Let's go Viola
Stunden är kommen. Fiorentina intar ikväll med sina drygt 2000 tillresta fans Ibrox för en av de största matcherna i klubbens historia.
Det är mycket ofta med fotbollen som med livet: konstiga sammanträffanden som verkar vara bestämda av det vi kallar ödet. Ikväll spelar Fiorentina borta mot Rangers från Glasgow i den första semifinalen av två, på söndag kommer Sampdoria på besök till Artemio Franchi för en batalj som handlar om eventuellt spel i nästa säsongs Champions League. I Florens talas det i dessa dagar mycket om cupvinnarcupfinalen för 47 år sedan, när Fiorentina tack vare två mål av Milan vann i Glasgow och två veckor senare i Florens med 2-1. Detta är Fiorentinas största triumf, vid sidan av klubbens två scudetti. Men, om man tänker till lite kanske den största triumfen är en annan. Den triumfen handlar om allt det som skett sedan sensommaren 2002 och framåt. Den triumfen saknar motstycke i fotbollsvärlden; men det är en triumf som vi bär inom oss, vi som violafans, och som det skrivs om i Thomas Wilbachers utmärkta införkrönika till matchen ikväll.
Fiorentina säkrade spel i Europa till denna säsong tack vare oavgjort borta mot Messina, i sista bortamatchen där Riganò först missade en straff för hemmalaget, innan han reducerade och slutligen kvitterade. Men en poäng räckte och följande vecka, i Florens, dukades det upp till stor fest. Ett uppgivet och formsvagt Sampdoria kom på besök och fick tidigt sträcka vapen mot ett Fiorentina som sällan setts spela bättre fotboll. När matchen började spöregnade det runtom i Toscana, men allteftersom Fiorentina bjöd på samba (läs: Reginaldo) klarnade det upp runt Artemio Franchi; molnen gav vika och solen sken på Curva Fiesole som sjöng som aldrig förr. Det sjöngs om Europa, det sjöngs hyllningsramsor i varenda spelare i truppen, det dansades "la macarena". Efter slutsignalen fortsatte festen med spelarna och klubbledningen hoppandes och dansandes på en jättelik flagga nedanför Curva Fiesole, glädjen visste inga gränser: vi var verkligen tillbaka!
Nu, 11 månader senare, står Fiorentina med ena benet i en drömfinal i Manchester där den tänkbara motståndaren skulle vara Luca Tonis Bayern Munchen. Två matcher mot Rangers, världens mest meriterade klubb, är det som skiljer oss från denna match. Ikväll står vi inför den svåraste uppgiften hittills, på en arena som kommer att koka på ett sätt som bara brittiska arenor kan göra. Drygt tvåtusen violafans kommer att finnas på plats för att ge sitt stöd åt laget. Tärningen är kastad. Let's go Viola!
Nedan återges en del av en artikel skriven av Giuseppe Calabrese på tidningen La Repubblica, fritt översatt (källa: www.fiorentina.it):
Flygvärdinnorna har svårt att komma förbi, även att gå på toaletten är en stor utmaning. En kvinna med violahalsduk vänder sig om med en liten påse vita och röda karameller och bjuder alla. Goda. Skynket stängs igen, Kuz stannar med oss. En liten tjej passerar den förbjudna linjen och återvänder med sin autograf. Fixat. Samtidigt går allt bra häruppe, jag flyger lugnt, under oss finns bara moln. Mellanmålet kommer in, paj och fruktsallad precis som för spelarna. Vatten och juice tack. Någon utanför fotbollsspelarzonen vågar sig även på en burk öl, vem vet hur det smakar med pajen. Hursomhelst. Äntligen har kollegan från RAI vaknat. Det går inte att hålla skynket stängt, men ingen går förbi för att störa. Den där glipan som bara blir större är den enda inblicken i den lila världen. Ujfalusi står upp. "Gud vad han är snygg" suckar en kvinnlig supporter. Jovisst, men låt oss njuta lite av det. De två barnen springer nu runt fritt, de har till och med kameror, såna där av engångstyp.
Åh, när vi sitter här är det som om tiden stod still. Och därborta, vad händer därborta? Jag behöver inte ens sträcka på mig för att se, alla sitter på sina platser. Ujfalusi sitter närmast vår del. Ännu fler suckar. Samtidigt är mittgången på denna sida skynket mer fylld av folk än någonsin. Dit får man inte gå, men härifrån kommer det massvis. Kom igen nu, vi är snart där. Under oss är den skotska himlen, i Ipoden Fiorella Mannoia. Här är Glasgow, ut med vagnen. Skynket stängs igen, landningen är perfekt, resan är slut.
wandel@hotmail.com2008-04-24 15:00:00
