A Cannocchiale: El Loco
Krönikeserien som mer och mer börjar likna en avskedsföljetong tar sin fortsättning. Flyktande vänsterkanonen Juan Manuel Vargas står för nästa, och sitt sista (?) kapitel.
Har ni inte förstått det handlar artikelserien om dagens Fiorentinas viktigaste, mest framstående spelare. Juan Manuel Vargas är en av dem. Ännu. Ryktena om den hårdskjutande peruanens framtid har i takt med lagets misärbetonade andra halva av säsongen tilltagit. Ju längre bort Champions League-platsen vecka för vecka har avlägsnat ur klubbens synhåll, desto mer osannolikt har det också börjat kännas att Vargas spelar kvar på Artemio Franchi nästa säsong. Delvis därför väljer jag att avhandla krönikan om peruanen så tidigt så möjligt, hur mycket det än strider mot alla typer av positionskanaliserade eller tröjnummerkronologiska ordningar. ”A Cannocchiale”-serien kommer med all antaglighet fortlöpa över sommaren, och jag vågar helt enkelt inte låta Vargas-skildringen vänta i händelse av att han försvinner.
Inte bara det uppenbara att Vargas faktiskt är en av lagets nyckelspelare, utan inte minst min personliga tilldragelse till spelartypen och den galenpanniga mystiken det går att uppleva kring människan Juan Manuel Vargas Risco gör det svårt att acceptera vad som mer eller mindre liknar ett faktum vid det här laget; att peruanen inte spelar i lila nästa säsong. Rykten om hussökande i Madrid och en pengar- plus bytesaffär med holländske vänsterspringaren Royston Drenthe är än enbart rykten, men en försäljning av Vargas i sommar betyder en trygg inkomstkälla för Corvino och klubben – likt Felipe Melo-pengarna ifjol. Att Vargas själv vill flytta för Champions League-deltagande även nästa säsong är inget att varken dryfta eller ifrågasätta. De flesta Fiorentina-supportrar är och ska vara inställda på en sommarflytt.
Redan när han lämnade Catania sommaren 2008 låg en flytt till Real Madrid nära, och flera medier rapporterade att han i valet bland andra storklubbar som Inter, Bayern München och Juventus hade bestämt sig för de spanska giganterna. Istället skrev Vargas i juli på för Fiorentina, i en affär värd 12 miljoner euro för Catania; sportchef Corvinos näst dyraste värvning under sin tid i Florens.
En värvning som under den inledande hösten 2008 såg ut att bli en – hur förstorat och överanvänt uttrycket än är i transferkretsar – floppvärvning. Den galne peruanen kritiserades för sitt defensiva positionsspel och det var först när han blev uppflyttad till en vänsterytterposition på mittfältet som han åskådliggjorde potentialen som hade gett honom ryktet som Serie A:s bästa vänsterback i Catania. Hans dynamiska vänsterkantspel på våren bidrog i hög grad till Fiorentinas fjärdeplats säsongen 08/09.
Mister Prandelli valde att fortsätta spela Vargas som mittfältare när den nu utgående säsongen började i höstas och gav honom egentligen ingen andra chans på sin naturliga ytterbackposition efter den misslyckade premiärhösten. Men det var också våren och hösten 2009 den löpstarke peruanen gjorde sitt kanske bästa år i Italien och som har gett honom prislappen 25 miljoner euro att lösa. Ur ett taktiskt ligaperspektiv är det lättare att se honom passa som ytterback i ett storlag i Spanien där organisation spelar en mindre viktig lagroll, just med tanke på att det är i positionsspelet Vargas har visat på avsaknader i sitt försvarsspel.
Juan Manuel Vargas är galen. Han må ha lugnat ned sig en aning, men han är fortfarande galen. I en både positiv och negativ begreppsbestämning av termen ”galen”. Det koleriska temperamentet har många gånger ställt till det för Vargas själv, men också för laget genom onödiga varningar av skiftande kulör. Samtidigt går det – liksom hos de flesta andra hetlevrade spelare – att finna en mental, matchvinnarlik styrka i det hetsiga humöret, så länge det är kontrollerbart till just den graden. Juan Vargas har det senaste året lärt sig att behärska sitt humör på ett mer användbart sätt, även om gränsen fortfarande ofta nås. Hos Vargas ligger det också en charm i temperamentsfullheten, vilket det många gånger gör när det gäller det egna lagets spelare. El Loco tar ut sin aggression genom att hästsparka bollen mot mål. Det är det han gör bäst. Varje gång en missil lämnar peruanens vänsterfot ger det mig en känsla av att han är förbannad. En fantastisk känsla.
För den kroniskt optimistiske fungerar uttalandet till firenzeviola.it i november förra året som underlag för att Varguitas kan bli kvar även efter sommaren; "Förra året försökte jag ignorera kritikerna, likaså försöker jag idag att göra detsamma med mercatorösterna. Jag vill stanna i Firenze och jag tänker bara på Fiorentina, jag har fortfarande mycket att lära".
Personligen ställer jag min optimism till den summa pengar klubben får in vid en försäljning. Hoppet om att Vargas stannar övergav mig när det definitivt stod klart att Champions League uteblir nästa säsong, hur bittert det än låter. En av årets upplagas bästa spelare i Champions League är förtjänt av att spela turneringen även nästa säsong.
Buona fortuna, El Loco.
