A.S. Bari
På den italienska klacken står tiden still och de små tupparna i Bari gal inte längre
Bari nu och då
Associazione Sportiva Bari, en klubb som senast säsongen 2000/2001 spelade med de stora i Serie A.
Bari, en levande hamnstad och viktigt handelscentrum för italiensk export och import över hela världen.
Ingesson, Kennet Andersson, Allbäck, Osmanovski, Daniel Andersson är spelare som burit den rödvita tröjan med heder och via sina insatser i större eller mindre betydelse minns av klubbens supportrar.
Men Bari har blivit kallt.
Stjärnorna heter idag Von Schwedler, Cordova och Spinesi. De två förstnämnda är chilenare och spelar i försvaret respektive på mittfältet. Den senare är Serie B:s giftigaste anfallare för tillfället med sina 8 ligamål.
Den mycket lovande vänsterfotade anfallaren Luigi Anaclerio, fostrad i Bari och med sina 22 år, är för tillfället utlånad till Treviso.
Samma väg har Baris genomgående kanske viktigaste spelare de senaste två säsongerna gått: den belgiska målvakten Jean-Francois Gillet. Bara detta vittnar om
lagets akuta situation.
En elva med Serie A i bagaget
Tittar vi på det lag som ska möta Fiorentina på lördag hittar vi med ett undantag en stark elva som följt med Bari från Serie A och under de två säsongerna man spelat i B. Undantaget är en marockansk försvarare och
heter Rachid Neqrouz, skadad. Högerbacken De Rosa är lagets veteran med sina 6 säsonger i klubben och han har funnits på plan vid varje tillfälle hittils i år. Det är framförallt i försvaret Bari har brister (16 insläppta mål
hittils) och det är här man har ett i princip nytt lag jämfört med då man spelade i Serie A.
På mittfältet kommer Di Livio och co att få tampas
med spelare som Collauto, Markic och kanske Valdes Zapata och i anfallet ska den nyfödda duon Motta och nämnde Spinesi försöka göra livet surt för
det lila försvaret.
Trots spelarförluster och desperata försök att få
ekonomin i balans genom utlåning av spelare kämpar Bari vidare med ett lag som egentligen inte förtjänar den dåliga placering man i dagsläget har.
Vi minns förra säsongens succè i italienska cupen då Bari gick ända till kvartsfinal där man åkte ut mot Lazio efter ett självmål av D'Agostino (som nämnts i dagarna på forumet) i slutsekunderna. Innan dess hade man slagit Inter både hemma och på San Siro.
Det är en gåta hur Bari förra året kämpade in i det sista mot nedflyttning.
Liksom det är en gåta att en så viktig klubb i år kämpar i botten med ett lag som i sina bästa stunder kan vinna mot i princip vemsomhelst.
Som det apuliska ordspråket säger: "Decève l'èlefande: 'Ogne e ppìcche ggiòve', e se gnettève na mòsque."
Fritt översatt betyder detta: "Som elefanten sade: 'Allt litet glädjer' och åt upp en mygga".
En skamlig protest i en dekadent situation
Men folket i Bari äter varken myggor eller glädjer sig åt det lilla. Senast i lördags hade fansen på Curva Nord satt upp en banderoll med texten "Meritateci" (Förtjäna oss). Just i matchen mot Triestina leder laget med 2-0 efter 9 minuter, och då mittfältaren Cordova gör sitt förstå mål för säsongen med en vänsterprojektil från 30 meter och säkrar i princip segern redan i den 30:e minuten skanderar samma Curva Nord "Mercenari, pezzi di merda". För er som är kunniga i italienska vet ni ungefär vad detta
betyder men jag vill inte ordagrant på denna sida översätta utan det räcker med förklaringen "utsugare" så förstår alla hoppas jag. Detta riktades alltså
till det egna laget i ett mycket positivt skede, en skamlig protest i en dekadent situation.
