Cagliari-Fiorentina 2-2: Ett haltande steg framåt
Under en vecka som bäst kan beskrivas som schizofren tog Fiorentina tack vare spel i en halvlek mot tio man 1 poäng på Sant’Elia. Ett litet, men ändå viktigt steg framåt med tanke på den senaste tidens resultat.
Den senaste tiden har varit svettig för laget från Firenze. Anledningen är såklart Mutus vanvettiga upptåg med de nu ökända bantningspillren (de måste ha varit Freys). Att som Corvino konstatera att ”Mutu är ett barn” känns faktiskt passande, för Adis hjärnsläpp kan mycket väl visa sig bli skillnaden mellan framgång och fiasko när säsongen summeras. Sedan blev det Cassano-hysteri och hur nära pojkspolingen från Bari egentligen var viola får vi nog aldrig veta. Personligen var jag som många andra kluven inför idén. Fantantonios kvalitet är odiskutabel, men möjligheten (hur stor eller liten den än är) till att rubba harmonin i laget går inte att bortse ifrån.
Efter två raka förluster mötte Fiorentina alltså succétränaren Allegris välsmorda Cagliari, och tyvärr kändes det faktiskt aldrig som att vi kunde (eller ens trodde att vi kunde) vinna matchen, inte ens när vi ledde, inte ens med en man mer. Det saknades entusiasm och det proverbiala ”lilla extra”. Som exempel kan vi ta en spelare som Vargas, jag hörde förvisso rykten om att han spelade med feber i kroppen, men det är dock tydligt att gnistan som gjorde att han under hösten ägde sig ur alla situationer på plan inte har funnits där på sistone.
Det började annars bra med ledningsmål efter bara sju minuter, signerat Marchionni, antagligen vår formstarkaste spelare just nu. Jovetic förarbetade fint med en låg kross och visade även han att han är återställd efter skadorna. Minuten därefter är Felipe, som verkar riktigt under isen, nära rött kort men klarar sig, korrekt i mina ögon med ett gult.
Fiorentina har det mesta och bästa av spelet under första halvtimmen, med De Silvestris skott från straffområdesgränsen som bästa chans. Lorenzo jobbade på fint under hela matchen och var alltid beredd att ta sig framåt i plan, trots att vi självfallet som vanligt fick se honom slå bort en del uselt enkla pass.
Cagliari kommer igång bättre sista tio, och kvitterar i 36e genom Lazzari, som står för ett fantastiskt skott i fart med vänstern. Frey är helt chanslös, och det är bara att gratulera Lazzari till en prestation i världsklass. Båda lagen letar efter ett ledningsmål innan halvtidsvilan, men det slutar 1-1. Bäst i Fiorentina är Marchionni och Jovetic.
Tre minuter efter paus nickar Astori in 2-1 till Cagliari på hörna. Situationen i sig är egentligen inte särskilt farlig, men Frey demonstrerade det som är hans enda egentliga akilleshäl som målvakt, spelet i luften. Seba är ute och flaxar i ingenmansland, och hade han bara hållit sig på linjen där han hör hemma hade han plockat den nicken som en frukt. En kalldusch på alla sätt, och man kände att det höll på att rinna iväg.
I minut 51 väcks dock hoppet genom att den i övrigt svårhanterade Cossu får sitt andra gula kort för dagen, och Fiorentina får alltså spela nästan hela andra halvlek med en man mer. Jovetic sätter kvitteringen i 64e på en riktig smörpass snett bakåt från Marchionni, och håller efter målet upp Mutus tröja. Sådant gillar vi att se, man står bakom de sina, särskilt när de har tabbat sig.
Tyvärr når vi inte mycket längre, och Cagliari försvarar sig väl måste jag erkänna. Anfallsspelet tappar i stort sett fart i samband med att Marchionni tröttnar på sin högerkant. Santana, mannen som inte lyckas med något, ersätter i 70e, och det blir egentligen ingen riktig forcering av viola förrän i samband med att unge Ljajic kommer in sista tio. Matchen slutar alltså 2-2, ett resultat som ändå får ses som positivt med tanke på veckan som varit.
Värt att tala en stund om är att Ljajic fick sina första minuter under Prandelli och det som imponerade mest var vilket moget och koncentrerat intryck han gav. I och med Jörgensens annalkande avsked kändes Adems debut välkommen och uppmuntrande. Givet att läget med en man mer i slutet på match där vi pressar inte sätter serbens defensiva kvaliteter på prov, men offensivt var det bara plus. Säker bollbehandling, fina löpningar och ett bra skott gav definitivt mersmak. Om nu den när det kommer till laguttagningar ultrakonservative Prandelli bara vågar ge Bolatti (sprang på sidlinjen och värmde typ 45 minuter igår) chansen är vi på god väg att spela in nyförvärven, vilket kan visa sig guld värt när säsongen summeras.
Vissa talar om kris, men kom ihåg att det är massor av poäng kvar att spela om i ligan, och att vi är kvar i alla cuper. Om något är oroande, så är det att det känns lite löst prioriterat bland målen, för det kommer inte att hålla på alla tre fronter och vi vill inte hamna i en situation där vi inte riktigt nådde ända fram till något bara för att vi satsade på allt. Vintermercaton var tillfredställande ur framtidsperspektiv, men vad gäller den här säsongen finns en klar risk att den destabiliserande effekten kan bli svår att hantera. Det har i mångt och mycket onekligen känts som att vi har åkt en sväng tidsmaskin och gjort sommarens affärer i januari, och hur många lag säljer egentligen sin kapten under vinterfönstret? Truppen är dock helt klart ”da champions”, och Prandellis gäng kan mycket väl klättra rejält i tabellen om man återfinner den rätta entusiasmen och formen på nyckelspelarna. Tittar man tillbaka på tidigare år kan man konstatera att Fiorentina versione Prandelli ofta har haft det kämpigt kring årsskiftet, men kommit tillbaka starkt under våren. Så blir det säkerligen även nu.
En sista tanke kring värvningen av Keirrison. Enligt mig måste brassens ankomst anses som mycket lovande, inte minst för Gilardinos motivation. Gila har sett ut som ett spöke på sistone, och 475 minuter utan mål är aldrig bra för en anfallare. Mot Cagliari stod han mest och såg frustrerad ut och fick i princip bara bollen med ryggen mot mål. Visserligen helt berättigat med tanke på de dåliga bollarna han hade att jobba med, men knappast särskilt konstruktivt. Gila måste tillbaka i slag.
