En supporters resa genom fotbollens känslovärldar
Efter en tungförlust kände jag ett stort behov av att skriva av mig och denna text blir således min antidepressiva medicin. Förhoppningsvis kan den även få er mina kära calcio-vänner att känna er bättre till mods.
Den ultimata fotbollsmatchen innehåller inte bara mål utan även finess, krig och försvarsspel. Matchen mellan Fiorentina och Bayern München innehöll allt detta. Att i ena stunden befinna sig i sjunde himmeln för att sedan vara lika deprimerad som en knarkare utan sin nål är ultimat sett ur underhållningsperspektiv men fruktansvärt som supporter. 1-0 av Vargas följs upp av 2-0 genom Jovetíc och matchen som på förhand kändes väldigt svår var plötsligt rena barnleken. De nervösa ryckningarna som präglat den större delen av mitt tittande är plötsligt borta. Men högmod kommer som bekant före fall och kanske var det detta som våra lila hjältar drabbades av när Van Bommel kunde placera in reduceringen till 2-1.
2-1 innebar förlängning och innan matchen var det nog inte många som skulle tacka nej till en sådan men när målet som innebar förlängning väl skedde kom inte känslor av glädje och lättnad utan frustration och besvikelse. Sedan kom 3-1 målet likt en skänk från ovan och S:t Jovetíc var namnet på allas läppar i denna stund. Glädjen återkom och allt var frid och fröjd. Vi skulle inte längre ”bara” ta oss vidare utan göra detta på ett relativt stabilt sätt också. En stolthet brann inom mig, en stolthet för att vara en av gänget, en av vinnarna. Vad som hände sedan vet vi alla…
Bayern återtog kommandot genom att reducera till 3-2 och plötsligt var vi inte vidare utan stod med byxorna nere och med en hel värld som hånskrattade åt oss. Ilska spred sig inom mig och trots att hjärnan säger ”det är bara fotboll” vägrar mitt hjärta att lyssna. Jag letar efter föremål att ta ut min ilska på men inser snabbt att de föremål som är värda att klappa till också är de föremål som är dyra att ersätta (se tv-apparat).
När sedan slutsignalen lyder, är det slut. Nervositeten, glädjen, förtvivlan, ångesten, ja till och med ilskan. Allt är som bortblåst och jag sitter nu här i min soffa och undrar vad som egentligen hände denna kväll då allt jag känner är tomhet. Vad hände egentligen? Allt gick ju fruktansvärt bra men sedan så fruktansvärt fel. Det är med sorg som jag konstaterar att vi inte räckte till, inte ikväll. Vi gjorde vårt bästa men vi räckte bara inte till.
Det kommer ta en lång tid att smälta denna förlust i synnerhet när vi var så nära den ultimata segern och dess sötma. Ikväll bevittnade vi inte bara en fotbollsmatch utan ett enda stort konststycke som oturligt nog avslutades i tragedi.
Jag väljer att avsluta denna krönika/ känslomässiga artikel eller vad ni nu vill kalla den med att citera den numera avlidne rapparen Tupac Shakur; ”Keep ya head up”
