Angelo Di Livio / Del 1
Med baksmällan efter att ha sett en sekund av Stefan Schwarz i Fiorentina-tröjan under den svenska fotbollsgalan, presenterar vi dagens "7" och hans karriär med anledning av dennes målrekord i söndags.
La carriera di un piccolo grande Campione
När Angelo Di Livio presenterades inför säsongen 1999/2000, efter att ha representerat Juventus under sex framgångsrika säsonger, var det inte helt utan polemik.
Vad skulle en 33-årig mittfältare som inte längre tog plats i Lippis lag, förvisso landslagsman, kunna tillföra Florens stolta lag vars supportrar drömde om en ny Scudetto?
Svaret på den frågan vet vi Fiorentina-supportrar idag. Men sommaren 1999 var man inte lika entusiastiska åt att se en av ärkerivalen Juventus' "sopor" komma till klubben.
En stor banderoll tillverkades med texten "Un gobbo in paradiso" till Angelo Di Livios ära och han fick utstå mycket spott och spe från de hetsiga florentinarna.
Men den 175 cm. korte Di Livio hade inte för avsikt att vika ner sig riktigt så lätt.
Han tog det tuffa välkomnandet och förvandlade det till tändvätska att göra sig själv rättvisa och visa sina belackare och Juventus-ledningen som inte längre ville satsa på honom, efter en sex år trogen tjänst där han spelat nästan samtliga av Turin-klubbens ligamatcher.
Angelo Di Livio föddes den 26 juli 1966 i Rom. Samma dag som England tog sig till final i sitt hemma-VM genom att besegra Portugal, i en turnering man senare skulle komma att vinna.
Di Livio var faktiskt nära att komma till England en gång, men det är en annan historia.
Han är Rom-grabben som aldrig fick chansen att representera laget han vuxit i och med. Som juniorspelare i AS Roma var Angelo nämligen under flera säsonger i början på 80-talet en av de mest lovande mittfältarna, men utan att få chansen i förstalaget.
Han bestämde sig för att lämna huvudstaden för att få fart på sin karriär och som 19-åring skrev han på för C1-klubben Reggiana där han under sin första säsong spelade 13 matcher. Om han inte trivdes i norra Italien eller om han tyckte han fick för lite speltid, vet bara de som var med då.
Sommaren 1986 lämnade han hursomhelst Reggiana och bytte C1 norra för att spela i den södra serien för Nocerina i Neapel-trakten. Här fick den blott 20-årige Di Livio sitt genombrott och han upptäcktes av Perugia.
Den klubben spelade på den tiden i C2 men trots detta valde Angelo att gå dit för att om möjligt hjälpa till att ta upp klubben i C1 igen, något han senare i karriären skulle få återuppleva.
Perugia gick mycket riktigt upp i C1 och Angelo blev kvar i klubben under ytterligare två säsonger, men han fick för lite speltid och lånades ut till Serie B-klubben Padova där han övertygade sina nya tränare och han blev genast en succé och blev kvar i fyra år. Han spelade 138 matcher för klubben i Serie B och gjorde 13 mål, där hans personliga målrekord sattes; 5 mål under sin sista säsong för klubben.
I Padova hade en ung talang vid namn Alessandro Del Piero uppmärksammats av ett flertal storklubbar och när Juventus erbjöd ett kontrakt inför säsongen 1993/94 var man heller inte sena att knyta Padovas duktige mittfältsgeneral Angelo Di Livio till klubben.
De två lämnade alltså Padova i Serie B för att representera Italiens mest framgångsrika klubb i Serie A.
För den då 27-årige Di Livio blev flytten en omedelbar succé; 33 matcher i den svartvita tröjan under sin första säsong. Del Piero spelade inte så mycket, men skulle tillsammans med Di Livio komma att bidra till klubbens framgångsrika 90-tal där de forna Padova-spelarna skulle bli trefaldiga italienska mästare, italienska cupmästare, europacupmästare och europeiska supercupmästare.