Antalet betalande åskådare var, som nämns i
inför-rapporten, på Triestina-matchen endast 268.
Eller smaka på siffran 60,582.
Det kunde varit EN match på "San Nicola" med ett par tusen insmygna. I verkligheten är det den totala siffran betalande på 35 hemmamatcher under de två senaste säsongerna. Ett snitt på blott 1,730 personer/match. Ett skrämmande exempel.
I monopolets Bari
La Gazzetta dello Sport skriver i en artikel i våras: "Det verkas som om Baris folk har bestämt sig för att straffa sitt Bari med ogillande på obestämd tid."
Bari, en stad med närmare 330,000 invånare. Nästan lika stor som Florens i befolkning.
Men det här är Syditalien och även om förväntningarna är lika höga överallt man reser i Italien, ligger skillnaden i hur de tar sig uttryck.
På styrelsenivå har presidenten Vincenzo Matarrese styrt klubben med järnhand i 20 år och fansens missnöje riktas till stor del mott ett visst monopol, som enligt Gazzettan, råder i Baris politiska liv.
Vincenzo Matarrese uttalade sig i nämnd artikel i våras: "sedan en tid tillbaka protesterar baresarna därför att vi inte investerar pengar vi tjänat på spelarförsäljningar. Denna politik som för Bari tjänat till att cementera en solid grund för klubben där vi är självförsörjande sedan två år tillbaka."
Fansen, å sin sida, har på ett aktivt sätt sökt alternativ till Matarrese-familjen genom manifestationer och att bjuda in lokala affärsmän till diskussion för att övertyga dem om att hjälpa stadens lag genom att köpa ut familjen Matarrese och därmed revolutionera ledningen.
Här kan vi dra enorma paralleller till det gamla cecchigorianska Fiorentina. Matarrese, i sann VCG-stil, uttrycker sig så här: "Klubben är satt upp för försäljning men jag säljer inte till vem som helst. Det ska vara någon som älskar Bari /.../ Jag vill ta klubben till Serie A och sedan kanske jag lämnar min post till förfogande."
Och precis som Cecchi Gori i Fiorentina hade sin medskyldige i Luciano Luna, har Bari sin Carlo Regalia med sina 69 år på nacken och med antika idéer om hur ett lag ska skötas. Precis som Luna hade i Fiorentina har Regalia i Bari rollen som "amministratore unico", dvs. ensam förvaltare.
En oroande klyfta
Sommaren 2002 befann sig tre stora italienska klubbar på ruinens brant; Napoli, Fiorentina och Bari. Naldi tog över Napoli och ett svagt ljus tändes. För vårt älskade Fiorentina vet vi alla hur det gick till slut... Bari?
268 betalande talar sitt tydliga språk och klyftan mellan supportrar och ledning blir bara större.
De senaste 8 årens stora spelarförsäljningar har inbringat ungefär 85 miljoner euro. Pengar som saknat återinvestering.
En obegriplig situation
De små tupparna, "Galletti" som laget kallas, med sin typiska Kellogg's tupp som kröner märket har en inte alltför lätt uppgift att vinna tillbaka supportrarnas hjärtan. Trots att Bari är ett traditionellt lag, att man
är det enda laget i en av södra Italiens största städer, trots att man har en stor ungdomssektion där många av talangerna får växa till sig ända upp i A-laget (Cassano etc) och trots att man spelar på en av Italiens
vackraste (kanske rentav Europas vackraste) arenor, dock med löparbanor; Stadio San Nicola.
Precis som de mystiska lerbyggda husen i staden Alberobello på landsbygden utanför Bari som karakteriserar regionen Apulien. Precis som det obegripliga och fascinerande i dessa byggnader lever A.S. Bari sitt liv
i skymundan och fortsätter att intrigera dess betraktare.
Källor: www.asbari.com, www.calciatori.com, La Gazzetta dello Sport.
