Lejonhjärta
Ett lejon hörs ryta på Sardinien. Trängt och sårat ändå alltid lika majestätiskt. Santana visade vägen sekunderna efter Cagliaris utökning, pang: reducerat. Hans anlete, utstrålning: vägra dö!
För att förstå varför denna mentalitet återspeglar sig på allt från spelare, läkarteam, ledning till ultras och s k ”internethuliganer” som förknippas med Viola, krävs en närmare blick på själva lejonkulan: Firenze, en konungarnas stad.
Präglad av den stoltaste av symboler, djurens konung, står den högfärdig speglandes på Arnos glimrande bädd.
Fiorentini ses av många utomstående som alldeles för stolta, näst inpå dryga. Är det så svårt att förstå sig på varför?
- Inte om man ser sig över axeln och tittar tillbaka i tiden. I Firenze blir man lätt påmind om vart man kommer ifrån, när jag tänker efter behöver man inte ens se sig över axeln. Du står mitt i vad som kallas renässansens vagga, intrycken kommer från alla håll.
Förutom konst, litteratur, arkitektur och kultur i allmänhet för de intresserade, finns här även en del av fotbollens utveckling. Calcio Storico. En kvartersturnering som anordnas mellan Firenzes fyra hörnstenar varje år för att hylla denna uråldriga tradition. Som för att påminna sig själva och omvärlden vart det är man kommer ifrån.
Reglerna är simpla: få in bollen i motståndarens mål, slå inte på folk som ligger medvetslösa.
Något endast en riktig fiorentino kan ta del i. Ett riktigt lejon. (Inte som något slumpmässigt taget ur Sienas ”apberg”, med diverse safariinslag däribland en varghona som även återfinns som stadsymbol längre söderut).
Det är här vi kommer ifrån, oavsett vart vi kommer ifrån!
Santana röt till i söndags, ett ryt värt ett äkta lejon. Såren var för djupa, laget kunde inte hämta sig så tätt inpå nederlaget mot skottarna. Men man försökte. För låt oss inte luras, vi är med och slåss med de stora elefanterna, efter egna resurser, d v s en budget många gånger mindre än deras. Förutsättningarna kan endast komma att bli bättre och vi är redan på god väg fratelli.
Så misströsta inte, stupar vi på mållinjen gör vi det med huvudet högt! Viola är sista italienska lag att åka ut ur Europa, samtidigt första italienska lag på väldigt länge som kom att hedra en i många avseenden bortglömd cup som dominerats av spanska respektive engelska lag det senaste årtiondet.
Jag har blivigt utskrattad av skribentkollegor och diverse fans tidigare under säsongen för att jag romantiserar detta lag på tok för mycket.
”Det är som om du skriver om självaste Barcelona. Hur kan du på fullaste allvar lägga upp en omröstning om vad ni föredrar CL/Uefacupfinal” o s v.
Kanske att de hade rätt, två omgångar återstår att se om vi tagit oss vatten över huvudet i år. Trots det kan jag inte låta bli ett brett och förnöjt leende när jag konfronterar dessa ”experter”. En vecka sen och de hade nog en och en drabbats av återkommande skrämselhicka för varje omgång Viola stod sig starka med en fot ute i kontinenten och en på den apenninska halvön.
Om vi inte lyckats charma omvärlden med våra upphämtningar de senaste fem åren, så har vi säkert gett ett intryck värt att lägga på minnet i år.
”Älskling, du är hemma nu” skrevs för ett halvår sen, gensvaret dröjde fram till semifinalen i två av Birros blogginlägg och även en liten snutt i Eurotalk. Folk börjar lära sig, det allteftersom vi bara blir bättre.
Jag skriver som om säsongen vore slut, en summering, slagen och nedstämd efter den tyngsta veckan på länge. Ändå söker jag tröst i pennan och intalar mig att än så finns det tid till återhämtning och därmed även hopp.
Två omgångar kvar och stor dramatik väntar. Varning utfärdas för dom som tänker följa sitt lag in i det sista, i vått och torrt…
Något som passar sig endast för ett bultande lejonhjärta!
