En hälsning från Jovetic till VCS
Ynglingen från Montenegro skickar en hälsning till VCS och passar på att lova spel i Fiorentina karriären ut.
Efter att ha sett ett blekt Fiorentina förlora mot Milan men ändå hyllas som hjältar var det upp tidigt på måndag morgon för att ta flyget via Wien hem till Graz. När jag kom till gaten på flygplatsen satt en ung kille med lockigt hår och läste Gazzettan. Bredvid honom låg dagens upplaga av Corriere dello Sport så jag tog tillfället i akt och frågade honom om jag kunde få läsa den.
"Si si" svarade han och när jag tittade upp såg jag att det var självaste Stevan Jovetić som satt där och väntade på samma flyg.
Jag började bläddra i tidningen men allt jag hade i skallen var det faktum att jag satt bredvid en av de största fotbollstalangerna i dagens fotboll. Efter en stund hörde jag plötsligt Stevan yttra ett besviket stön och när jag sneglade på sidan han läste insåg jag att det var Gazzettans spelarbetyg han tittade på. Jag minns inte kommentaren, men Jovetić fick en femma i betyg vilket var lägre än andra spelare i Viola.
"Non giusto?" var det bästa jag kom på att säga och fick genast ett svar där han, enligt vad jag förstod, kritiserade tidningen på ett hånfullt sätt. Kort därefter frågade Jovetić mig om jag varit på matchen och sedan frågade han vad jag tyckte samtidigt som han pekade på spelarbetygen.
Vad svarar man egentligen på en sådan fråga? Montenegrinen gjorde liksom övriga spelare ingen bra match, men hans insats var heller inte usel. Jag svarade på nån italiensk-spansk blandning "giocate bene, ma mala suerte".
Den korta ordväxlingen avbröts plötsligt av ingen mindre än vår stilige president Andrea Della Valle som tydligen hade stigit upp tidigt för att ta farväl av Jovetić. Avskedet dom två emellan kändes familiärt och innan ADV hann lämna gaten passade jag på att skaka hans hand men kunde inte få fram något lämpligt att säga.
Jag såg flera personer komma fram till Stevan för att växla några ord och skaka hand, alla medelålders eller äldre herrar som närmade sig ynglingen med en oerhörd respekt. Hatten av, bugningar och en nästan överdriven ödmjukhet som tycktes få Jovetić att känna sig lite obekväm. På flyget bevittnade jag två mödrar räcka över deras spädbarn till Montenegrinen för att ta kort.
Väl framme i Wien när uppståndelsen hade minskat ursäktade jag mig och frågade Jovetić var han var på väg. Till familjen i Montenegro svarade han och jag frågade om han hade tid för en autograf, vilket han givetvis hade. När han förstod att jag inte var italiensk frågade han var jag kom ifrån och jag berättade om Viola Club Scandinavia.
Reaktionerna från Florensbor när man berättar var man rest ifrån för att se matchen tycks alltid vara densamma: en känsla av uppskattning för hängivenheten samtidigt som man får skeptiska blickar som förmodligen undrar om man är riktigt frisk.
Efter att han spontant skrivit och undertecknat en hälsning till VCS och jag fått ta en bild frågade jag honom om han stannar i Florens.
"Si" var det väntade svaret men då frågade jag "per sempre?" med glimten i ögat. "Si, si" sa han med ett stort leende. "promesa?" insisterade jag och han svarade "si claro!" och skrattade, men handskakningen därpå gjorde hans uttalande officiellt!
Jag tackade för mig och var lättad över löftet han gav mig att stanna i klubben -för alltid. Frey, Mutu, Gila och Melo må vara våra viktigaste pjäser just nu, men om ett par år när vi på allvar utmanar om Scudetton vore jag inte förvånad om det är Jovetić som är vår tyngsta spelare - iklädd kaptensbindeln.
Killen som för några månader halkade omkring på plan med tandställning har börjat visa sig på allvar och trots att målskörden varit lite under förväntan kan man se på hans driv med bollen att 19-åringen från Montenegro har alla möjligheter att utvecklas till något riktigt stort.
Grazie Stevan!
