Två flaggor, två historier, endast ett hjärta
I helgen stundar mötet mellan Fiorentina och Torino. Båda är i stort behov av poäng men på läktarna spelar resultatet mindre roll.
Det fanns inte en enda plats ledig på Stadio Olimpico i Turin när jag var där med vänner i maj. Torino hade inför denna sista omgång av 2008-års Serie A redan säkrat spel i högsta ligan, men Fiorentina i sin tur behövde vinna för att ta sig till Champions League. Då slöt staden vid alpernas fot sig runt de lila och tillsammans sjöng vi Fiorentina till Europas finaste turnering. Fantastiska minnen som jag aldrig kommer att glömma. Ett hav av vinrött och lila. Ett tvillingskap som går bortom respekt och sympati.
Tvillingskapet föddes på 70-talet och gemensamt hade vi våra åsikter om Turins andralag Juventus. Trots att Fiorentina och Torino haft många svåra år sedan dess har vänskapen hela tiden levt vidare och är idag ett av de starkaste tvillingskapen i Italien, förmodligen till och med i Världen.
När Osvaldo smällde in cykelsparken i den 78:e minuten exploderade Stadio Olimpico. Efter några minuter när euforin lagt sig något var det Torino-kurvan som drog igång sången “Viola alè”. När matchen tagit slut var det också Toro-fansen som stormade planen för att ta sig bort till oss, tillresta fiorentini. Glädjen visste inga gränser och när våra bröder fick hjälp att ta sig över plexiglasväggen för att fira tillsammans med oss var det få ögon som var torra.
När jag var i Prag i augusti för mötet med Slavia Prag träffade jag ett helt gäng från Turin. Alla hade Torino-halsdukar, men till Prag hade de kommit för att stödja sitt Fiorentina. För Fiorentina är även deras. Och Torino är vårt. Vi har olika historier, olika flaggor, men endast ett hjärta. Vinrött och lila.
Trots att läget är som det är inför söndagens drabbning spelar resultatet för mig ingen roll. Upplevelsen i maj, och Toro-fansens fantastiska mottagande kommer för alltid att finnas i mina tankar när vi möts.
Torino è stata e resterà Granata!
