Serie A 4:e ligan i Europa
I en artikel från tidskriften Panorama ger Pantaleo Corvino sin syn på Serie A och det följs upp av en intressant analys av den ekonomiska situationen inom den italienska fotbollen.
Kanske finner några av er förståelse till varför Serie A börjar ta en farmarligas form och de stora namnen är på ständig utvandring de senaste 3-4 åren.
Det tål att diskuteras i all oändlighet på forumen, men inte ens Marcus Birros romantiska skildringar av den italienska ligan kommer till hjälp när vi ställs inför siffror som mer eller mindre indikerar en kraftig nedgång på senare år.
1999-2000 var den italienska fotbollen på första plats vad gällde den totala löneomsättningen med 1,059 miljarder euro. Idag, 10 år senare, återfinns den på fjärde plats med 1,45 miljarder, efter Premier League 1,562 miljarder, La Liga 1,55 och Bundesliga 1,46. Läget är sånt att många lag får nöja sig på att dela på tårtan, då staten tvingar spelarna till länder med mindre skattebetalning. För att inte gå in alltför mycket på arenafrågan där föråldrade stadion håller supportrarna borta.
”Balansgången är denna: på ena sidan väger ledningens ekonomiska hälsa, på den andra de trogna supportrarnas ärofyllda drömmar. Det är säkert, utan dom är det svårt att verkliggöra den första punkten, men så här går det inte att fortsätta” säger Pantaleo Corvino sportdirektör i Fiorentina:
”Förra året var uppståndelsen stor över Ronaldinhos lönekontrakt med Milan, i år var det samma visa fast för Kakas avsked. Supportrarna måste överväga och omstrukturera sina förväntningar. Det som ledningarna bör göra är att införa utköpsklausuler i kontrakten, så i fall att ett storspelare lämnar, så återvinner man pengar till att köpa en annan. Men när man ställs framför bud likt Reals finns det inte mycket man kan göra”.
Corvino förklarar agerandet utifrån hans egna perspektiv. ”Fiorentina är laget med mest rätt vad gäller sina konton i hela Serie A, tätt följda av Roma [vars ledning faktiskt har en bra balans, trots skulderna från Italpetroli]. Som exempel, efter att ha sålt Melo till Juve, inkasserade Fiorentina utköpsklausulen på €25 milj, jämfört med de €8milj man spenderade för att köpa spelaren.”
Real satte ribban med ca €100milj för en spelarövergång. Det blir onekligen svårt för klubbar av Fiorentinas kaliber att motstå bud uppemot en fjärdedel av dessa proportioner. Vad ”Leo” framlyfter med Milans exempel är dock att även de italienska storlagen infinner sig plötsligt i samma prekära situation.
” […] Sen får man inte glömma att lönesättningen och skatterna ser väldigt annorlunda ut från land till land. När man i Italien betalar tillbaks ca 50% av lönen, så ligger Spaniens dito på 24% fortsätter Corvino: "Jag ville värva Giuseppe Rossi när han spelade i England. Villareal erbjöd honom ett kontrakt på €1,3milj netto. För den spanska ledningen var det en summa på €1,7 milj allt som allt, för oss handlade om dryga 2,4. På vilket sätt går det att konkurrera då?” .
Siffrorna kanske inte är de mest detaljerade, men lyckas ge en grov samtidigt relativ klar bild av situationen.
Ernesto Bronzetti, expert inom spansk mercato understryker: "Det är sant att man i Madrid förbisåg reglerna [vad gäller klubbens skulder], men samtidigt får man ta hänsyn till att stadio Bernabeu uppskattas till ett värde av €2 miljarder. De låga skatterna på 24% gäller alla utlänningar som väljer att spela där”.
Supportrarna är i uppror utan att förstå att det behövs en konstpaus då och då, för att i lugn och ro cementera grunderna för en ny framtid. I Italien har Fiorentina och Roma dragit ner på utgifterna och sparat pengar samtidigt som man har bibehållit en utmanande ligaplacering, men i läktarsångerna sjunger man knappast om det.
"Till supportrarna menar jag att de har all rätt att drömma men de måste även förstå att när en spelare trycker på är det bättre att låta honom gå och förstärka från annat håll." avslutar Corvino.
Källa: www.violanews.com
