Frustrationen växer sig stark
I omklädningsrummet, på läktaren, framför tangentbordet… överallt.
Varför då om man får fråga? En loj omgivning tror jag. Fiorentina har drabbats av lappsjuka, en påtaglig kollektiv depression man inte lyckas ta sig ur. Man har försökt på alla sätt och vis: med att förbättra sitt spel (bollinnehavet), ta en paus från omgivningen och tänka sig till soligare bredgrader (silenzio stampa) och även den beprövade offerrollen: ”vi mot dom”.
Inget tycks hjälpa. Så frustrationen är för mig total när jag tycker mig se elva spelare som går in, på vad som brukade vara säsongens match i Firenze, med inställningen att någon annan kommer att sköta skitgörat. Som om de per automatik skulle tillåtas kvittera ut alla motgångar på sistone till en enkel vinst. Mot Juve? Tänk om!
Efter Grossos ledningsmål 1-2 i mitten av andra halvlek och efterföljande 25 minuter höll jag för första gången någonsin på att tuppa till flertalet gånger (men jag har faktiskt lappsjuka att skylla på här uppe i Umeå). Som under en långdragen dramafilm. Så loj var reaktionen på plan. Prandelli och hans mannar ser ut att vara mer och mer led- och livlösa för varje match som går. Okunniga att reagera, statister i den långdragna dramafilmen. Snyftigare värre.
Se bara på Montolivo i följande matchsekvens: offensiv planhalva, vill ha frispark, spelet fortgår, han tittar på sin nyskrapade armbåge och… tycker synd om. ”Stirra dig inte blind på bollen” är något lirare utan spelförståelse får höra, om det ändå vore så i Montolivos fall.
Om det ändå bara vore så hade frustrationen varit något mindre. Istället: stirra sig blind på nyskrapad armbåge. Det känns så typiskt…” fotbollskt”? Vanligt inom fotbollsvärlden om man jämför med sporter som rugby, hockey etc. där man kör på, men jag köper det inte för det. Inte från ett lag i vars stad det spelas ”Calcio Storico” varje försommar. Det är dags att ryta ifrån.
Så vilka ska vara först ut att ta sitt ansvar? Uppenbarligen inte spelarna i alla fall, om vi inte vill vänta till nästa transferfönster förståss. Använder vi oss utav uteslutningsmetoden som blir det: Vi, fansen. Vi hjälper inte vårt lag just nu när vi (eller i alla fall många utav oss) understryker denna snyftiga offerroll som uppenbarligen inte är någon hit, inte är någon moralhöjare.
Omgivningen, den så politiskt korrekta här på SvenskaFans, i samhället i övrigt, hjälper inte i sin tur oss att uttrycka oss på rätt sätt: att få rama in Fiorentina-Juventus som det hatmöte det alltid har varit. Till nu. Pinsamt lojt även på läktarna idag.
Det är dags att ryta ifrån och går det inte på annat sätt så får spelarna ta skiten. Så de vaknar någon gång. Förhoppningsvis redan nu på tisdag. Glöm Øvrebø, Rosetti och allt vad deras morsor heter, i slutändan får man förlita sig på sin egna förmåga att ta sig ur skiten. Glöm politiskt korrekt, våga visa missnöje och känslorna som hör därtill utan att för den delen klassas som medgångssupporter, huligan, forummarodör eller mentalt instabil. Spelarna kan ta det. De ska ta det. I dagsläget behöver de ta det.
Vaffancuolo!
P.S. Överraskande kul och enda ljusglimt att återse Natali som förfärades vara borta resten av säsongen förresten. Han kommer att behövas. Heppåer!
