A Cannocchiale: St. Seba
En ny krönikeserie om våra nyckelspelande Violer tar form. Först ut: Mannen med de moderiktiga frisyrerna och de under en period divalataktigt olikfärgade skorna. Målvakten med det senaste Serie A-decenniets främsta reflexförmåga. Människan med det fantastiska Florens-hjärtat.
Februari för ett år sedan. Ett fjärdeplatsjagande Fiorentina tar emot Lazio på Artemio Franchi. Redan i matchinledningen rinner makedoniern Goran Pandev igenom Fiorentina-försvaret och lämnas ensam med målvakt Sebastien Frey, som flaxar till och styr undan anfallarens försök. Knappa kvarten spelad leder försvarssjabbel i hemmalaget till ett fritt skottläge för Lazios argentinske kvicksilver Mauro Zarate i utkanten av straffområdet. Skottet är lågt och pressat, men Frey fotparerar på sitt så karaktäristiska vis. Trots numerärt underläge och ett par Viola-möjligheter fortsätter de ljusblå gästerna att skapa chanser mot slutet av halvleken. Efter ett drumligt ingripande av Violas Felipe Melo på mittplan löper Zarate återigen fri mot Frey, som liggandes sensationellt räddar undan bollen med handen. Fiorentina-chanserna tilltar i andra halvlek, men tio minuter in i densamma äger en ny rond i duellen Zarate vs. Frey rum. Argentinaren skottfintar en störtandes Donadel i straffområdet och bredsidar från nära håll ett välplacerat skott ned mot stolproten. Frey når bollen med tån – ut till hörna. Nästa möte aktörerna emellan vinns även det av fransmannen, när Zarate dribblar förbi hela försvarslinjen och kommer till skott ur dålig vinkel. I den 89:e minuten petar Alberto Gilardino in en målvaktsretur. Fiorentina – Lazio, 1-0. Frey – Lazio, 5-0.
Det är ett - om än vinklat, men likväl verklighetsskildrande - 90-minutersscenario vi Fiorentina-fans har vant oss vid under de här än så länge fem åren vi har haft förmånen att stå med en av världens bästa burväktare längst bak. När försvaret allt för ofta har stått för undermåliga ihåligheter har Sebastien Frey räddat Fiorentina med diverse spektakulära mirakelparader. Med sina 189 centimeter och 85 kilogram ska målvakten inte vara synnerligen explosiv eller reflexsnabb, men när det gäller just de två egenskaperna är fransmannen italiensk fotbolls allra yppersta de senaste tio åren. Sebastien Freys storartade markspel och för en målvakt sällsynta förmåga att kunna avgöra matcher på egen hand ingiver en betydande trygghet både hos en medspelande mittback och för en i vanliga fall nagelbitande supporter.
Men vad som i hjärtat värmer allra mest när det gäller Seba är inte alla dessa matchavgörande, nästan utopiska räddningsparaderna han kan göra, och som han ofta gör. Vad som gör fransosen till den av supportrarna kanske mest omtyckta innevarande spelaren är inte minst hans uppenbara kärlek till Fiorentina och till staden Florens. Det är svårt att förstå när man ser den imageomhulda, hårfagra färgsprakaren på linjen, men få i dagens Fiorentina-trupp har ett lika lila hjärta som Sebastien Frey. När han efter en – skadeblandad men lysande – lånesäsong i Florens skrev på permanent (har ingenting med håret att göra den här gången; vi pratar rent kontraktsmässigt) sommaren 2006 gick han lättad hjärtligt ut och sa att ”Florens är hans stad” och att ”Fiorentina är hans klubb”;
”Under de senaste månaderna har jag gått skadad och då haft chansen att skapa mig en relation med fotbollsstaden Florens. Jag måste säga att sedan jag skadade mig har jag förstått hur mycket folket rår om mig, detta har fått mig att öppna ögonen och att tänka efter. Även klubben har varit fantastisk. Detta är min stad och detta är min förening.”
Förtjusande musik i en lila supporters öron, signerad en av världens mest begåvade målvaktsartister.
En målvaktsartist som ända sedan flytten till Florens har sammankopplats med flertalet storklubbar. Det har varit Manchester United, det har varit Bayern München, Real Madrid, Barcelona, Arsenal har nämnts och även inhemska, målvaktssökande Milan (Freys fru är från Milano) har spekulerats rycka i fransmannen. Frey gav tydliga indikationer på att han och hans familj fortfarande trivdes i staden när han med stor tillgivenhet sommaren 2008 tecknade ett nytt femårigt kontrakt med Fiorentina. Han har också åtskilliga gånger förevisat att han tror på det ibland ifrågasatta projektet, den satsning Della Valle-familjen har i verket.
Trots enastående insatser i såväl Parma som Fiorentina och upprepade storklubbsrykten har Seba aldrig fått det internationella erkännande som hans förmåga gör sig värd. Efter att ständigt ha blivit förbisedd av förbundskaptenen Raymond Domenech samt ett taffligt ingripande i (den till hans kapacitet mätt alltför sena) landslagsdebuten 2007, när redan slutspelsklara Frankrike spelade en betydelselös EM-kvalmatch mot Ukraina, fick målvakten inte chansen från start i det efterföljande mästerskapet. Tvisten med Domenech resulterade i att Frey, efter blott två landskamper, förklarade att landslagsspel inte längre var aktuellt efter EM 2008. Lika konstigt det är att Thierry Henry aldrig utsågs till världens bäste under sina storhetsår, om vi ska dra franska paralleller – lika obegripligt är det att Domenech aldrig tycktes vilja förstå Sebastien Freys storhet.
Missar Fiorentina fjärdeplatsen och Champions League-spel till nästa säsong finns det inga garantier för att Seba stannar en säsong till. Men skulle han lämna gör han det i vårt förstånd om att det är en klubb och en stad han hyser varma sympatier för som han lämnar. Han skulle också göra det i egenskap av att vara den allra främsta sista utposten i Fiorentinas historia. Få målvakter i Serie A har varit så enskilt viktiga för sin klubb. Den dagen – om det blir i sommar, vid kontraktsslutet 2013 eller när handskarna läggs på hyllan – Sebastien Frey lämnar Fiorentina efterlämnar han ett stort hål i startelvan och i klubben. Men han är så värd en ärofylld titel och jag skulle in i själen unna honom att få vinna en stor titel med vilket lag som helst. Stora spelare och stora människor förtjänar det.
Sei grande, St. Seba.
