Lippi: ”Omgångens match. Kunde slutat 8-8”
Reaktion, äntligen!
Samma Fiorentina, eller ja, med en hel drös vassa nyförvärv har inte lyckats vända en enda match i årets upplaga av Serie A eller Champions League för den delen. Något som tidigare var lagets signum har blivigt dess akilleshäl.
Fram tills i lördags i det blytunga mötet mot Udinese (i efterhand rankad som omgångens bästa av självaste förbundskaptenen) som kanske avslöjar en hel del om vilket av lagen som har bäst förutsättningar att nå längst i ligan. Inte för att jag påstår att Udinese är i samma klass som Viola, men ska något annat lag än Roma på förhand vara direkta konkurrenter om fjärde platsen så är det dom svartvita det och kanske/eventuellt/med många ”om” och ”men” två ljusblå uppstickare i Lazio och Napoli (mindre troligt).
(Genoa, Palermo och Sampdoria ser jag i min grova bedömning inte som tillräckligt hållbara lagbyggen på sikt, utan som sandslott byggda (urgröpta vad gäller Samp) under en hetsig mercatosommar)
Hursomhelst kom då reaktionen som jag förbannat mig över att den aldrig kommit tidigare, t ex i utskåpningen mot Lazio på Olimpico, eller mot Cagliari på Sardinien senast. Detta efter att delar av Fiesole börjat vissla och uttrycka sig med mindre sympatiska ramsor som:
"Fuori le p.., tirate fuori le p...". (Ut med f....., släng ut f.....”)
Detta efter att Udinese spelat ut Viola i en halvlek, på Artemio Franchi.
Var vi tvungna att dra ut på det så långt? är frågan som direkt dyker upp i huvudet.
Efter Mutus målgest (se bild), ett bevis på hans fantastiskt sköna och ironiska inställning (för de som håller med, antingen älskar man honom eller så hatar man honom), kunde i alla fall jag pusta ut.
Tvåmålsskytten Montolivo har länge kritiserats och man kunde även tolka på hans reaktion efter respektive mål att det var en spärr som släppte. Först handen mot örat och sedan ett finger mot munnen.
”Mer än läktarens skällsord, var dom vi fick från il mister de som egentligen satte fart på våra huvuden. Vi tittade på varandra och gick plötsligt ut med en helt annan anda”.
Vad kan översympatiske Prandelli sagt? hotat med? ändrat form till? är det andra som dyker upp i huvudet. Och som med all sannolikhet stannar i omklädningsrummet.
Rumänsk cuciaio, Montolo x 2 och alltid samma Gila fick florentinarna (även dom som varit onödigt dryga) och våra tillresta VCS-medlemmar att explodera i eufori.
Det taktiska knepet? Semioli ut, Santana in. Från ett statiskt och kontringsbaserat 4-3-3 till ett rörligare och mer centrerat anfall bestående av två släpande/skuggande forwards och endast en spets.
Och vilken spets sedan? Gilardino kommer på tal i varje match och är enskilt Italiens absolut effektivaste och vassaste anfallare för tillfället. Med all respekt för Milito men fyra straffar och något hattrick lite då och då är inte samma garanti (spektakulärt ja!) som Gila står för.
Mirakelmannen Frey tyckte att Domenech inte gjort sig värd av en DVD med hans prestationer från matchen, jag förstår honom. Solo Viola!
”Dario dai… non mollare mai” (Kämpa Dario... ge aldrig upp) hördes redan innan avspark och Dainelli är siste spelare jag lyfter fram innan jag rundar av och lämnar över till redaktionens glödheta nyförvärv inför det helt avgörande mötet mot Lyon. Från att ha varit ifrågasatt t o m av Prandelli i sommar leder han i nuläget inte bara vårt knackiga försvar utan hela laget. Grande capitano!
Grazie Ragazzi! ! !
Källa: www.fiorentina.it
