VCS Medlemsresa november 2007
Ett höstigt Florence gästades av VCS under den gånga helgen. Vädret var likt det vi ser utanför fönstret fast några grader varmare, och så här års är renässansvaggan något dåsig och uppståndelsen liten.
Några kringströvande japanska turister och amerikanska studenter är väl det som håller den annars så vimlande stadspulsen från att dö ut. Gissa då om två dussin fotbollstörstande (och inte bara) skandinaver satte en färgklick på tillvaron?!
En sällan skådad sammanslagning
Med oss i ”brödraskapet” så fanns en halvgalen sommelier med en dödslista som utökades för var dag under resans gång, en ironisk lagd och vitsglad regissör, ett gäng 89:or med goda framtidsutsikter inom ultraskulturen, två småbarnspappor och två fotbollstokiga finländare m.fl. samt att ålderskillnaden mellan vår äldste och yngste medlem var på hela 58 år (födda 1934 respektive 1992). Som ni förstår var kontrasterna många och detta ingen sammanslagning som var ämnad att uträtta varken välgörenhet eller hjältedåd, utan bara att ha kul.
Resans gång
Från och med att vi landade var det full rulle som gällde i ett späckat schema där vinprovningar, middagar, ett möte med en livs levande legend i Kurt Hamrin och två matcher skulle bockas av inom loppet av fyra dagar. Samt lite tid för sig själv förståss, i en stad som bäst beskrivs som ett levande museum.
I gott sällskap så åt vi mängder av lokala läckerheter och smakade av viner och drinkar, med sommelieren alltid i spetsen, i allt ifrån en vingård ute på den toskanska landsbygden och dess karakteristiska kullandskap, till enklare restauranger och pubar längs floden Arno och dess sagolika broar.
Vi befann oss i en fäststämning som aldrig tycktes upphöra. Trots att vi blev slagna i slutminuterna av ett riktigt kasst, lokalt korpgäng (deras uppställning av unika karaktärer är en historia för sig). 5-3 slutade matchen. Och trots att det som var tänkt att bli kulmen på hela resan, matchen mot Inter, skakades av dystra omständigheter och en svårbegriplig stämning rådde inne på arenan.
Matchen
Frey var bäst på planen för de lila medan dem två spelarna som ämnade göra comeback och lyfta laget, Mutu och UFO, vek ner sig mot ett helt enkelt för bra Inter. Efter att Fiorentinas spelare förlorat en väldigt tungt vägande match visade man prov på sann sportmanskap. Ur den tomhet Manuella Prandelli lämnat bakom sig, föddes ”Il Terzo Tempo” söndagen den 2 december på Artemio Franchi. Inspirerad ur Rugbyns ”Tredje Halvlek” där spelare och ledare klappar om och gratulerar varandra efter matchen. Något som Viola fick massvis med beröm för i italiensk media.
Denna varma gest föll även i Diego Della Valles smak som kommenterade det hela med:
”Vi gillar att vinna, men att förlora så här är en del av spelet.”
Änkemannen Prandelli var märkbart tagen och känslofylld efter sin frus bortgång:
”Jag tackar, även å min familjs vägnar, Fiorentinas publik och staden Florence för det alldeles särskilda stöd, den stora medmänskligheten och känslan för respekt som har visats gentemot oss under dessa dagar.”
De sista 24 timmarna
Utanför fotbollsstadion återfann vi den goda stämningen som följt oss genom resan och vi ägnade den sista dagen med att varva ner genom att besöka marknader och dem delikatessbutiker och vinbarer som fortfarande höll sig öppna, perfekta för att köpa hem godsaker till det stundande julfirandet.
Dessa resor är något som mer eller mindre blivit en tradition för VCS och dem arrangeras på löpande band med lite nya inslag varje gång, som t.ex. korplagsmatchen denna gång. Personligen har jag följt med vid ett tidigare tillfälle, även det är en berättelse för sig, och så har jag besökt staden på egen hand ett antal gånger. Varenda en har varit unik, fast de har en gemensam nämnare: det kallar alltid till fest!
Ett stort tack till alla som var med och på återseende!
(DDV respektive Prandellis uttalanden är fritt översatta från Gazzetta Dello Sport)
