Alpe di Siusi: Bobo Vieri Olé!
Tre månader är för mycket. Jag begav mig till Castelrotto för att följa Fiorentinas första träningsmatch för säsongen.
Värmen har tagit ett starkt grepp om den Apenninska halvön. Längs Adriatkustens vita sandstränder fläker semesterfirande européer ut sig på solbäddar under sitt ”umbrellone”. Mellan de svalkande baden och den obligatoriska solningen söker man sig till ”lidons” restaurang på strandens övre del. En ”pasta alla vongole” och så ner till sitt umbrellone igen. Under de ljumna kvällarna lockar en iskall Negroni, kanske två. Hettan stör aptiten vilket gör att alkoholens inverkan blir starkare och sängen lockar tidigare än planerat.
Även om livet är lätt och avkopplingen maximal här strax öster om Venedig har jag längtat iväg. Några timmar norrut finns Fiorentina. Laget, den lokala pressen, spelaragenter och fansen. Allt koncentrerat i en liten by 1500 meter över havet, mitt i Dolomiternas hjärta. Castelrotto är stället alla vi fotbollstörstande violafans längtar till. Jag packade en lila väska, flydde strandlivet och styrde kosan mot bergen.
Resan till Castelrotto var fantastisk. Dramatiska sluttningar mellan Dolomiternas toppar, zic zac-vägar som tar dig upp till bergspass med fantastiska vyer, och alla dalar fyllda av tirolerhus med joddlarbalkonger. GPS:en yrade om en restid på knappa 3 timmar. I slutändan, när Castelrotto uppenbarade sig, hade vi varit på resande fot i över 5 timmar. Men det var det klart värt och resan är en upplevelse jag rekommenderar alla att göra någon gång i livet.
Väl framme spanade jag efter lila flaggor, röda liljor och andra tifosi. Men ingenting. Utsvultna begav vi oss istället in i byns kärna för en bit mat. Efter bara ett par hundra meter kom vi till ”Post Hotel Lamm”. På fönstret till det exklusiva hotellet satt en klisterlapp som lockade till sittning. ”Guide Michelline 2007” är trots allt ett tecken på att maten smakar gott. Jag glömde snabbt denna kanske betydelselösa detalj när Thomas Ujfalusi mer eller mindre sprang över mig. Mobilen intill höger öra pratandes italienska. Strax efter honom kom en kypare med en espresso och UFO la ifrån sig telefonen och slängde iväg några rappa meningar på tyska. I den italienska sydtirolen är italienska ett komplement till den lokala dialekten samt tyskan, och tjecken har som bekant lirat många år i Bundesligan.
Jag såg mig omkring och efter att ha rekat terrängen kunde jag konstatera att runt mig satt Martin Jörgensen, UFO, Pazienza, Stefano Prizio från Fiorentina.it, Roberto Ripa (rökandes en cigarr – i värmen!) Fiorentinas Team Manager och andra ledare i klubben. Efter en stund kom även fansen. Ca ett 50-tal samlades på torget utanför restaurangen spanades efter sina idoler. Nu hördes inte längre någon tyska. Heller ingen lokal dialekt. I fiorentini hade satt sin prägel på byns piazza och jag kände mig hemma.
Jag hade för dagen valt en gul t-shirt med ryggtrycket ”TFF” och under det ”Tehila – Fiha – Fiorentina”. Livets tre viktigaste komponenter enligt min mexikanska vän Antonio. Vad ”fiha” betyder får ni lista ut själva. Florentinarna är fyndiga och har en skön humor och på piazzan var det en orgie av sköna t-shirts. ”Zitti e Mutu” (tysta och Mutu), ”Meno vigili – piú sexy shop” (mindre poliser – fler porrbutiker) ”Quante fighe ne avrei coi capelli di Frey” (jag skulle haft många brudar med Freys frisyr), för att nämna några.
5 minuter från Castelrotto, mitt i en skog, har Fiorentina slagit läger. Här finns två fina fotbollsplaner, en normalstor och en lite mindre, ett gym, omklädningsrum och givetvis Dolomiternas backar. Två stenhårda pass om dagen mellan den 14:e och den 28:e juli står på schemat i denna första fas av försäsongen.
