plastbestick, medan vissa stampar ner den i flygplansmattan och beställer in en bärs istället.
Jag tror inte det har med anarki, lagbrott eller fanatism att göra vilket av dessa man väljer. Som den italienska staten och alla stater hävdar.
Jag tror det handlar om rätten att få uttrycka sig själv, sin passion, sin tillhörighet, de färger man älskar.

För mig är det Fiorentina och färgen är lila.