Inför: Fiorentina - Juventus

En helt vansinnig säsongsupptakt väntar i serie A. Ett klassikermöte utan dess like står på menyn när Italien och hela världen riktar sina blickar mot staden som har det ingen annan har. Där man inte räds någon och där drömmarna bubblar upp i Arnos grumliga vatten.

Det är fredag kväll och de prostituerade går som vanligt parallellt med Arnon vid Cascine-parken. Inne i centrum har turisterna sedan en stund gått tillbaka till sina hotell efter dagens upplevelser. På en kvartersbar i Scandicci samlas grabbgänget som känt varandra sedan dagis, innan de träffar tjejerna nånstans och sen åker ut till något diskotek utanför staden. I en lägenhet på via di Mezzo, mellan Uffizierna och Stadio Artemio Franchi, har 86-åriga Teresa precis somnat framför tv:n. På väggen hänger en lila vimpel. Gatan nedanför är lugn för stunden, förutom några vespor som piper förbi. Vid stationen Campo di Marte, intill arenan, stiger Simone på ett kraftigt försenat Intercity-tåg som ska ta honom genom hela Italien under natten då han ska hälsa på sina släktingar i Kalabrien. När tåget rullar söderut tar han adjö av Florens, "hans" stad, och förbannar olyckan att han inte kan stå i kurvan just denna söndag. En stad sjuder av liv, det är Florens och det är härifrån Fiorentina kommer. På söndag kväll börjar serie A - är det vår säsong?

Det är fredag kväll och om mindre än 48 timmar spelas matchen Fiorentina-Juventus som en del i den första omgången av serie A. Är detta en match som alla andra? Är den viktigare än alla andra 37 matcher som sedan kommer? Så fasiken heller!
Det här är en match och en premiär som ingen annan, och man ställer sig stilla undrandes hur det kunde bli så här: om detta är början, hur blir då fortsättningen och sedan slutet?

I Toscana finns ett ordspråk som heter "Il buongiorno si vede dal mattino" och som säkert går igen på många andra ställen och har varianter på många andra platser runtom i världen. "Den goda dagen syns redan i gryningen", och det här är som sagt Florens; charmig, säregen, vidskeplig, passionerad och där hoppet är det sista som lämnar kanotisten innan han kastar sig ner för Arno i vilda strömmar. Nja, det där sista är såklart en grov överdrift men sanningen är att folk i Florens ser denna match som ett slags tecken på hur säsongen sedan kommer att bli.

Redan att premiärmatchen är denna, talar för att vi står inför en säsong av unika proportioner. På fiorentina.it kommenteras att det lag som eventuellt förlorar på söndag kommer att få ett rejält bakslag direkt (som antagligen kommer att påverka resultaten en tid framöver, om vi tolkar detta). Jag tror detta stämmer i viss utsträckning gällande det gästande svartvitrandiga laget men jag är övertygad om att det gäller i alla högsta grad för Fiorentina. Den här matchen har, har haft och kommer sannolikt alltid att ha en laddning som ingen annan som efter 90 minuter påverkar alla inblandade. Vare sig man heter Fabrizio, har liljan tatuerad på bröstet, leder Curva Fiesole och sett alla Fiorentinas matcher sedan gud minns när eller om man är en högt betalt fotbollsspelare som precis kommit hit och inte förstår så mycket mer än i vilket mål läderkulan ska skjutas i.

Det känns som igår Osvaldo cykelsparkade Fiorentina till en historisk triumf på Stadio Comunale i Turin. Vi är många som alltid kommer att älska den spelaren för det målet, minnas den matchen, den kvällen. Lyckan var total: den blir knappast större. Eller? Jodå, visst kan vi få uppleva större lycka och vi vet alla att det där ordet som börjar på bokstaven "S" förknippas allt oftare med Fiorentina. "Om några år" sägs det. På en lekplats längs Via della Colonna frågar knappt 4-årige Valerio sin 25-årige morbror plötsligt "Zio, hur långt är några år?". Morbrorn vet inte riktigt vad han ska svara på en sådan existentiell fråga utan kastar upp några gruskorn i luften och säger till den lille pojken, som inte alls är föreberedd på att fånga dem, att så många gruskorn han har i sin hand är så många år är "några år". Valerio visar sina tomma händer och ler ett finurligt leende. Han har en Fiorentina-tröja på sig där det står Mutu på ryggen.

