Resekrönika: Trondheim

Viola Club Scandinavia var som störst representerade supportergrupp på plats på Lerkendal och sjöng fram Fiorentina till en historisk seger i norra Norge.

Snön gnistrar i det underbara solskenet när tåget rullar in på den första stationen på den svenska sidan gränsen. Det är så vackert. Det här, ja det är frihet. Och ja, det här är livet. Åtminstone: vårt liv. Rådbråkade, med blytunga ögonlock, i kalsonger som vänts ut och in. Vi har varit i Trondheim, den forna norska huvudstaden, för att se vårt älskade Fiorentina vinna med 1-0 i bitande februarikyla. Vi har åkt över 100 mil med buss och med tåg när vi rullar in i Sverige igen; det gör ont i lungorna efter allt sjungande, vi är ett dygns sömn kort. Jag lägger den tjocka svart-röd-lila halsduken mot fönstret och sluter ögonen; jag tänker: Fiorentina, jag älskar dig.

Som med marginal största representerade supporterklubb, samlades ett tjugotal av oss i Viola Club Scandinavia i Trondheim. För första gången på 9 år fick vi äntligen chansen att stötta vårt lag på "hemmaplan". De flesta hade gjort resan på egen hand, från olika hörn i Norge och Sverige, och via mobiltelefon knöts våra skandinaviska och florentinska band samman på puben "Three Lions" i Trondheims centrala delar.

Vi var fyra stycken som gjorde resan över bergen med tåg från Östersund och imponerande punktligt rullade "Mittnabotåget" in på Trondheims central fem minuter i tolv på matchdagen. Undertecknad hade rest från Stockholm tillsammans med ordförande Wilbacher, med buss från Stockholm till Sundsvall och därifrån vidare med tåg. I Östersund anslöt norrlänningarna Odysseus (nybliven Umebo) och Felice (som egentligen heter något annat). Tillsammans gjorde vi den fyra timmar långa resan västerut längst fram i tåget med en tutgalen lokförare, men med Felices försyn började laddningen inför matchen med dansk pilsner redan innan gränsen.

I Trondheim "ramlade" vi på puben där även Schalkes och Chelseas tillresta fans laddat inför höstens matcher mot Rosenborg i Champions League. Vi inväntade de andra. Efter en stund fick vi stifta bekantskap med Fabrizio, en störtskön säsongsarbetande florentinare från en-liten-by-någonstans-mellan-Bergen-och-Oslo. Han skulle bara dricka en öl med oss, men drack precis som alla oss andra några fler än så under timmarna innan match. Paolo från ACCVC och hans crew med den enda (!) representanten från Collettivo tittade in och vi fick våra biljetter, flera florentinare anslöt och när klockan klämtade framåt tre var vi fulltaliga och runt 25 stycken som ockuperade pubens hjärta. Ordföranden stördes av tystnaden och drog igång de första ramsorna och sen var sången igång. Den skulle inte upphöra förrän den sista Fiorentina-spelaren lämnat Lerkendals gräsmatta.

Några av oss bestämde sig för att ta en taxi till vandrarhemmet, lämna väskorna och åka direkt tillbaka till puben. Naturligtvis glömdes banderollen kvar på rummet så det blev ännu en taxiresa innan de sista sångerna brändes av inne på "Three Lions" och vi gav oss ut i den pudersnöiga Trondheimskvällen och rullade iväg mot Lerkendal.

Ordförande Wilbacher var först inte med oss övriga in i klacken utan befann sig minuterna innan matchstart i spelartunneln, eftersom han tillsammans med ledaren för Rosenborgs supportrar skulle bli intervjuad inför matchen. Medan Felice, Geir och undertecknad satte upp banderollen på bästa plats beamades VCS-chefen ut över Lerkendal. Intervjun avslutades abrupt sedan, vilket framkom senare, norrmannen förolämpat Fiorentina. Något man ska akta sig noga för att göra, särskilt när man står bredvid en person som Thomas Wilbacher. Spelarna värmde upp framför oss och Martin Jörgensen var den som fick mest rosor denna Alla hjärtans dag. När spelarna gjorde entré var vi mellan 100 och 150 personer i bortaklacken; med våra röster och med reklamskyltarna som enda instrument gjorde vi under 90 minuter vårt allra bästa för att inte låta kylan knäcka Fiorentina.

Fiorentina genomförde en närmast perfekt insats och var, precis som antytts av ordförande Wilbacher i försnacket, "tekniskt överlägset". Försvaret agerade med pondus, med den enorme dansken Per Kröldrup som anförare, mittfältet var välorganiserat och när Kuzmanovic gick ut med en huvudskada hjälptes han av planen av gillande sånger från oss i klacken.
När Adrian Mutu rakade in en målvaktsretur efter knappa 20 minuter exploderade glädjen hos oss tillresta och spelarna kom ner framför klacken och firade. Rosenborg var blekt, hade sin bästa chans i form av en klockren stolpträff i andra halvlek, och kommer att få det rejält svårt att ta sig vidare till åttondelsfinal (med största sannolikhet mot Everton) kommande vecka i Florens.

Efter slutsignalen kunde alla jubla. Spelarna verkade uppriktigt nöjda med segern (med all rätt). Jörgensen kastade sin svettiga t-shirt, Gamberini sin matchtröja och Frey sina målvaktshandskar till oss i klacken (i såna lägen är skandinavisk försiktighet ingen bra egenskap, det gäller att ha vassa armbågar!). Vi blev utsläppta från stadion direkt och splittrades. Några rörde sig in mot centrum för nattsudd, men många av oss var för trötta och uppfyllda av alla upplevelser att kudden kändes för lockande. Vi drömde sött.

Femton timmar dit och femton timmar hem, för 90 minuter. För den oinvigde kan det verka oförståeligt men för oss som gjorde resan till Trondheim är det en sak som är mer tydlig än någonsin: passionen för Fiorentina gör att allt känns möjligt.
Efter omkring 200 mil på tåg och buss var vi 48 timmar timmar efter avresan tillbaka i Stockholm. Min enda tanke när jag gick igenom stora hallen på centralstationen var att om det hade varit så, skulle jag åkt på samma resa direkt. Och jag tror jag talar för de allra flesta i det skandinaviska samfundet för oss med lila hjärtan. Fiorentina tog i Trondheim en historisk seger för första gången på norsk match och personligen var det första gången, vid det tolfte tillfället, jag fick bevittna en bortaseger för Fiorentina på plats.

För Viola Club Scandinavia var detta en milstolpe
i vår relativt korta men händelserika
historia. Vi medlemmar i Europas nordligaste Viola Club gjorde med vår manstarka och röststarka närvaro på Lerkendal och i dess omgivningar skäl för devisen som pryder vårt klubbemblem: "Furore Boreale" (Nordlig Hänförelse).

Tack till alla som var med i Trondheim!

Förhoppningsvis ses vi snart igen och sjunger Fiorentina närmare finalen...