Baciare il cielo con un dito (Addio Cavasin)
Föredrar ni att jag skriver objektivt eller subjektivt om ett tränarbyte som till slut var tvunget att ske? Vill ni att jag försvarar att pärlor kastas till svin?
Det blev, åtminstone för mig, ett citat som kom att karakterisera denna säsong: "Stasera abbiamo baciato il cielo con un dito" (Ikväll kysste vi himlen med ett finger).
Vi som är vid våra sinnes fulla bruk vet att den mänskliga anatomin inte gör det möjligt att ha läppar på fingrarna, och inte heller är det möjligt att kyssa himlen.
Det är just därför jag skriver denna krönika.
Alberto Cavasin kläckte ur sig ovanstående precis efter att slutsignalen ljudit på Stadio Artemio Franchi i mitten av november då Fiorentina betvingat jumbon Avellino med 3-1 efter en onödigt spännande match, för övrigt lagets näst senaste seger till dags dato.
Många var vi som log lite snedvridet, skakade av oss månader av osäkerhetskänslor inför vårt älskade lag som i september gjort klart för allt och alla att inget annat än Serie A var värt att ens tänka på. Cavasins uttalande kännetecknar just den surrealistiska drömmen som vi burit med oss vecka efter vecka sedan den där dagen Diego Della Valle proklamerade klart och tydligt: "Nu direkt till Serie A".
Vi gjordes en "björntjänst" av skamliga representanter för den italienska fotbollsscenen, Galliani och Carraro och vi fick till slut en "Caprasin" (där capra betyder get på italienska) som blev det eufemistiska öknamn Fiorentinas supportrar till slut gav Alberto Cavasin.
Stressen, otåligheten och de storslagna planerna skapade ett svin som det kastades pärlor till och, om ni tillåter mig att bli ännu mer metaforisk, då köttet fortfarande inte blev av önskad kvalitet belades detta svin med skulden för pärlornas uteblivna värkan. I nordisk mytologi en slags "missförstådd Särimner".
Men en viktig del av historien förtjänar också att berätta om alla de oslipade diamanter som förbisågs i den vansinniga jakten på snabb framgång i en kombination med ren feghet och ängslighet som fick spelare som Andrea Soncin, Daniele De Vezze och Christian Manfredini att till slut ge upp och söka sin lycka hos en annan diamantmakare. Detta blev det allra första, till synes oskyldiga och subjektiva, motståndet som Alberto Cavasin stötte på som tränare för Fiorentina i Serie B. Men i supportrarnas ögon var detta ett tecken som skulle leda till en ökande skepsis och i vissa fall rena hatkänslor mot en tränare som för många helt uppenbart saknade både "savoir faire" såväl som "savoir être". Resultatet blev en man som få till slut tog på allvar, en som sakta men säkert förlorade i trovärdighet genom många av sina uttalanden och med sina handlingar visade prov på bristande känsla mot sin omgivning. Det finns ett ord som beskriver det Cavasin blev för Fiorentina och det är enfant terrible.
Svinet heter i denna mindre lustiga komedi Alberto Cavasin och pärlorna kastades av ingen mindre än Diego Della Valle och hans pärlfångare Fabrizio Lucchesi.
Jag tror redan jag viker av åt det mer subjektiva hållet, känner ni samma sak som jag?
Vi går istället tillbaka till den skrivna historia som fortsatte i samma romantiska mak efter den där torsdagskvällen då "himlen kysstes med ett finger": 0-3 i baken mot Messina. Redan här sattes enligt mig knorren på svinet och hans ord blev till grymtningar i supportrarnas ögon.
Men veckan därpå bjöds det på show, i en hel halvlek i lokalderbyt mot Livorno var det ingen som mindes knorren som hade börjat växa. Men så efter 90 minuter och ytterligare två förlorade poäng fanns den plötsligt där igen.
Nu kommer jag till punkten i historien om Alberto Cavasin där personen och tränaren inte längre hade ett mänskligt ansikte utan det av ett svin, med ett nära inpå fullutvecklat DNA som enligt sina skapare funnits där hela tiden men som legat latent i stunder av glädje, såväl i stunder då tvekan infunnit sig. Den utlösande faktorn till denna utveckling skedde genom det katastrofala resultatet mot Ascoli den 7:e december 2003. I fyra steg klädde detta svartklädda lag av vår tränare sin mänskliga hud och på morgonen därpå, det var en måndag, fanns där inte mycket mer i mänsklig intelligens att hoppas på.
Krigsrubriker i lokaltidningarna, horder av journalister och supportrar utanför arenan och en dantesk situation där ett kraftigt underpresterande lag skulle få sig en ny general, men denna gång skulle graden förbises och "svinet" som jag kommit att kalla honom i denna krönika (och märk väl att denna benämning är objektiv) fick sitta kvar vid sitt utsnidade skrivbord.
Fyra poäng gick oss förbi innan jultomten kom och lugnet för en tid återfann sig i våra lila själar, såväl som i "Animal Farm a.k.a. ACF Fiorentina". Men pärlorna regnade ner på svinets huvud och till slut kunde han klä på sig en vackert beprydd kostym av pärlemor som dock av den stora majoriteten inte lyckades dölja det som fanns bakom och pärlorna fick inte möjlighet att lysa upp ens i svinets spilta.
Pärlorna verkade påverkas negativt av dess bärare, ansåg många. Pärlfångaren Lucchesi hade inte hjärta att ta kostymen av sitt älskade svin och folk runtomkring skrattade och grät åt denna konstiga situation.
Pärlorna fläckades allt mer och svinet hånades för sin oförmåga att få dessa pärlor att skina såsom de gjorde då de var i annan ägo. Men inget verkade göra någon nytta, ingen verkade längre tro på att svinet kunde återfå sin mänskliga gestalt och att pärlorna skulle återvinna sin en gång skinande glans.
Så hamnade pärlfångaren och dess exekutör i ett allt trängre läge, skulle pärlorna helt komma att mista sitt värde?
Man diskuterade, vred och vände på situationen och i pärlbandets bästa intresse valde man att ta av svinet sin älskade kostym och göra sig av med honom för gott.
Om ändå grisar kunnat flyga. För deras klövar liknar läppar mer än fingrar...
Epilog: Alberto Cavasin var tränare för Fiorentina (Florentia Viola) i nästan 16 månader. Efter att en längre tid ha gått arbetslös fick han jobbet som ansvarig för laget som hösten 2002 låg i mitten av Serie C2. Han skulle bidra med sina egenskaper för att skapa en gemensam tro på spelarnas kapacitet, genom sitt oerhörda engagemang för klubben han kommit att ta till sitt hjärta.
Han sade en gång: "En dag kommer jag att stå i kurvan som supporter".
Cavasin är mannen som ter sig lika mystisk som han är krävande. Hans enda merit i klubben blev seriesegern i Serie C2. Han är människan, oavsett vad denna krönika tolkas som, som utanför sin balkong hängt en enorm Fiorentina-flagga. Han är tränaren som ger sitt arbete 100% tillgivenhet.
Med dessa ord vill jag å de skandinaviska Violafansens vägnar önska honom all lycka till i framtiden, i en klubb där pressen och ambitionerna passar honom bättre.
Sättet vi ser på Fiorentina kommer aldrig bli detsamma utan dig Alberto.
Du utgör en viktig del i denna klubbs inledande kapitel, på gott och ont.
Men i mina subjektiva ögon har du alltid varit "Il mio allenatore".
