Krönika: Fotbollens antagonism och hat
Fiorentina tar emot Juventus. Ett möte fyllt av rivalitet och hatkänslor, inte minst mellan fansen. Är det en del av supporterskapet för en klubb?
Måste man ”hata” klubben Juventus för att få kalla sig en ”riktig” Fiorentina-supporter? Är det en term som måste finnas med i definitionen av ett supporterskap? Att ”hata” sitt eget lags rivalmotståndare. Jag vet inte. För många är det nog så. För många handlar mycket av supporterskapet också om antagonism och illvilja gentemot andra lag.
Jag har aldrig hyst något större agg mot Juventus. Som (ännu) yngre var Del Piero en av mina favoritspelare. Jag bar till och med en Juventus-tröja med ”Del Piero 10” på ryggen som knatte. Men några känslor för den svartvitrandiga damen slog aldrig rot. Med åren har istället sympatier för ett annat italienskt lag växt fram. Ett lag utan Del Piero och utan den där vinnarhistorian. Ett lila lag som för varje dag upptar en större och större plats i mitt fotbollsfärgade hjärta.
Ju mer jag har börjat följa Fiorentina och sympatierna i sin takt har utvecklats till mer och mer kärleksbesläktade känslor, desto mindre har jag också börjat tycka om klubbens antagonistklubbar – därtill Juventus. Så är det ju. Det hör liksom till. Det handlar om undermedveten subjektivitet. I takt med ökade sympatier för ett lag minskar samtidigt sympatierna för ett annat, och särskilt det som hör till klubbens värsta rivaler. Där finns en fotbollsmässig och naturenlig logik. När det kommer till antagonism och hat handlar det om något annat. Det handlar om mer än inre logik och historia mellan klubbar som Fiorentina och Juventus. Troligtvis måste man på nära håll vara en del av hela den där antagonismen för att förstå.
För mig har supporterskapet aldrig handlat om att hata. Därför passade jag aldrig riktigt in i den svenska supporterklack jag i stort sett varje hemmamatch stod i för tre år sedan, och som sjöng de blåvita till SM-guld samma år. Kanske är det också därför jag har börjat följa det laget allt sämre, trots den geografiska närheten. Kanske är det därför jag gör mig bättre på sittplatsläktaren, som åtnjutare av fotbollen som spelas. Kanske, och antagligen, är det så att vissa ifrågasätter mitt supporterskap, eller till och med nedvärderar det, hädanefter.
Missförstå mig rätt. Jag antyder inte på något sätt någon slags kampanj om att ha bort den starka rivaliteten - det som kan liknas vid hat om vi nu tvingas använda ett sådant starkt ord - från fotbollen. Det är en del av fotbollen och en stor anledning till att jag älskar sporten.
Kanske är det min ringa ålder och därefter mina få år som initierad i den italienska fotbollen som gör det svårt för mig att förstå. Jag har inte följt rivaliteten på nära håll så jag kan inte känna den där genuint starka motviljan. Jag vet inte om jag någonsin kommer att känna den där känslan, kanske inte. Jag vet inte heller hur illa jag egentligen tycker om Juventus numera och jag är osäker på om jag vet efter kvällens möte.
Vad jag vet är att jag stödjer Fiorentina.
Det kan ingen varken ifrågasätta eller nedvärdera.
Forza Viola!
