Buga er för Firenze
Jag är sedan en vecka hemkommen från Turin. Känslorna svallar fortfarande och jag har svårt att släppa glädjescenerna och minnena från en oförglömlig resa.
Klockan är 16:31 och Sommiliern har precis gormat ut sitt femtioelfte könsord och önskat domaren allt ont i världen. Bakom mig har några lila bröder och systrar börjat ge upp och valt att sätta sig ned med huvudet mellan knäna. Jag har vid några tillfällen de senaste tio minuterarna gjort samma sak. Jag känner en viss tomhet men försöker att jobba tillbaka hoppet även om det verkar vara en sällsynt svår söndag för hjältarna i Fiorentina.
----------------------------------------------------------------
Vi var 7 stycken från VCS som hade tagit oss ned från Sverige till vackra, vinröda Turin. Vi hade haft ett par mycket roliga dagar ihop och förutom några lådor piemontesiskt vin hade även några liter negroni passerat systemet. Vägen hade gått via Bergamo och Milano. Reskompisarna hade visat sig från både sina bästa och sina sämsta sidor, men de historierna håller jag för mig själv. Klart är att Kålle och Ada från Sveriges framsida inte direkt gjorde bästa reklam för sin ursprungsstad.
Hur som helst var det först när vi i ilfart flydde en nedgången bondgård några mil söder om Turin som resans höjdpunkt började göra sig påmind. Vi var alla förväntans- och hoppfulla. Samtidigt var vi alla medvetna om att risken fanns att festen skulle utebli och att Torino skulle göra allt för att göra livet surt för oss. Något som också skulle visa sig på söndagen.
Efter en fantastisk middag ackompanjerad av ett ännu mer fantastiskt Barberavin blev det tidig, nåja, sängning på lördagskvällen. Söndag-förmiddagen präglades av nervositet och hjärtklappning. Väl inne på Stadio Olimpico blev jag tack vare sången från alla fiorentini något lugnare. Den räddade nog också mitt liv när Fiorentina inte lyckades få hål på en makalös Sereni och när la Granata tryckte på och var en hårsmån från att släcka allt mitt hopp. Men den här resan var dömd på förhand att bli en oförglömlig upplevelse. Och vilken avslutning det blev…
----------------------------------------------------------------
Klockan slår 16:32 när vi plötsligt attackerar längs vänsterkanten. Bollen når Jörgensen som skickar in ett höstlöv mot vår unge argentinare. Folk ställer sig upp. Jag träffas av några solstrålar samtidigt som jag håller andan. Kisandes ser jag Osvaldo nicka upp bollen till sig själv och innan jag hinner ta ett välbehövligt andetag dunkar han in en bissa i bortre. Jag hör sommelierns vrål och jag känner mina kinder fuktas av salta tårar. Jag skriker ut den sista luften jag har kvar i mina lungor samtidigt som jag sträcker upp händerna mot Stadio Olimpicos tak. Glädjen vet inga gränser när jag sedan slänger mig i famnen på en okänd man. Jag kan inte släppa taget. Jag vill inte släppa taget. Jag kramar musten ur min broder från Firenze och märker när jag flyttar min mun mot hans att han blivit alldeles blå i ansiktet. Jag släpper taget och kastar mig istället i famnen på en kille i artonårsåldern och proceduren upprepar sig. Det råder total eufori i bortasektionen och jag har svårt att tro att det är sant. Osvaldo pepprar kurvan med några salvor från kulsprutan som alltid väcker nostalgi och för tankarna till fornstora dagar. Hjärtat hoppar läskigt oregelbundet samtidigt som jag kramar om mina 6 reskamrater från Sverige. Drömmen om Champions League är nu bara 10 minuter bort och det här ska gå vägen. Fiorentina ska till Champions League.
----------------------------------------------------------------
Slutsignalen återupplever jag varje gång jag sluter ögonen. Det har gått en vecka, men jag ser fortfarande Torofansen storma planen för att lubba över till vår kurva. Några nöjer sig inte med att hoppandes sjunga Fiorentinaramsor utan går så långt att de klättrar in i bortasektionen för att krama om sina vänner och gratulera till segern. Sången ”chi non salta è bianconero” höjer sig mot den azurblå himlen och alla är berusade av glädje.
Med gråten i halsen lämnar jag kontoret på pipersgatan och sätter mig ett par minuter på trottoaren nedanför för att samla mig. Jag har upplevt eufori tidigare men det här var något i värsta laget. För fem år sedan var vi uträknade, lämnade i en avgrund näst intill omöjlig at ta sig ur. Nu ser jag Prandelli, som för bara ett halvår sedan miste sin fru i cancer och blev lämnad ensam med sina två barn, ta emot publikens sång och fira fjärdeplatsen i Serie A. Han är inte längre ensam. Fiorentina är inte längre en klubb i spillror. Vi är tillbaka, stoltare och vackrare än någonsin.
Tack Della Valle. Tack Corvino. Tack Prandelli. Tack framförallt alla vänner och Fiorentinafans i Sverige som aldrig gav upp. Utan är er detta meningslöst.
Ni andra – buga er för Firenze!
