Reskrönika från Liverpool
Med en 2-0 vinst i bagaget från det första mötet hemma på Artemio Franchi skulle Fiorentina besöka Liverpool och möta Everton för att ta sig an ”andra halvleken”. Jag hade bestämt mig för att se matchen på plats och uppleva stämningen bland vännerna från Firenze i bortaklacken.
Resan skulle ta nästan hela dagen och jag flög via Dublin till skådespelsplatsen var jag skulle landa 18:05, ett par timmar innan matchstart. På flygfältet i Dublin mötte jag de första Viola-fansen. Jag gick fram till dem i puben och presenterade mig som medlem av VCS. Killarna var mycket förvånade och undrade hur det kommer sig att man håller på Fiorentina och att det finns en hel supporterorganisation i Norden. Diskussionen var i gång och vi hade mycket att berätta åt varandra. Jag hade allt i ordning med hotell och information om Liverpool tack vare Geir från VCS. Det enda jag saknade var matchbiljetten. Då florentinarna fick höra detta utbröt ett sorl var de diskuterade på italienska sinsemellan .Hur kan man komma från Finland utan matchbiljett? ”Helgalet,Vilken passion för laget, respekt etc. . .” Jag var dock optimistisk att fixa biljetten väl på plats eftersom endast 1500 biljetter av de 3000 för Fiorentina-fansen var sålda. ”This is the last check in for the flight to Liverpool” ljöd det ur högtalarna och en stund senare satte vi oss ombord på planet.
17:55 landade vi i Liverpool. Snart skulle höjdpunkten för resan köra igång. Vi bytte telefonnummer med varandra och bestämde att vi skulle träffas efter matchen, oberoende hur den skulle sluta. Nu var jag aningen nervös ifall man skulle lyckas fixa biljetten. Väl i taxikön plingade det till i fickan. Geir hade skickat ett sms att det går att köpa biljett vid Bullens Road intill Goodison Park. Vilken lättnad! Nu skulle man snabbt via hotellet och direkt och köpa biljetten. Taxichauffören var riktigt trevlig och lovade vänta på mig vid hotellet medan jag checkade in och han skulle därefter ta mig till stadion. Han berättade om olika platser som vi körde förbi och man fick en klarare bild av staden. ”Oukei, we are at the box office now” . Hjärtat började bulta allt hårdare ju närmare biljettluckan man kom. Med knappa timmen kvar till kickoff står jag utanför stadion med matchbiljetten i handen och mitt i allt kryllar det utav de lila på gatan och festen kan börja. Jag tar min plats på stadion och träffar på ett nytt kompisgäng som rest från Firenze. Sångerna var i gång och det bådade för en fin fotbollsfest. Nu skulle det endast vara 90 minuters kamp tills Fiorentina gjort ny europeisk fotbollshistoria. Eller?
Stämningen var obeskrivlig. Stadion var överfull och man fick genast en känsla att detta kommer bli tufft. Everton-fansen sjöng för full hals från start och överröstade oss lila med deras sånger. Trycket var hårt från första början och spelet nervöst från Fiorentina. Det tog inte länge för Everton att ta ledningen. Jag ser fortfarande förljande bild framför mig; Pienaar lägger ett lågt inlägg och ett sus går runt stadion medans Everton fansen stiger upp i vågor. Frey är ej med på noterna och Johnson springer in bollen i mål, 1-0. Det blir knäpptyst bland oss på bortaklacken och vi ser ängsligt på varandra och man kan tydligt läsa från kroppspråket att nu kan det gå riktigt illa. Hela Goodison Park kokar förutom bortasektionen. Det känns som att vi blir uppslukade av hemmafansen närmast sektionen vars glädje når höga höjder. Matchbilden förändras ej efter målet och Everton blir bara hungrigare framåt. Oron sprids och man kan sucka av lättnad varje gång Evertons anfall slutat. Domaren blåser för halvtid. Fortsätter matchen så här finns det ju bara ett slut att förvänta sig! Så här dåligt har Fiorentina ej spelat under hela året. Varför låser det sig just idag?