Efter att ha parkerat bilen på en stor gläsplätt tillsammans med ett hundratal andra bilar, de flesta från Firenze, väntade en vandring på ett par kilometer innan jag kunde gå igenom portalen som hälsade alla fans välkomna till Alpe di Siusi och Fiorentinas ”base camp”. Väl inne sökte jag mig till huvudplanen för att finna en plats åt VCS-banderollen. Jag märkte, något överraskad, att vi var den tredje gruppen på plats och således kunde jag ge oss en fin placering strax över det ena avbytarbåset.
Det här med banderoller började i och med ultrasrörlelsens födelse i Italien på slutet av 60-talet. Det är ett sätt att visa sitt engagemang, att man är på plats och redo att ge sitt stöd åt laget. Att ha med sin banderoll till årets första träningsläger är givetvis ett måste och jag måste medge att det var med stor stolthet jag knöt banderollens sista snöre i dess vänstra hörn. Jag vände blicken mot planen och såg att Dainelli, Frey, Van den Borre och Mazuch precis kommit ut från omklädningsrummet. Samtliga hade shortsen uppvikta i innerbyxan för att få en bättre bränna. Frey tog till och med av sig sin t-shirt vilket fick hans kamrater att jubla. Med några snabba steg utförde han någon typ av salsadans vilket fick samtliga närvarande att yla. Jag måste medge att fransmannens vältränade mage förvånade mig. Jag gick och satte mig i det provisoriska öltältet.
Bara sekunder efter mig kom Prandelli. Lång, vältränad, brunbränd med en utstrålning jag sällan skådat stegade han fram till tanten i öltältet och besällde en ”gelato”. ”Vilken färg vill ni ha?”, frågade hon med stark tysk accent. En supporter försökte göra sig lustig och svarade åt honom; ”Viola! Vad annars?”. Prandelli skrattade och de började konversera om dagens eftermiddagspass. ”Fysik” är givetvis nyckelordet i denna uppbyggnadsperiod. Gymmet väntade för anfallarna, kondition för alla mittfältare och försvarare och specialträning för målvakterna.
Jag valde att följa mittfältarna samtidigt som jag ville hålla ett öga på anfallarna då jag lovat en av våra medlemmar, Knut, att få hans Bojinov-tröja signerad. Detta visade sig vara allt annat än en baggis. Första gången jag frågade blev jag ignorerad av bulgaren. Han kollade på mig men vände snabbt bort blicken och gick in i gymmet. Nästa tillfälle skulle jag få först dagen därpå. Bulgaren tog nämligen sin I-pod, sin mobil och drog sig undan. Sur som en citron. Övriga spelare var betydligt muntrare. Van den Borre blev lite smått retad för sin bristande italienska, Mazuch gick runt som en stolt tupp och Dainelli höll låda med sin karaktäristiska toskanska dialeket. Det råder ingen tvekan om att det är just Dainelli som är ledaren i det Fiorentina som nästa år ska ta Europa med storm. Käften går i ett. ”Kom igen nu Jorgi! Forza!” Så där ja! Kämpa! Ge inte upp!”. Påhejjande och uppmuntrande, skämtsam men allvarlig när det behövs. Som när Di Carmine hängde lite med huvudet efter en missad pass. ”Det där håller inte på den här nivån Samuele!”.”Su la testa” - upp med huvudet. Inne från gymmet hördes anfallarnas vrål. Genom en liten springa kunde jag urskilja Mutu med en skivstång på axlarna.
Målvakterna höll till på den mindre planen. Frey som nyligen tagit bort sina flätor och numera besitter Serie A:s kanske värsta kallufs, drillades tillsammans med de andra burväktarna på utrusningar. Imponerande att se de med stor kraft och pondus kasta sig framför fötterna på de framrusande. Bredvid mig stod Prandelli och tittade nöjt på sina adepter. Bakom honom smet Corvino förbi med skjortan uppknäppt och som vanligt ihärdigt gestikulerande talandes i telefon. Värmen var tryckande och alpluften tunn. På den stora planen hade man påbörjat ett tufft konditionspass alla ”70/20”. Det är nu det börjar.
