Från C2 till Ibrox Park
Fiorentina har överraskat de flesta och spelar ikväll en match som betyder allt. Fiorentina är i semifinal i UEFA-cupen. Vem hade kunnat tro det för fem år sedan?
Nu är det snart dags att koppla bort allt och fokusera på kvällens stormatch. Glasgow Rangers i UEFA-cupsemi mot vårat Fiorentina. Det unga laget från Toscanas hjärta ledda av en stekhet rumän och en smårund fransk puma har gjort livet surt för både engelsmän och holländare, och ikväll är det alltså dags att ta sig an skottarna. Innan vi kollar närmare på matchen tillsammans med Prandelli sluter vi ögonen och gör en resa i tiden. Vi tar oss till år 2002. Hur ont det än gör är det nödvändigt för att få lite perspektiv till den verklighet vi lever i idag.
Förbundet har precis beslutat att Fiorentina inte längre ska få existera. La guardia di finanzia stampar in i troférummet på Artemio Franchi med stora väskor. Utan en tillstymmelse till medkänsla slänger de ned våra troféer i de mörka väskorna. Bland dessa finns två scudettopokaler, 6 stycken från Coppa Italia, en supercuppokal och inte minst en vacker trofé från 1961. Kurt Hamrin hade det året lett Fiorentina till seger i Cupvinnarcupen. I finalen mötte man Glasgow Rangers och i en spännande match kunde Kurt till slut göra det avgörande målet. Men nu är det slut. Man tar allt ifrån oss, till och med ungdomarnas fotbollar. AC Fiorentina kippar efter andan i hopp om ett mirakel, men det är för sent. Nakna och ensamma lämnas vi att självdö.
Det hade varit lätt att ge upp här. Att sluta bry sig om fotbollen, att hitta andra sätt att fördriva tiden på. Men folket i Firenze är för stolta för det. Vi är för stolta för det. Fiorentina gör inträde i Serie C2 under pseudonymen Florentia Viola ledda av den lilla soldaten Angelo Di Livio. Mästaren från Rom hade trots feta erbjudanden från några av Europas största klubbar valt att stanna kvar i rännesansstaden. Med sig har han fansen, invånarna i Firenze. Man säljer smått otroliga 20 000 säsongsbiljetter och staden som aldrig ger sig har återigen visat sin passion till den lila tröjan. De nya hjältarna heter Christian Riganò, en före detta murare från Lipari, och Roberto Ripa, en backbjässe med goda erfarenheter från högre seriespel. De nya ägarna pratar om moral och etik och om ett projekt som ska föra Fiorentina tillbaka till den absoluta toppen. I takt med segrarna kommer också hoppet. Hopp om en ljus framtid och om att återigen få färga Europas arenor lila.
Detta var för fem år sedan. Förbundet tog sig i kragen och gav oss en icke önskvärd gratisbiljett till Serie B. Dock helt rätt med tanke på det hårda straffet och vad man kom att besluta kommande år när liknande ekonomiska skandaler uppdagades på den apenninska halvön. Efter ett tufft första år i Serie A med många tränarbyten värvades sportchef Pantaleo Corvino och med honom Mister Cesare Prandelli. Fiorentina var på gång och projektet fortskred snabbare än väntat. De två senaste åren har vi visat att vi återigen är ett topplag i Italien, och de senaste månaderna även att vi är det i Europa. Fiorentina är tillbaka där man förtjänar att vara. Långt från ekonomiska skandaler med ett lag som andas stabilitet och moral. Utanför planen finns storslagna planer om att bygga en hel stadsdel tillägnad Fiorentina. Klubben är sund och visar resten av världen att det finns hopp för den italienska fotbollen. Fiorentina inför ”den tredje halvleken” i förlustmatchen mot Inter och vägrar att prata om domarinsatser. Fiorentina är allt klassiska italienska lag inte är. I kvartsfinalen borta mot PSV ger man holländarna en lektion i totalfotboll och visar fotbollseuropa att catenacciotaktiken är ett minne blott. Med minnet av att vi för fem år sedan spelade korpfotboll (nåja), går vi ikväll in i den nästsista rundan av UEFA-cupen. Stolta, som alltid, och rejält taggade!
I et regnigt Glasgow förbereder sig laget inför matchen. Laget är nästintill skadefritt (UFO och Semioli undantagna) ) och den väntade startelvan med Frey i mål, Jörgensen, Gamberini, Kröldrup och Gobbi i backlinjen, KUZ, Liverani och Montolivo på mittfältet och Santana, Pazzini och Mutu på topp är nästan spikad.
Prandelli ser mycket fram emot matchen och säger så här några timmar innan avspark:
”Rangers är förvånade over att vara I semifinal? Vi skulle kunna säga samma sak, men båda lagen har spelat utmärkt, annars hade vi inte varit här nu. Vi har tränat mycket bra i veckan och vi är medvetna om svårigheterna med matchen, men vi har precis som alltid förberett oss på bästa sätt. Vi vill göra en riktigt bra match och det viktigaste är inställningen; vi får inte backa hem för mycket. Det vore riskabelt. De har en del spelare borta, men jag litar inte på att de är försvagade bara för det då de har en mycket bred trupp. Även vi har haft de här problemen men lyckats, och de kommer att försöka gör detsamma. Mutu? Jag hade förmånen att träna honom I Parma och när vi återsågs I Viola hade han blivit mer mogen och ännu säkrare på sina kvalitéer. Mycket troligt har det faktum att han blivit pappa för andra gången haft stor betydelse för honom.
Jag tror inte att Rangers kommer att backa hem. Av det jag har sätt på video så har de attackerat mycket. Att vara det enda italienska laget kvar i Europa är trevligt, men jag känner inget ansvar, det har vi redan tillräckligt. Vi vill fortsätta att utveckla vårt spel med förhoppningen att lyckas, precis som vi vill. Det är en härlig känsla att ha kommit ända hit från degraderingen, men ni ska veta att vi bara är i början av projektet. Det här laget är byggt för att spela boll, och om vi skulle spela allt för defensivt riskerar vi ett scenario som det i Liverpool. Även i svårigheter måste vi skapa ett fint och effektivt spel. Med Ujfalusi har vi gjort allt för att få honom spelklar, men vi beslutar ingenting förrän strax innan match. Den här Europaerfarenheten har hjälpt oss att utvecklas och nu måste vi visa har lärt oss någonting av den och att vi kan spela vårt spel även när det handlar om svåra bortamatcher.”
Solen skiner ute fratelli viola. Jag tar ledigt och börjar min uppladdning med många tankar snurrandes i huvudet. Jag ser Di Livio gapa och skrika, Rigas lönnfeta mage dallra, Batisutas målgester och Luca Tonis hand mot örat. Jag ser Prandellis beslutsamhet. Han står lutandes med ena armen mot avbytarbåset, fokuserad i sin lila Roberto Cavalli-jacka. Men starkast av alla bilder är fansens miner. Lidelsen från ansiktena tonar bort och ersätts av glädje och gapande käftar. Ikväll smäller det. Manchester här kommer vi!
