"Jag vill utvecklas som Ballack"

Så säger en ung grabb från balkanregionen med allt vad det innebär: oblyg, kronisk hemlängtan, spendersam, och framförallt med glimten i ögat.

Följande är ett fritt översatt utdrag från en kul intervju ur tidningen Corriere dello Sport-Stadio (20/06/2008) med Zdravko Kuzmanovic.

Vad dagdrömde “lill-Kuz” om?
Att spela för Bayern Munchen, jag intalade mig själv att en dag så skulle det ske, men jag kunde ändå inte tro att jag skulle hamna i en så viktig klubb som Fiorentina redan vid 19 års ålder. Och Firenze är finare än Munchen.

Thun, Young Boys, Basel, några av Schweiz många klubbar, till slut kom valet att spela för Serbien, liksom Rakitic och Petric gjorde för Kroatien. Varför flyr ni alla Schweiz?
Därför att jag känner mig serbisk, hemma pratar vi serbiska. I Schweiz lever man lugnt, men så är man väldigt likgiltiga också, man förlorar de två första matcherna i EM och bryr sig i princip inte. Jag är mer för det serbiska temperamentet: gör du bort dig så är du kokt. Lite som i Italien.

Vilken serbisk spelare hämtar du mest inspiration från?
Stankovic. Storartad och med ett stort hjärta, han är verkligen tuff att möta. Jag har läst att han är på väg till Juve, är det sant?

Det ser ut så.
Men varför?

Han kom överrens med Mancini, inte med Mourinho.
(skratt och drar handen över halsen som en giljotin) Mourinho är svårflörtad alltså? Men Stankovic är fortfarande för mig den störste: när Inter spelade i Firenze bad jag om hans tröja.

Hur är rapporten med Fiorentina?
På topp. Det är en klubb som utvecklas till det bättre för var dag, och är mitt inne i en strålande mercato, inte sant?

Verkligen, däribland finns Gilardino...
(applåderar) Ja, jag tror på honom. Han har jobbat med Prandelli förut i Parma. Han, Pazzini, Mutu, Jovetic och Osvaldo, mamma mia...

Snackisen just nu är att Mutu lämnar.
Neeej, och hur ska vi klara oss ? Jag får ta ett snack med honom. Adri, skoja inte, jag vill ha dig med i Champions League. På tal om fenomen, Jovetic, han är ett. Jag har sett honom spela (gestikulerar i zick-zack när han beskriver hur supertalangen tar sig fram), han står för skillnaden. Och vem har lämnat?

Liverani.
Fabio? På riktigt? Är allt påskrivet och klart...?

I Palermo är han redan presenterad. Läser ni inte tidningarna här i Schweiz?
(skrattar) Då och då loggar jag in på internet och får kanske ett sms här och var. Då är vi en mindre. Har vi inte gjort klart med någon mer än Melo?

Inte för tillfället.
Jag, Monto, Donadel, Melo, fyra är få. Och Frey?

Han stannar, och förlänger kontraktet.
Storartat... Min mor är kär i honom, enligt henne är han den bästa målvakten i världen.

Och Kuzmanovic planer för framtiden?
När jag känner att ledningen inte har förtroendet för mig längre, så är jag inte sen att lämna. I mars månad lade Arsenal 10 miljoner på bordet: ”varsegod”. Ledningen sa “nej”. Stort! Corvino sen, han är ett geni, han känner till fotbollen som få gör. Och Prandelli är en mästare. Jag har förbättrats otroligt mycket i Italien. Jag har lärt mig spela på djupet och behålla lugnet medan bollen är på fötterna. Innan jag kliver på planen säger han alltid åt mig att gå på skott.

Skjuta?
Ja gå på skott, skjuta.

Ah, gå på skott.
Ja, skjut Kuz, skjut Kuz, alla gånger. Men jag ser alltid en fri spelare och då spelar jag även bollen. Men nu har jag ett delmål, jag vill åtminstone stänka dit fem baljor. Bara i år har jag träffat trävirket sju gånger, alldeles för många. Vet du vem jag studerar mycket på TV?

