Genoa har en poäng
Med Gasperini i spetsen har Genoa under veckan fört ett massmedialt krig mot konkurrerande Fiorentina.
Mutus enmansshow på Marassi när han i princip alldeles själv vände ett 3-0 underläge till 3-3 i matchens sista spark måste fortfarande ge kalla kårar längs ryggraden på samtliga i storsatsande Genoas omklädningsrum.
Det är nämligen liknande matchsekvenser som Milito, Palladino och co har i åtanke när de säger att “Viola inte gjort sig förtjänta av 4:e platsen”.
Frustration eller ett medvetet taktiskt drag för att skaka om i motståndarnästet?
I vilket fall så har de en poäng. Personligen har jag slitits i förtvivlan längs säsongens gång över att lagets spel allt för ofta varit hattigt, ofokuserat, emellanåt rentav bedrövligt.
En stafett i individuella prestationer av spelare i världsklass (firma Gila-Mutu, Frey etc) har hela tiden betytt den marginella skillnaden i krampaktiga matcher utan struktur. De har möjliggjort att vi lyckats få häng på ligans topplaceringar.
Alla viola förväntade sig nog ett rejält lyft med de spelarnamnen som anlände, men det har uteblivit.
Lägligt nog har nyförvärven börjat leverera någorlunda mot slutet. Vargas tillåts dra nytta av sin offensivlusta högre upp i banan och Firenzes egna golden boy, Stevan Jovetic, börjar hitta ytorna bredvid Gilardino.
Med Felipe Melo, vår kanske mest pådrivande spelare tillbaka, och i matchen efter det möjligen ikonen och fenomenet själv, Adrian Mutu, är känslan den att Prandelli reder ut det här till slut.
Det känns som att tiden är inne att visa att vi är numret större även för ett hemmastarkt Catania, ett finessrikt Sampdoria eller ett nedflyttningshotat Lecce.
Låt kapten Dainellis dröm gå i uppfyllelse: “Fyra raka segrar”.
Forza Raga! ! !
