Fotbollsporr i Florens
Är på väg hem till en vän, Liverpool-vän för att vara exakt. Dit är även ett par andra "reds" på väg. En ensam lila i ett rum fyllt av rött. Men det är inga problem, jag är inställd på förlust och fotbollsporr.
Sitter och ler när kameran svävar över Artemio Franchi.
Arenan brinner av den energi som är samlad i varenda kropp; varenda supporter och varenda älskare. Tifot lever.
Skärpa, stolthet och glädje kysser mig i ansiktet.
Domaren blåser igång. Fiorentina smiskar Liverpool som ett olydigt barn.
Såhär bra är Viola när de är som bäst. Serie A och segt tempo är en myt - Förutsatt att man inte bevittnat Milan spela sin egen version av sporten; gå-boll - De italienska lagen kan lägga in den där extra växeln som krävs i Europa.
Fiorentina fullkomligt slaktar Liverpool i den första halvleken, engelsmännen hinner inte med. 2-0.
Lugnet före stormen. Det är så Fiorentina agerar sekunderna innan de fullkomligt sprängs och sprider spelare och bollar åt alla håll och kanter. Liverpool-spelarna har ett underbart ”what the fuck happened?”- uttryck över ansiktet när Viola gång på gång går från förkylning till cancer i den arena som blev fullkomligt nedsmittad med fotbollsporr igår kväll. Brann stadion innan så vet jag inte vilket verb jag ska kasta ur mig för att beskriva denna scen.
Mitt i ett näste röda sitter jag och är jävligt nöjd när fyrtiofem minuter spelats. Glädjen är inte ömsesidig. Så jag underhåller mig själv genom att fråga dem vad de tycker Rafa borde göra och så vidare. Småprat ämnat att hindra mig själv från att i ett mindre genomtänkt beslut dansa framför dem i glädje med två långfingrar i vädret.
Domaren blåser igång, återigen.
Känslan av att Fiorentina nu ska ställa ut dojjorna och se fram emot festen efter är påtaglig. När man leder har man allt att förlora.
Liverpool blir Fiorentina. Nu händer precis det jag var rädd för. Liverpool tar över och skapar chanser. Champions League-finalen 2005 seglar framför ögonen. Skrattandes. Obehaglig känsla.
Men Comotto – Dainelli – Gamberini – Gobbi håller tätt.
Panikkänslorna avtar ju längre halvleken lider. Det nervösa blir mer och mer en längtan till matchslut. Backlinjen och mittfältet har det mesta under kontroll, resten sköter Frey.
Den gode Sébastien Frey är bara övermänsklig, inte Gud. Det var så tankarna gick inför matchen. Backlinjen och resten av laget måste dra sitt strå, annars blir det mål för ’ Pool. Resten av laget drog sitt strå.
Domaren blåser av. Jag ler och tackar för mig innan höstkylan biter sig fast i kinderna.
Sveriges kommunaltrafik känner sig givmild och skänker mig ett tåg som tajmar bussen perfekt.
Det, mina vänner, är ett större mirakel än det som skedde i Florens igår.
Stegar av. Blicken fäster sig mot stjärnhimlen. Den klarast lysande stjärnan döper jag till Jovetic.
Slår in portkoden, trycker ned handtaget.
Värmen kramar mig.
Önskar jag hade med mig en polare hem, så jag kunde ge matchen fyra tummar upp.