Andra halvleken är i gång och matchbilden oförändrad. Frustrationen är stor bland oss på läktaren och det är endast Frey som håller liv i matchen. Så smäller det till som en blixt från en klar himmel. Arteta har skjutit Everton till 2-0 från en helt ofarlig situation. Det värsta är att från bortaklacken ser man exakt bollbanan hur skottet tränger in i nätmaskorna bakom Frey. Helvetet har brakat löst! Hemmafansen är i en total eufori och ingen bland oss finner ord. Många gömmer sig ner bland bänkarna och en känsla av panik sprider sig. Sångerna dånar och stadion skakar. Vad är det som händer? Matchen skulle ju vara enkel och en plats bland de 8 bästa garanterad efter att man sett första mötet. Nu var matchen plötsligt lika och Everton allt hungrigare på jakt efter ett till mål. Man vågade knappt se på matchen något mera. Farligheterna slutade ju alldrig och bollen rullade på mållinjen vid ett par tillfällen. Ordinarie matchtiden var slut och Fiorentina måste skärpa till sitt spel ordentligt så att det inte skulle bli ett bedrövligt slut på Europa-äventyret. Övertiden var inte alls lika nervös som jag förväntat mig. Ingetdera lag satsade speciellt hårt för att göra ett avgörande mål under speltiden. Skulle Fiorentina klara sig till straffar? Det skulle vara våras chans!
Straffar! Straffar skulle det bli! För femtioelfte gången spelades Evertons hymn som ännu ringer i huvudet på mig. Nervositeten var enorm. Så här nervös har jag säkert aldrig varit. Vilket grymt sätt att avgöra en match på, men vad hjälptes det? Gravesen skulle lägga den första straffen för hemmalaget, och mål blev det ju hur säkert som helst. Frey hade kastat sig åt fel håll. Pazzini för Viola. Missa nu bara inte denna! Klippet från hans miss från mötet med Siena satt hårt på näthinnan. Goool ! Vilken underbar straff upp i krysset fast Howard hoppade mot rätt håll. Fiorentinas första mål för dagen var ett faktum. Yakubu i tur för Everton. Skottet är hårt och Frey hoppar mot samma hörn som i den första straffen då bollen far mot andra hörnet. Det hörs ett ihåligt duns och bollen har tagit i stolpen och studsar ut mot planen!!! Yakubu har missat sin straff! Det tar en bråkdels sekund att begripa detta. Ett glädjerus sprids bland oss och ett hopp om seger tänds. Montolivo skall slå den nästa. Vilket kyligt avslut han får till, mitt upp i målet. Fiorentina har vänt på steken. Nu om någonsin hörs vår sång och stämningen är på top. Arteta förvaltar sin straff väl likaså Osvaldo. Sedan står Jagelika på tur. Frey dyker och gör en enhands räddning. Glädjen är obeskrivlig och segern mycket nära nu. Mål av Santana och vi är vidare. Santana kliver självsäkert fram och slår bollen i mål. Viola-klacken exploderar och följande glädjescener har fastnat enormt hos undertecknad. Spelarna rusar mot oss med Santana viftandes med sin tröja. De stannar och firar just nedanför oss och mitt i allt ser man Donadel rusa emot oss, förbi reklamskyltarna och försöker ta sig enda fram till oss men blir fasttagen av en säkerhetsvakt på väg upp. De övriga försöker ta efter men allt fler vakter kommer för att stoppa dem. Matchtröjor flyger mot oss och jag var grymt nära att få knyckt en åt mig. Evertons Hymn ekar i högtalarna men Fiorentina står som vinnare av denna thriller. Bollen är rund, vad annat kan man konstatera?
Sångerna ekar från oss och hemmafansen flyter ut i sakta mak. En halvtimme fick vi lov att vänta innan det var dags att ta sig till centrum för att fortsätta festen på någon pub. Vi fick eskort ut en bit från stadion området och under den tiden ringde telefonen. Det var en av killarna från Dublinflyget. De var på en buss i närheten och jag skyndade mig dit. Bussen var full av Viola fans och sångerna ekade då man steg på. Oj vilken känsla, människorna hoppade och sjöng hela vägen in till centrum och chauffören var bitter som bara den. Det blev en fin Irländsk pub som var mycket rymlig. Man hade tid att lära känna varandra bättre och dela med sig det ena som andra. Tänk så mycket fotboll kan ge! Natten blev lång och deras flyg skulle avgå tidigt på morgonen medan jag hade reserverat följande dag åt att bekanta mig med staden. Vi skildes åt och fortsatte mot nya destinationer.
Sätter härmed punkt för krönikan fastän det skulle finnas massor mer att berätta. För de som vill uppleva något liknande rekomenderar jag starkt att våga ta det första klivet. Efter man gjort det är det lätt att köra vidare och upplevelserna sitter kvar för livet. . .