Jag vaknade dagen därpå med glatt humör och mycket förväntansfull inför dagen. Vieri och Semioli hade blivit klara. Hur skulle florentinarna välkomna Bobo? Säsongens första match väntade. Vilka var dessa ”Maesti di Sci” och skulle jag lyckas charma bulgaren till att signera Knuts tröja?
Jag begav mig tidigt upp till skogsgläntan där matchen skulle spelas. Tribunan på den ena långsidan var redan halvfull och i öltältet satt gruppen 7bello och ”värmde”. Spelarna anlände, fokuserade på dagens uppgift. Få autografer, inget ”chiacchiere”, småpratande, med matchdräkterna på. Under uppvärmningen strömmade folk till. Snart var det fullsatt. ”I Maesti di Sci” anlände med Castelrottos borgmästaren i täten. Han hade fått i uppgift att vakta det lokala lagets mål. Förutom honom var det en salig blandning mellan talangfulla skidåkare och lokala kändisar. Utskåpning var att vänta.
När lagen tillsammans joggade in på planen steg stämningen. L´inno Fiorentina spelades och 7bello följde upp med hyllningssånger till Prandelli. Matchen började med att en skidåkerska från orten som jag glömt namnet på (hon tog brons i Åre VM) iförd Fiorentinamundering gjorde avspark. Med matchen igång tog jag mig ned till planens ena hörna där Bojinov befann sig. Som vanligt pratade han i telefon med huvudet neråtlutat och ena handen på löken. ”Oh, Valeri!”, sa jag högt. Han tittade på mig varpå jag med en gest visade att jag ville ha hans autograf. Han gestikulerade tillbaka och lät mig förstå att han bara skulle prata klart. Jag tänkte ”gott! nu får Knut sin efterlängtade autograf”. Medan jag väntade kikade jag på Fiorentina som spelade ut ett vilt kämpande motståndarlag. Mutu imponerade och gjorde i stort sätt vad han ville, bland annat tre snygga mål. I mitten av halvleken blev han dock fult fälld av någon Peter som tydligen ska vara Italiens mest komplette skidåkare. Rumänen surade och gick sedan ut i halvlek. Dagen därpå sa denne Peter att fotbollsspelare är för mesiga och att de borde tåla lite mer. Jag håller med.
Bojinov då? Jo han pratade i ca en hlavtimme, ständigt fingrandes på löken, och sedan gick han. Jag ropade på honom igen, men han ignorerade mig. Någon hade satt upp en liten banderoll med texten ”Valeri, non mollare”, ge inte upp, vilket var en fin gest till en vilsen pojke. Mina tankar började dock bli negativa och jag valde att avsluta min autografjakt här.
Fiorentina fortsatte i andra halvlek att mosa sitt motstånd. Lupoili gjorde en bejublad debut och visade att han kommer att bli användbar med sin snabbhet och teknik. I övrigt såg det stabilt ut och det är svårt att göra några djupare analyser när motståndet är så svagt. Matchen avslutades med fler sånger riktade till Prandelli och en mycket sympatisk till ett av våra nyförvärv, mästaren Bobo Vieri: ”Ci vediamo al Central”, vi syns på Central. Central Park är Florens mest kända diskotek och ramsan syftade på Vieris förkärlek till sena nätter och frekventa nattklubbsbesökande. Jag stämde med i sången.
Efter matchen hade Prandelli ett litet möte med ett 20-tal ultras om Bobo Vieri varpå han försäkrade spelarens stora vilja att komma tillbaka samt hans fysiska välmående. Grabbarna verkade nöjda och stämde upp i sång. ”Era fuori con me, l´eran quasi le tre, Bobo Vieri olé!” (han var ute med mig, klockan var nästan tre, Bobo Vieri Olé!).
I bakgrunden stod Prandelli och sipprade nöjt på en flaska vatten. Med solens heta strålar i ansiktet, långt från Europas finaste arenor. Fokuserad med svettpärlor i pannan. ”Jakten på troféerna böjar här” tänkte jag. Med Prandelli kan vi inte misslyckas.
