Två flygande holländare och en match senare..
Är vi fortfarande stolta.
Odysseus har nämnt i ett eget inlägg hur nära vi var. Skillnaden var bara en hörnflagga. Bara en.
Ett nytt Norgeskämt? Med all sannolikhet. Fiorentina hade 2-1 i baken sedan förra mötet efter ett solklart offsidemål från Miroslav Klose.
Prandelli valde starkt att inte hänga läpp över det, liksom våra lila hjältar. Jag tror inte att jag har sett de spela på ett sådant moget och kreativt sätt hela den här säsongen. En liten strimma av ljus har trängt in i vår lila och mörka bubbla. Jag känner att vi är på G!
Matchen sattes för övrigt igång på ett tämligen blåsigt Artemio Franchi. Stämningen var på topp och supportrarna lyckades, efter att ha gått vilse, äntligen hitta tillbaka till Florens hjärta. "Alé VIola Alé" hördes säkert i hela Toscana, liksom "Inno Della Fiorentina". Gåshud och lyckorus i ett. Jag kände att jag levde.
Matchen hängde i luften, vinna med två mål eller försvinna på grund av en galen norrman. Bollen fördelades jämt de första 10 minuterarna. Lagen kände lite lätt på varandra och Ribéry visade ett par gånger varför han är så eftertraktad på transfermarknaden. Hans rappa fötter och Robbens rörelsemönster gör Bayerns två kanter till en av, om inte till Europas bästa. Vilket spel. En eloge till de två löparna.
På Fiorentinas sida var det då Marchionni som stod för det kreativa. Han backades upp att trollkarlen Zanetti och skönliraren Montolivo. Lovande på mittfältet, där Fiorentina sakta med säkert började styra. Mer boll på Bayerns planhalva och trycket blev allt större. Lukten av mål låg i luften och i 28:e avfyrar Marchionni en obekväm raket mot Butt. Denne gör en otrolig målvaktstabbe och Vargas dyker in på returen. Vill även påpeka att den store (195cm) Van Buyten tog läget för givet men Juan Manuel ”El Loco” Vargas tryckte in den ur en dödlig vinkel. Lyckan var total. 1-0 (2-2) och vi var vidare. Resten utav halvleken spelade Fiorentina smart. Kontrollerade. Avancemanget var 45min bort.
Segundo partito och nu skulle vi upp till bevis. Platsar vi bland de 8 bästa?
Första halvleken var tämligen tempofattig jämför med den andra. Fiorentina fortsatte spela offensivt och det gav utdelning. Bayern var antagligen inte berett på att Fiorentina skulle fortsätta i samma tempo, med samma glöd och med samma entusiasm. Det var eld i killarna. Nästkommande 10 minuter skulle bli de mest hektiska denna säsong. Jag har då ALDRIG varit så nervös när jag har beskådat denna oförutsägbara sport. Football is very unpredictable.
10 minuter, 3 mål. Fyrverkeriet började när Jo-Jo nätade i 54:e efter en superb framspelning signerad Gilardino Alberto. 2-0 och mitt hjärta blev lika stort som Tellus. Nu kände jag att vi var riktigt nära. Innan man hann hämta andan hör man Marc Van Bommel (Flygande Holländare Nr. 1) skrika på sin lagkamrat Müller att släppa en passning. Ingen som helst markering och en markrullare smektes in bakom Frey. Hej verkligheten! För en stund i alla fall, för 4 minuter senare kommer Fiorentina i en halvkontring. Jovetic har bollen, gör bort 2 försvarare (med lite tur och van Buyten(?)s rygg) och rullar in den mellan benen på Hans-Jörg Butt, som för bara något anfall sedan hade parerat Gilardinos skott (som enligt mig bara måste befinna sig bland nätmaskorna).
Glädjen var total och att se Bolatti + 5 spelare till, lägga sig över Jovetic och skrika ut sin glädje gjorde mig varm, lycklig, tillfredsställd. PRAVDA! Övrebös alla misstag och hans lilla springpojkes (linjedomaren) skulle för evigt vara borta. Gud blinkade med ena ögat mot oss. Äntligen. Minuten efter; hej verkligheten. På riktigt denna gång och från 25 meter. Arjen Robben (Flygande holländaren Nr. 1) får bollen på högerkanten, skär inåt och avfyrar ett, vad som i mina ögon, är det snyggaste målet i CL på ett bra tag. 3-2 och bortamålsregeln skar mig i ögonen. Lika hårt som den skar alla Djurgårdare 2001 när de mötte Partizan och det blev 2-2 på Råsunda. Då, glad, nu, ledsen.
Robbens glädje blev vår sorg. Det verkade som att han hade träffat hela laget med den bollen för luften gick ur spelarna. Det kändes som att resterande 25 minuter var av ren formalitet. Ingen mera glädje, ingen mera eld. Vi slocknade, men med heder!
Viola. Tack för årets europaäventyr. Pure purple love
