Baggio, lyssna till ditt hjärta
"Någon kastade in en Viola-halsduk till honom. Han tog emot den och satte den runt sin hals."
För exakt en vecka sedan gjorde Roberto Baggio två mål för sitt Brescia i segern mot Siena. Strax desförinnan hade han tillkännagivit sitt beslut till fotbollsvärlden att hans karriär vid denna säsongs slut hade nått slutstationen.
Alessio Da Ronch, skribent för Fiorentina i världens största sporttidning - La Gazzetta dello Sport - vägrar dock att tro på att sagan om Baggio ska ta slut utan att det sista kapitlet skrivs. På rätt plats, och i rätt tid...
Rubrik: Baggio, den där ungen var Flachi
Underrubrik: Historien om en florentinsk bollpojke som spionerade på mästaren. Och som idag ligger före honom i tabellen.
Författare: Alessio Da Ronch, La Gazzetta dello Sport, torsdag 8 januari 2004.
En sen måndagskväll i mitten av januari blickar jag ut mot snöslasket på gatan nedanför. Det råder total tystnad, bara enstaka bilar kör förbi, annars hörs bara ljudet av blyertspennan som är i färd med att föra mina tankar på pränt. Endast ett stearinljus lyser upp den annars mörka lägenheten.
"Mästaren och löftet, bägge eviga, med en stad som gemensam i det förflutna och, kanske, även i framtiden: Florens. Mellan Roberto Baggio och Francesco Flachi existerar ett speciellt samförstånd, en sorts röd tråd.
Den senare började följa den tidigare som mycket ung, beundrade honom med sina supporterögon, hälsade på honom med en bollpojkes glädje, studerade honom med ihärdigheten av en entusiastisk elev för sin läromästare. /.../ I dessa bägges förflutna finns det, med en väsentlig betydelse, en lila tröja och det finns en dag som stakar ut början till en speciell historia: den 19:e november 1989. För lite över 15 år sedan, var Roby Baggio, ännu inte 22 år fyllda, ett stort löfte. En aning odisciplinerad, men rik på inspiration så till den grad att han nollställde böterna som han tilldömts för att ha hoppat över en träning utan tillåtelse (med "Svennis" som tränare i Fiorentina, reds.anm.). Detta gjorde han genom sitt första hat-trick i Serie A." (fri översättning)
Jag sitter och tänker på om fotbollsspelare kan bli odödliga.
Ja, på planen är nog alla lika dödliga men utanför?
Jag funderar på om, i de hängivna supportrarnas hjärtan, finns där evigt liv för den som med sina prestationer nått ända in i hjärteroten. En del av den här artikeln svarar på den frågan.
"Francesco Flachi var en liten kille på 14 år som drömde om att bli fotbollsspelare. Under tiden hejade han på Fiorentina, brukade stå i Curva Fiesole och, ibland, var han bollpojke på Franchi. Den där dagen, 19:e november 1989, åkte Baggio slalom i en match mot Ascoli, rundade tre försvarare och överlistade målvakten Lorieri med en mjuk och precis lättning för att sedan springa ut mot kurvan jublande. På sin väg dit mötte han en liten pojke som inte höll sig till att skrika ut sin glädje, men som närmade sig honom och sträckte ut sin hand för att få en "high five". Baggio log och återgäldade gesten." (fri översättning)
Klockan är nu nära midnatt och jag borde sedan länge vandra i "de sälla jaktmarkerna".
Men något håller mig uppe. Det är en sak som får mig att inte släppa greppet om pennan och det rör mig som supporter i största allmänhet men som fotbollsskribent i synnerhet.
Detta något är "fotbollens hjärta", som jag gett mig av för att söka, finna och leva efter.
Därför att ibland behöver man stanna upp och inse vad det innebär att tro på att allt inte handlar om missade straffar...
"Landslagströjan är drömmen som förenar dem. Baggio har aldrig upphört att tro på den och det finns de som skulle vilja ha med honom till kommande olympiska spel, Flachi har endast burit den på ungdomsnivå. I deras framtid, dock, skulle det kunna finnas en lila tröja. "Il Codino" har redan talat om sina avsikter att dra sig tillbaka, men i Florens finns det folk som tänker på honom för att förgylla Della Valles projekt. De liljebepryddas beskyddare skulle gärna se honom som regissören i sitt lag, varför inte med ett tillsvidare kontrakt och åtaganden i framtiden som en av huvudpersonerna i klubben som tränare, ledare eller organisatör. Redan i somras hade de båda parterna kontakt med varandra, men detta skulle kunna vara det rätta tillfället.
Baggio köpte för två år sedan på kullarna nära Florens ett hus som han aldrig har bott i. Flachi är född vid Arnos flodbädd och kommer aldrig att sluta tänka på att återvända dit. Först och främst skulle han dock vilja se sin evige idol i Viola." (fri översättning)
Hur konstigt det än kan låta sitter jag också och tänker på Juventus. Är hat starkare än kärlek?
Föds man i Florens, med föräldrar eller farföräldrar som har Fiorentina som sitt lag, kan jag tänka mig att man på ett eller annat sätt delvis ammas in i ett tänkande som genomsyrar det som det innebär att vara Fiorentina-supporter - nämligen, motviljan och misstron mot Juventus som hos oss till skillnad mot de flesta andra lags supportrar har djupa historiska och känslomässiga grunder.
Detta är en alldeles för existensiell fråga för att behandlas på en sida av supportrar för supportrar men en liten, liten del av denna artikel svarar på den frågan.
Francesco Flachi:
"Det skulle vara det allra vackraste av saker, och jag önskar mig att det ska ske. Baggio lämnade Florens mot sin vilja och var aldrig någon svikare. Jag är övertygad att om Cecchi Gori skulle ha anlänt lite tidigare, skulle han aldrig ha lämnat Fiorentina. Han hamnade i mitten av intressen som var större än honom själv, men jag har ett outplånligt minne av första gången han återvände (till Florens, reds.anm.). Jag stod i kurvan och såg honom avstå från att lägga en straff för Juventus mot Fiorentina. Han blev utbytt och medan han var på väg bort från planen kastade någon en Viola-halsduk till honom. Han tog emot den och satte den runt sin hals. Jag tror att han fick betala dyrt för den gesten i sin karriär hos de svartvita, men han gjorde det med hjärtat. Just därför borde han återvända. Florens skulle återfinna sin idol och han skulle kunna avstå från att säga adjö till fotbollen. Att förlora honom vore hemskt, mästare som han och Mancini borde aldrig sluta." (fri översättning)
Den här artikeln handlar om och är tillägnad en fotbollsspelare som lämnade Florens då numren ännu var mellan 1-11 och inga namn ännu var synliga på spelarnas ryggar.
En spelare som med sin karriär och karaktär skrivit en sannsaga och nu önskar vi Fiorentina-fans att det sista kapitlet ska skrivas i Florens, där sagan började skrivas.
Han bar en lila tröja med nummer tio.
Han namn är Roberto Baggio.
Fotnot: Roberto Baggio föddes för 37 år sedan i Caldogno strax norr om Vicenza. Som 15-åring spelade han i Serie C för Vicenza. Han debuterade i Serie A med Fiorentina säsongen 1986-87, efter att ha dragits med skador under en hel säsong, tog Fiorentina till UEFA-cupfinal och spelade fem säsonger i klubben innan han köptes av Juventus.
Francesco Flachi, 28 år, Sampdoria, spelade i Fiorentina under fyra säsonger mellan åren 1993-94 (Serie B) och 1998-99 med ett kort gästspel i Bari.
