TUTTI A PROTESTARE
Fiorentina - Venezia 1-1 (0-1)
Vi visste att det var en viktig match att vinna, ja enligt somliga livsviktig.
Vi visste att Venezia var ett lag vi kunde vinna mot.
Vi visste att stubinen på just denna breddgraden var extremt kort.
Nu vet vi. Men vad vet vi egentligen?
Resultaten, inte bara 1-1 mot Venezia, talar för sig själva. Med en match kvar att spela innan juluppehållet, Napoli på Stadio San Paolo nästa söndag, och det efterlängtade öppnandet av transferfönstret.
Två poäng på de fyra senaste matcherna.
Endast en straff i slutskedet, exekuterad av en oigenkännlig Cristian Riganò, räddade Fiorentinas långa obesegrade svit på "Franchi".
För att förstå händelserna på den, momentärt, glesbefolkade Stadio Artemio Franchi (förutom den alltid fullsmockade Curva Fiesole) börjar vi sammandraget en dryg halvtimme innan matchstart.
En kylslagen eftermiddag i Florens blev inte direkt varmare av Curva Fiesoles välkomnande av de 18 spelare som efter förnedringen i Ascoli åter visade sina nunor på "Franchi".
Den alltid fullsatta, en av Italiens vackraste, men lika tålamodsfattiga hemmakurvan började med att bua ut sitt lag under uppvärmningen.
Då temperaturen höjdes ett snäpp strax innan matchstart och speakern ropade ut Fiorentinas lag i högtalarna hördes inte ett knyst från hemmakurvan. Endast mittfältaren Helgueras namn ackompanjerades av en reaktion från samma hemmakurva - kraftiga busvisslingar - inte så mycket för den stackars spelaren men för tränaren som ännu en gång valt att låta honom spela från start.
Med dessa förutsättningar och med ett aldrig-så-lågt självförtroende efter förra söndagens förödmjukelse, inledde Fiorentina närmast paralyserat.
Cavasin, som under den senaste turbulenta veckan laborerat med en ny 4-3-2-1 uppställning, valde att fortsätta med 4-4-2 och istället göra en del förändringar jämfört med förra helgen.
Mittbackspar blev Lucarelli och Ripa med Comotto och Maggio på varsin kant. Tidigare nämnde Helguera och Ariatti bildade mittfältslås tillsammans med kantspelarna Scaglia och Di Livio. Målvakt och forwardspar var oförändrade. Soncin fanns för andra matchen i rad med på bänken.
Venezia tog en välförtjänt ledning efter 23 minuters spel, genom Miramontes, och i takt med att missnöjet fick ett ansikte på läktarna genom diverse ramsor och banderoller, tappade våra lila "hjältar" t.o.m. det spacklade starka hemmaspelet och visade sina riktiga, djupa, rynkor som tyvärr orienterar vårt älskade Fiorentina allt längre ner i den långa tabellen - som aldrig ljuger.
När domare Tagliavento satte pipan till munnen efter 45 minuters spel, eller från Fiorentina brist på spel, fullkomligt genomljöd stadion av de oljud som den ambitiösa Florens-publiken protesterade genom mot sitt underpresterande Fiorentina.
I södra Italien, där fotbollsreligionen ibland tar sig närmast fanatiska uttryck då laget man älskar över allt annat sviker, kan skådas liknande spektakel.
En besviken publik på Stadio Comunale Artemio Franchi i Florens går egentligen inte att jämföra med något annat i fotbollsitalien.
Fördomarna man har i de nordliga delarna om de ociviliserade och hetlevrade syditalienarna - där man i fotbollsstäder (piazze) som Bari, Napoli och Catania för att ta ett par exempel, inte drar sig för att utöva s.k. anti-tifo - gör Florens till en slags enklav där supportrarna är laget och laget till viss del är supportrarna.
För er som fortfarande undrar om matchen mot Venezia kan jag hastigt och mindre lustigt förtälja att Fiorentina i den andra halvleken, med Helguera kvar i sin bunker omklädningsrummet och Bismark på hans plats, trampade Fiorentina vatten i 39 minuter innan Riganò drogs ner och själv satte kvitteringen på straff. Strax därefter fick Viola 2-1 bortdömt sedan Graffiedi styrt in bollen från en offside-position.
Cavasin gjorde ett enda offensivt byte då han i den 68:e spelminuten plockade ut den katastrofale Comotto till förmån för Andreotti.
Med fem minuters stopptid avverkad lämnade tränare och spelare "Franchi" med nerböjda huvuden i årets sista hemmamatch och mycket att betänka inför framtiden. I spontant passé-composé förtjänade laget från gondolernas stad att vinna.
När bussvislingar når så långt som till en spelare som firar sina fullträffar med att visa upp en tröja med texten "Fiorentina forever" framför tv-kamerorna är situationen allvarlig. Cristian Riganò, som inte hade en av sina bästa eftermiddagar, tar dock fansens vrede med stor diplomati. Kanske är han van vid klimatet nere på klacken efter sina år i Taranto och tidigare på Sicilien. Hans ord precis efter matchen var:
"Jag är nöjd, inte arg. Personligen är jag nöjd att ha kvitterat. Jag kände mig som den sämsta anfallaren som varit i Florens, jag lyckades helt enkelt inte få in bollen... Mitt största misstag var att ge bollen till Scaglia i straffområdet då han bad om den, istället skulle jag skjutit. Folk hade rätt i att beklaga sig. Efter målet skickade jag luftkyssar till supportrarna, från Fiesole mottog jag busvisslingar och applåder och jag visste att jag skulle få det då jag sprang dit. Idag fick vi allihop ta emot busvisslingar, också för att idag kom över 25,000 och vi bjöd på en undermålig show... Att jag sprang ner till kurvan var för att tacka supportrarna som, trots att de busvisslar, alltid är på plats för att heja fram oss."
Cavasins öde i Florens återstår att beseglas. Chansen finns fortfarande att hans "4 poäng på de två resterande matcherna" infrias i och med seger borta mot Napoli men som Fiorentina-supporter krävs det för att tro på något sådant en stor nypa barnslig optimism som helt enkelt inte finns i detta decembermörker.
Men tror vi inte lite alla till mans innerst inne på tomtens existens...?
Spelarbetyg, kommentarer och övrigt läsgott hittar ni i morgondagens "Lunedì Libero".
