En helt vanlig bortamatch i Italien
Vi smög bort mot Curva Sud och smet in mellan avspärrningarna och de kravalluppklädda karabinjärerna. Äntligen var vi framme! Och vilken syn som mötte oss.
Resan till Genua började redan på tisdagsmorgonen då lokaltidningen Stadio skrev på förstasidan att det började bli brist på biljetter för det gästande laget. Direkt ringde jag min käre vän Luca, som tidigare lovat att hjälpa mig i ärendet. Han svarade att det skulle bli svårt att få tag på biljetter då intresset för matchen var enormt, men att han skulle göra sitt bästa.
Samtidigt som vi pratade, läste jag i ögonvrån orden: "högriskmatch", "hat" och "fara".
Det skulle senare visa sig vara ord som sammanfattade matchen mycket bra.
Hur som helst lovade Luca att ringa mig dagen därpå.
Mycket riktigt gjorde han så och han berättade att Genua lämnat hela den södra kurvan till förfogande åt oss gästande supportrar. Vidare stämde vi möte på torsdagskvällen för att diskutera detaljer - på det mytomspunna torget Piazza Santo Spirito.
Vid detta lilla torg ligger Chiesa Santo Spirito belägen. Det är den äldsta och viktigaste kyrkan Oltrarno (på andra sidan Arno). Hit gick, på Medeltiden, stadens fattigaste för att be och för att få en brödbit för att överleva dagen. Nu är torget även känt för sina söndagsmarknader med sekondhandprylar och området omkring för att det idag bebos av "i veri fiorentini".
För mig var det en utmärkt mötesplats då min nya lägenhet ligger mycket nära.
:: :: ::
I tidningen samma dag fortsatte man diskutera säkerheten runt matchen, speciellt som det nu var möjligt med 8000 violasupportrar i Curva Sud.
Sent på torsdagen träffades vi så på torget och delandes en flaska vin pratade vi om matchen. Jag berättade att jag skulle ta mig dit med bil och att min bror skulle med. Han gav mig då rådet, som nästan lät som en befallning, att hålla halsdukar och dylikt i violetta färger gömda innan vi kommit in på stadion. Jag tog till mig hans ord och vi sa adjö.
:: :: ::
Lördagsmorgonen bjöd på strålande vårväder med sol och behaglig temperatur. Vi startade vår resa tidigt eftersom det var Påsk och Genua är ett mycket populärt resmål i dessa tider för italienarna. Efter ca en timme började hungern krypa sig på och vi bestämde oss för att stanna till vid en "autogrill", ett annat mycket populärt ställe att "hänga" vid om man är från Terni (läs Ternana). Där möttes vi av 10 bussar och en hord av bilar. Vi hade hunnit upp violasupportrarna som även de skulle ta sig till Genua via autostradan. Berusade tifosi, sjungandes med en tetra Vino Tavolo i handen och en massa poliser. Sångerna handlade mest om Genoa och texterna var hatiska. När vi kom in i "grillen" möttes vi av en sång som fick mig att minnas lagens förra möte: "Marco Rossi figlio di puttana" osv.
Om man inte förstått det tidigare förstod man det nu: Genoa är hatat i Florens.
Min bror, som är mycket mer insatt än jag själv vad det gäller supporterkultur, förklarade att många bar klädesmärken som är kända att bäras av de värsta huliganerna. Efter lektionen, i kanske den bästa tänkbara lektionssalen, gav vi oss iväg.
Väl framme i Genua, en otroligt speciell och vacker stad, möttes vi av en armé av poliser redo att eskortera de 10 bussarna från Florens. Spännningen ökade ytterligare och med den nervositeten, dels för matchen men även för eventuella sammandrabbningar med Genoa-supportrar. Pulsen steg rejält.
Efter att, i brist på parkeringar, kriminellt parkerat i mitten på en av gatorna nära stadion i hopp om att alla poliser var upptagna med annat, gick vi sista biten till fots. Runt en knut på väg att köpa biljetter på långsidan till resten av familjen, möttes vi av ett litet upplopp. En skara på ca 100 personer kom rusandes mot oss och vi tog till flykten. Dock var det hela över ganska snabbt och polisen hade gjort sin första strålande insats för dagen att hindra sammandrabbningar mellan fansen. Vi smög sedan bort mot Curva Sud och smet in mellan avspärrningarna och de kravalluppklädda karabinjärerna. Äntligen var vi framme! Och vilken syn som mötte oss.
:: :: ::
Redan var otroligt många violafans på plats och alla sjöng för fulla halsar. Några bengaler syntes här och var och de olika grupperna viftade med sina flaggor för att visa nytillkomna var man stod. Vi såg Bandanes stora flagga på övre plan och tog plats med dem. Där fanns bara Maurizio och ett par tjejer då de flesta hade tagit tåget och var på väg från stationen i Genua.
I väntan på att matchen skulle börja roade vi oss med att kolla på alla roliga italienska gester som alla halvmuckare vid sidan av kurvan höll på med. De gjorde sitt bästa för att reta Genoafansen och den som lyckades bäst hade en enorm uppblåsbar penis som han viftade med mot de lättretade hemmafansen.
Strax innan matchen började kom tågresenärerna, och de var många. Decibelen ökade markant och vi lyckades nu överrösta hemmaklacken. Genoas tifo var ett enormt flagghav som även målade upp klubbemblemet medan vi svarade, enligt min bror, med många av de största rökbomberna som går att få tag på. Arenan fylldes med lila rök och vi hade, om inte tidigare, visat oss.
Sa drog matchen igång och hatramsorna ekade från stadion.
:: :: ::
En ramsa fick dock motsatt effekt då Marco Rossi gjorde en strålande insats med ett mål som topp mitt framför oss och han hann med att göra en förnedrande min mot Curva Sud. Hatet steg och nar det var 0-2 i halvlek borjade folk tappa tålamodet. Man började försöka ta sig ut från arenan men blev stoppade vilket ledde till sammandrabbningar mellan polisen och violafansen. Halsdukar virades runt huvudena och man tog sina avsågade rör för att gå till attack. Sången dog för ett ögonblick och blickarna riktades mot bråken under arenan.
Dock verkade Riganòs mål lugna violafansen en aning och bråken upphörde. Sången steg återigen och "FORZA VIOLALÉ" sjöngs nu högre än någon gång tidigare under matchen. Tyvärr fick vi aldrig in kvitteringsmålet, även om Christians nick i 87:e minuten var mycket nära. Efter slutsignalen försökte Maurizio, 24, ta sig över till långsidan men föll illa och slog i huvudet. Han fick senare kurera sin hjärnskakning på Genuas sjukhus. Själva tog vi oss ut från stadion ganska obehindrat även om vi fick vänta till den var tömd och kunde säkert bege oss ner till hamnen för att äta och smälta dagens alla intryck.
Det var min första bortamatch i Italien. Det var en lärorik och rolig dag. Jag fick en ny syn på italiensk supporterkultur och de starkaste minnena från dagen kommer att vara allt hat och den otroligt hotfulla stämning som rådde före, under och efter matchen.
På söndag möter vi Avellino och dit har vi bara fått 1200 biljetter. Själv stannar jag hemma i mitt nya område kring Piazza Santo Spirito och laddar om - med mina bröder från Curva Ferrovia.
FORZA VIOLA PER SEMPRE!
