Violaseger: ogenomtänkta reflektioner
Ytterligare en match från tv-soffan, chipsröven börjar växa sig stor, och längtan ner till Firenze gör sig hörd. Särskilt efter en drömmarnas afton som denna på stadio Artemio Franchi.
Matchen följdes dessutom i ett Liverpoolnäste, vari man visat fin gästfrihet och låtit mig komma in i ett slutet sällskap. En tanke till dom: Amo Liverpool!
Jag brukar vara rapp i mun, kvick i skrift, men igår var jag helt enkelt mållös.
Första halvlek mot Liverpool och jag kände nog lite som Ralf Edström när han utbrast “Världsrekord, det är världsrekord”! på Zlatans mål senast mot Ungern.
Vad man menar i en sådan situation är lika självklart som svårformulerat, det viktiga är att få fram det.
Lyckoruset är så påtagligt att kopplingarna mellan ord och tal, text och skrift hänger inte med. Jag skiter ner mig av lycka, ett “freezing moment”, och utbrister sen ett vrålhest väsende av något slag: “ghhoool, ghoool”...
Jag kommer på mig själv och likt en x-spelare som gjort mål mot sitt gamla lag, gör jag en dämpande gest. Samma procedur upprepas vid andra målet.
Jag är fortfarande inte klar i huvudet, därav fattar jag mig kort för att komma undan med hedern i behåll när jag vaknar imorgon bitti och läser läsarkommentarerna. Hoppas ni har översikt och känner igen er.
Publiken: stolt
Jojo: magisk
Zanetti: fältherre
Dainelli: chef
Prandelli: “den bäste av dom alla”
En extra tanke går till hårt kritiserade Montolivo som ställdes mot sin stora idol Gerrard, han måste växt ett antal centimeter under matchens gång. Hoppas han tar med sig detta. Precis som resten av laget.
En av, om inte den, bästa halvleken under Prandelli. 2-0.
Grazie Ragazzi!
