Fiorentina - Udinese 4-2
Hjärnan går på högvarv och tankarna är många. Jag sitter framför TVn och tittar på Fiorentina – Udinese, inspelad, då jag behövde jobba tidigare på dagen. Jag är hur peppad som helst. Matchen drar igång och..
Vilken jävla match, är min första tanke efter att Viola skickat fansen i lila extas.
Va bene?
Förväntningarna är skyhöga från min sida, två hyperoffensiva lag som spelar fotboll vackrare än bilder skildrade av den främsta poet.
Första halvlek blir ur den neutrale eller Udinese supporters ögon sedd vacker men smärtsam, för oss Fiorentina fans blir den endast det sistnämnda.
Udinese spelar fotboll, D’Agostino skär upp öppna sår i våra Fiorentina kroppar. Sanchez snurrar bort backlinjen, och dödsstöten kommer i sinom tid. 0-1 Udinese, Floro Flores vänder om och levererar ett fint mål nära straffområdets kant.
Fiorentinas backar är under all kritik. Förvirrade är ett ord som ständigt dyker upp i huvudet.
Udinese har hela halvleken, tyvärr, vi ska tacka vår lila stjärna att det endast stod 0-1 när halvtidsvilan räddade oss.
Funderingarna är många i pausen. Eller så många är de inte då jag spolar fram till avspark nästan omedelbart men en tanke slår mig. Varför är det bara Udinese som spelar fotboll?
Tjuuuuut.
Andra halvlek drar igång, jag hinner tänka på Wilbacher och alla andra från Viola skaran som är nere i Florens och tittar på matchen.
Gilardino faller. Straff.
Mutu i närbild, jag kan inte läsa hans uttryck, ögon, inget. Han är kall. Rädd. Jag blir förvirrad bara av att titta. Klarar han av pressen?
Totti tittar in, och 1-1 är ett faktum. Chippat och klart. Nerver av stål.
Mutu avslutar med att buga åt fansen. Vackert.
Udinese fortsätter att vara ett ständigt hot och får chanser som missas på de mest otroliga sätt. Frey har även sin del i det hela. Men credd till Udinese spelarna.
Vi är mitt under vågor av Udinese anfall.
Då kontrar Viola.
Montolivo tar emot bollen lite till vänster om straffområdeskanten och är helt ren.
Bollen rullas kyligt in vid Handanovics vänstra stolpe.
Florens kan andas ut.
Chanserna för Udinese fortsätter dock att komma.
Men då slår Montolivo till igen, denna gång med vänstern, en halvvolley utanför straffområdet och 3-1 till Fiorentina är en verklighet.
Shit tänker jag, resultatet speglar verkligen inte matchbilden, men vem bryr sig helt ärligt, förutom alla Udinese fans det vill säga.
Knappt hinner jag tänka klart förrän det är dags igen, Mutu med ett snyggt inspel och vem är där för att peta in bollen? Gilardino. Lite guy-love kramar av radarparet och Udinese får ta sin fjärde ”avspark” för halvleken.
Udinese och Fiorentina fortsätter att köra hårt.
Fiorentina har chanser, Udinese har solklara chanser, men målen uteblir.
Vacker fotboll spelas dock kan jag lova.
Och i minut 83 får så Udinese rättelse. Straff, en incident jag tar upp i mina tankar om matchen lite längre ner, och Di Natale kan rulla in 4-2.
Straffen i sig är inget märkvärdigt men jag känner en väldig respekt för en sådan spelare som Di Natale, han rusar genast in i målet, hämtar bollen och ber Fiorentina sätta igång spelet snabbt. Kämpa till sista blodsdroppen är spilld.
Fiorentina står ut tills sista sekunden är slagen, med lite hjälp av Frey, Gud och Udineses oförmåga att måla, och tar segern.
Mitt hjärta slår 140 slag i minuten.
Den här matchen hade allt. Mål, fantastiska finter, små toucher som gjorde varje sekvens av spelet och dess uppbyggnad till ett konstverk, passningar vackrare än solnedgången i Florens, mängder av känslor, räddningar, glädje, sorg, sång. Listan fortsätter i evighet.
De små sakerna gör livet värt att leva. De skapar en helhet, ibland så vacker att den endast går att beskriva med filosofiskt babbel, ibland så dyster att den endast går att beskriva med känslan man får av sina innersta demoner.
Tankar om spelare:
Mutu, jag var inte nöjd med Mutu kan jag säga er. Sedan kilar matchminut 55 förbi, en straff är slagen. Och en låga tänds inom honom, han har aldrig velat något annat än att vara just där han är, på planen när Fiorentina tar emot Udinese. Från detta ögonblick gör Adrian allt han kan för att försäkra sig om att laget tar hem matchen. Det lyckas.
Fiorentinas backlinje var under all kritik. Punkt
Felipe Melo, vi ska vara glada att vi har honom. Han motiverar laget när det ser dystert ut, rensar upp på mittfältet, och visst är det något med hans passningar? De är inte vackra på ett D’Agostino sätt, utan vackra på så sätt att de alltid slås med en rå känsla, stenhårda, perfekta.
Frey, tack.
Över till matchens idiot. Comotto. Som jag satt och svor åt snubben.. Jag undrade helt ärligt vad fan han gjorde på planen, var riktigt arg, och vad gör han då. Viola leder med 4-1 mot Udinese och klockan visar minut 82. Floro Flores fintar bort Frey och lägger in bollen, fel. Stålmannen tar över Comottos kropp och gör sin patenterade flyg pose. Straff, rött kort, hej då. Utöver detta var han riktigt dålig och bråkade mer än han spelade. Skäms.
Jag slutar med att tacka motståndarna för en god match, en av de bästa jag sett någonsin om jag ska vara ärlig. Oavsett vinnare hade den varit det, för det här var fotboll på riktigt.