Vem?
Ballack. Jag här även mött honom med landslaget, han är otrolig. Han spelar precis överallt. Jag var övertygad att han inte kunde springa mer än mig med sina trettio år och jag med mina tjugo. Så fel, så fel. Jag var bara människa, men min far uppmuntrade mig efteråt, sa åt mig att lära mig och ta efter.

Vem upptäckte dig först?
Juve var de första att kontakta mig i alla fall, då hade jag inte Marko Naletilic som agent. Jag sa nej för att det var en för stor klubb att ta plats i. Sen kom bud från Palermo, Fiorentina och Glasgow Rangers.

Det sägs att du nobbade Palermo för att Fiorentina lovade dig mer pengar. Sant?
Nej. Jag gillar inte Zamparini. Han och den långe med flint mötte mig…

Foschi, sportdirektören.
Han, mer av en jänta för att tala klarspråk. De gav mig endast fem minuter, med förklaringen att de var tvungna att återvända till Italien. Kontraktet var förvisso inte dåligt, men så skulle jag skriva under i all hast. Jag frågade om jag var viktig eller inte, och om jag var det hur de då kunde förklara att de bara ägnade fem minuter åt mig? De svarade inte och det blev inte mycket mer än så, jag återvände hem.

Och sen?
En dag så ringde min agent och sa: Fiorentina vill ha dig, det är en stor klubb som är villig att satsa seriöst på dig. Jag var inte sen att haka på. De erbjöd samma siffra för mig, tre miljoner som Palermo, och denna gång tänkte jag inte sjabbla till det. Jag skrev under ett kontrakt med Corvino på ett hotell i Milano. Bellissimo.

Vad gjorde du med första lönen?
Jag köpte ett hus åt mina föräldrar och en bil till mig själv. Till min mor köpte jag även en ring full av diamanter.

Priset?
Femtusen euro, inte dåligt va?

Hur var det att anpassa sig i Firenze?
Svårt, men min pappa var med mig de första sex månaderna. Allteftersom har Ujfalusi och Mutu hjälpt mig. De tog med mig på lunch alla dagar. Två bröder. Framförallt Ufo, jag bodde själv och med han var det enklare. Då han lämnar förlorar jag även en bror. Fiorentina har nämligen en speciell atmosfär: vi är alla vänner, vi går ut tillsammans, det råder en stark sammanhållning och vi skämtar mycket. Pazzini är förfärlig, en gång så snodde han mina y-frontkallingar och hängde upp dem på taktiktavlan, ”till salu för fem euro”.

Har ni någon ritual sinsemellan innan matchstart?
Vi håller om varandra i en ring i en minut, koncentrerade och fokuserade, i tystnad, utan att säga ett knyst, tills det att domaren ger klartecken att det är dags att gå ut. Då tar vi till ett segervrål, ”forza, vi är redo och vi vinner”.

Ni är lagom färska efter en strålande säsong: ditt finaste minne?
Vinsten i Turin mot Juve. Vi var säkra på vår sak, att vinna, efter första halvlek. I omklädningsrummet gjorde vi klart för oss att vi skulle spela vårt spel. Jag har fortfarande 2-3 målet på näthinnan: Osvaldo spelar ut bollen till Papa Waigo, han slår inlägget och Osvaldo kastar sig mot bollen. Jag hann be två gånger om... han gjorde mål och vi sprang alla under curvan. Mamma mia, tänk att vi inte vunnit där på tjugo år, och nu var det avklarat.

Ett löfte till Firenze?
Att jag alltid spelar med hjärtat.

För att nå vartnånstans?
Nu vill jag nå tredje platsen, sen andra. Och sen… jag är omättlig. Min far har inställningen att alltid vinna i livet. Så även jag.

Så här listar Kuzmanovic sina lagkamrater:
Den mest tillgänglige: Dainelli
Den mest sympatiske: Santana
Mest “furbo” (fulast spel): Mutu
Mest “grinta” (hjärta): Donadel
Skämtsammast: Pazzini
Den som det skämtas mest om: Pazzini
Lättretligast: Mutu
Den slösaktigaste: Frey
Tröttast: Kroldrup
Blygast: Da Costa

Grande Kuz!