Ett steg tillbaka för att ta två framåt
”Addio Champions” orden är radiokommentator David Guettas och jag kan utkristallisera en viss bitterhet och misströstan. Fiorentina befinner sig i en delikat situation. Men har man tagit sig vatten över huvudet? Nej det vill jag inte påstå.
Ett dubbelfrontskrig brukar historiskt sätt innebära undergång. Flerfronts? Ja ni gör matten själva. Vad gör då lil(l)a Fiorentina mitt i allt detta: Serie A, Champions League och Coppa Italia? Ett spelschema som annars sliter på storlag som Inter och Milan, tar nu en kaxig uppstickare ann sig. Vad för? Framgång föder framgång, det här (11:e placering med 31p och ena foten ur Coppa Italia) är just bara en parentes. Sätt ur ett långsiktigt perspektiv förståss.
Vad får då oss att kunna se längre fram än Champions League 10/11? Ja vi kan börja med att vi till skillnad från många andra fortfarande har CL 09/10 att se fram emot, bara det! Men vad är det som gör att Viola skiljer sig från Genoa, Napoli, Palermo och Sampdoria? De facto att vi lyckats etablera oss i topp fyra sammanhang under de senaste fem åren, gör att Fiorentinas resultat skiljer sig från övriga provinslags satsningar. Markant.
Vi är mitt inne i en generationsväxling, ett s k "mellanår". Denna stundande sommar kommer vi att oroa oss över om Montolivo stannar, inte Mutu. Vilken match han gör, som han växt med kaptensbindeln runt vänster arm: ”Stratosferico”, ”da mondiale”! Lovorden haglar över Riccardo vars insats igår var utom denna värld. Som det ser ut nu kommer han att bilda ett innermittfält tillsammans med Romas De Rossi lagom till VM. Hans uttalande: ”Jag ser fram emot möjligheten att bli en bandiera”, tonar ner min oro något men anbuden kommer likväl finnas där, var så säkra.
De Rossi och Roma ja, många hade räknat ut de inför årets säsong efter fjolårets mellanår. Inte jag, även om Spallettis avsked fick mig att höja på ögonbrynet. Sedan valet av Ranieri, klockrent. För Romas ledning är väl kanske den skickligaste under samma femårsperiod i framgång mätt, bortsett de randiga storlagen. Utom Juve förståss som med Blanc&Secco i spetsen fortsätter skjuta skarpt från höften.
Idag tar Pantaleo Corvino emot priset som ”årets sportdirektör” i Milano; Acosty, Agyei, Babacar, Carraro, De Silvestri, Di Tacchio, Jovetic, Keirrison, Ljajic, Seferovic m fl understryker klart och tydligt att ovan nämnda pris hamnat i rätt händer. Det möjliggör att vi som violasupportrar kan fortsätta utmana i topp fyra flera år framöver. Corvinos ord gör mig trygg: ”Jag vill ta mitt farväl och dö fotbollsmässigt i Firenze”.
Ett steg tillbaka för att ta två framåt, se bara på Roma.