Men vi ska inte sväva iväg. Det är ju bara fredag kväll. Och sen vet man ju att lördagen kommer och sedan är det söndag. Måndagen finns inte riktigt än, kanske kommer den att bli just en "måndag" som så många vi varit med om. Vi Fiorentina-supportrar har varit med om alldeles för många besvikelser för att inte inse dess närvaro, som för oss är allt annat än fiktiv och som en gång för inte länge sedan hette serie C2. Men vi är också drömmare, ja, vi är alla kanotister som kastar oss nerför Arno och paddlar så att det värker i armar och leder i tron på att vi en gång ska nå havet. Men emellan oss och havet finns Pisa, men det är en helt annan historia. Nu är fienden, för det är tal om en verklig sådan, en annan och de råkar dessutom vara en direkt konkurrent till det där "havet" som är en metafor för ordet som är så vackert och skrivs SCUDETTO.

Fiorentina gjorde i onsdags kväll sitt jobb på ett alldeles förträffligt sätt och klarade mållöst i Prag vilket betyder avancemang till Europas finaste klubblagsturnering som vi återser efter åtta långa och svåra år. Även söndagens gäster från Turin spelade kvalmatch i samma område fast kvällen innan, mot slovakiska Artmedia, klarade sig även de vidare efter 1-1 i returen. Fiorentina har alltså en vilodag mindre inför söndagskvällens totala drabbning på Artemio Franchi men detta ska inte behöva betyda något, eftersom alla spelare är medvetna om matchens absoluta vikt och teamet som sköter spelarnas fysik gör ett mycket gott arbete vid sidan av Cesare Prandelli som tar ut de spelare han anser vara mest lämpade för uppgiften. I år är de generellt sett fler än på mycket länge; Fiorentina har ett lag som på papperet mycket väl kan vara med och slåss om de fyra första platserna vilket också är lagets ambition om man får tro spelarintervjuerna inför säsongen.

Florens välkomnar tillbaka en stor tränare som tyvärr är på de "hatades" bänk på söndag kväll, Claudio Ranieri. Han tillhör historien men Florens är som bekant en stad som lever och finns tack vare en historia ingen annan stad har. Ranieri är inte på något sätt glömd längs Florens trånga gränder och det han uträttade med Fiorentina för omkring tio år sedan minns naturligtvis som det senaste tillfället la Viola verkligen var att räkna med och kämpade med de penningstarka och självklara om titeln. Ranieri var en som en gång anförde oss rebeller, men jag vet inte vilket mottagande han kommer att få på söndag. Med Florens vet man, samtidigt som man aldrig vet.

Jag vet att jag aldrig kommer att tippa en match såsom det blivit mode hos flertalet redaktioner men jag kan gå så långt som att säga att utgången i söndagskvällens möte på Artemio Franchi kommer att betyda en hel del för resten av säsongen. Vinner Fiorentina, ja då vet ni var ni hittar mig i maj. Kanske. Kanske. Kanske.

Fem medlemmar i Viola Club Scandinavia kommer att se matchen på plats på söndag och förhoppningsvis kommer de få en söndag att aldrig glömma.

Vi andra ur det skandinaviska samfundet med lila hjärtan från huvudstaden samlas förhoppningsvis mangrant på sportpuben Läckerbiten i Stockholm, alldeles intill T-bana Skanstull, där vi upplevde det senaste galna lyckoruset i mars.

Forza Viola facci un gol
tutta Firenze esploderà
in un boato che farà tremaaaaaar
da terra al mar

ohh-oooohhhh-oohhh-ooooohhh

ALÉ VIOLA!