Under uppmärksammade former delade de båda dock partnerskap inför säsongen 1999.
Det fanns inte längre någon vilja från Juventus-ledningen att satsa på den till åren komne Di Livio och han valde att lämna klubben, antagligen ett dystert beslut Angelo var tvungen att fatta.
Hursomhelst, säsongen 1999/2000 tog han plats på mittfältet bredvid spelare som Morfeo, Cois och Rui Costa. Fiorentina spelade denna säsong i Champions League och detta kan ha varit en av de största orsakerna till Di Livios aningen kontroversiella beslut att lämna Juventus för Florens-klubben.
Även om han till en början sågs som något av en ovälkommen gäst hos supportrarna bevisade han genast sin kapacitet på planen och var bofast på lagets mittfält där han utvecklade sin mångsidighet att kunna spela både i mitten och på någon av kanterna.
Han vann steg för steg florentinarnas hjärtan och då laget vann den italienska cupfinalen i juni 2001 med bl.a. Rui Costa och Toldo i laget var Di Livio en av de mest hyllade spelarna i truppen.
Sagan hade fått ett lyckligt slut. Di Livio hade bevisat sin storhet och Fiorentina hade nu en lojal mittfältare att bygga sitt lag runt.
Sagan slutar dock inte här. Med de tilltagande ekonomiska bekymren för ägaren Vittorio Cecchi Gori valde densamme att sälja både Toldo och Rui Costa för att sanera sina egna smutsiga finanser.
En av de allra största hjältarna i klubbens historia hade ju ett år tidigare lämnat Florens i stor sorg efter att ha sålts till Roma för en stor summa pengar, lire man aldrig såg skymten av i Fiorentina.
Inför säsongen 2001/2002 var man således i Florens mycket tveksamma till hur laget skulle klara sig utan sina stjärnor och nyckelspelare. Man hade dessutom sålt sin tjeckiska backjätte Thomas Repka till West Ham och klubbens ekonomi (Cecchi Goris ekonomi) tillät knappt några spelarköp alls.
Di Livio hade nu uppnått den ringa åldern av 35 år och var trots detta fortfarande en av lagets piggaste spelare på planen och i kraft av kapten lagets röst utåt.
De katastrofala 10 månader som följde cupguldet såg Fiorentina degraderas till Serie B. Den ende som förtjänade att bära den lila tröjan var enligt supportrarna just Di Livio.
Angelo Di Livio hade dock en dröm; att få spela i Trapattonis italienska landslag innan det var för sent och han togs ut till turneringen i Korea och Japan, bl.a. istället för hyllade stjärnor som Roberto Baggio.
Nummer 16 var ett stående inslag på och kring bänken och tog i vissa matcher under VM 2002 över den annars så koleriske Trappatonis roll som lagets pekfinger. Det blev ett par inhopp och drömmen realiserades för Di Livio.
När VM tog slut för Italiens del var det många som frågade sig vad det nu skulle bli av den ettrige mittfältaren. Fiorentina skulle ju spela i Serie B och Di Livio hade bevisligen mer att ge.
Anbud saknades inte. Roma hörde av sig och ville få Di Livio att avsluta karriären i klubben som fostrat honom. West Ham var sugna på att knyta den italienske landslagsmannen till sig och en del andra klubbar visade intresse för Di Livio.
Men i den varma italienska transfersommaren 2002 glömdes på något sätt vår Angelo bort och medan Serie A-klubbarna presenterade nyförvärv efter nyförvärv, slet Di Livio under försäsongsträningen uppe i bergen i Trentino med sitt Fiorentina som ännu väntade på att dess öde skulle bestämmas.
Domen kom från "Il Palazzo" (Rom) den 1:a augusti och Di Livio stod nu ensam, en knapp vecka efter sin 36-års dag, på branten av sin svindlande lyckosamma karriär och tittade rakt ner i helvetets gap.