"Jag är inte ett ungdomslöfte längre"
Riccardo Montolivo i intervju med "Il Corriere Fiorentino".
-Jag är inte ett ungdomslöfte längre, jag är 23 år: döm mig som den spelare jag är, varken mer eller mindre.
Landslaget? Det är upp till mig, för tillfället är det rätt att andra får chansen, jag avundas inte någon något.
Jag ”Riccardo den Magnifike”? Det har ett bra klang, men jag måste förtjäna mig ett liknande tilltalsnamn.
Mottagandet efter Juve? Jag har aldrig sett något liknande. Under de stunderna kände jag mig som en tifoso bland tifosi: vi i spelarbussen, sjungandes, och under oss supportrarna med taktslag på fönstren och ett dån av ramsor. Det var sannerligen fantastiskt.
Papa Waigos segerdans? Vi har försökt att dansa med honom, men det är inte så enkelt: nästa gång han gör mål hoppas jag att vi alla kan dansa ihop under curvan.
Vi, ”Mutuberoende”? Nej och det har vi bevisat, även om Adrian är oerhört viktig för oss.
Jag själv? Detta år har jag kanske varit mindre jämn i mitt kvalitativa spel, men jag har även bra matcher med mig. Det kanske finns fler förväntningar på mig men jag tänker inte på dom. Tidningarnas spelarbetyg är endast till för ”il Fantacalcio”.
Visslingarna? De stör mig inte, jag accepterar dom: ibland kommer de från Tribuna eller från Maratona, aldrig från klacken. Jag förstår meningen och innebörden med dom vid en negativ säsong, men detta år förefaller de endast absurda.
Prandelli? Han är på mig och han uppmuntrar mig när det behövs, med honom är det svårt att nå botten. Han är lugn men tvekar aldrig att säga till. Vid Manuelas begravning kramade vi om honom en och en: det var en oerhört sorglig tidpunkt.
Liknande scener som Cassanos inom vår grupp har ni och kommer ni aldrig se. Om jag får bestämma. Cassano som medspelare? Jag vet inte, han är en storspelare, men vissa spektakel gör inte bra ifrån sig inom fotbollen.
Vad jag skulle välja mellan att vinna Uefacupen och komma bland de fyra första i ligan? Cupen, att vinna ger mersmak: jag vill uppleva vad det innebär att lyfta upp en buckla.
Om de skulle dyka upp ett bud från ett storlag? Jag ska inte vara oärlig: det beror på. Idag trivs jag utmärkt i Firenze, jag vill stanna här. Men även Luca (Toni) mådde alldeles utmärkt. En vacker dag skulle jag kunna tänka mig att pröva på vingarna utomlands, men inte i Tyskland, mer Spanien i så fall.
Pengarna? De förändrar livet, men man får aldrig glömma varifrån man kommer.
Mitt Firenze? Jag bor i Campo di Marte, jag trivs alldeles utmärkt och känner ingen hemlängtan. Jag går ofta ut med Gamberini, Gobbi och Pazzini. ”Il Pazzo” ["galningen"] är tillika i sitt namn som i sin framförhållning: vi vill få in Pasqual i vårt gäng så att han kommer över sin blyghet bättre.
Min fästmö? Jag har ingen.
Drömkvinnan? Monica Bellucci.
