Reflektioner kring Violas tränarbyte
Cesare Prandelli ut, Sinisa Mihajlovic in. Läs mer om vilka som är de direkta konsekvenserna när ett nytt Viola tar form.
Prandellis farväl var oefrånkommligt. Precis som tidigare profiler med för stor stjärnstatus; Toni, Melo med flera för att nämna några, så blev vår käre Cesare större än klubben Fiorentina. Det är tyvärr den bittra verkligheten som gör sig påminnd för ”en liten men tappert kämpande provinsklubb” (lite som prologen till Asterix sagor).
Att Cesare och hans stab går med omedelbar verkan efter VM in i ”Gli Azzurri” får vi ta med oss som en kvittens på vad Vår klubb lyckats åstadkomma de senaste fem åren. En poäng sportdirektör Corvino och vicepresident Cognigni var snabba att trycka på.
Så släpp gamnacken och hållningen jämlik en påse skridskor, fratelli brösta upp er!
Vi trycker på ”reset”, ett nytt kapitel ska skrivas. Huvudförfattaren? Sinisa Mihajlovic. Den hetlevrade före detta spelaren har gått stärkt ur sina sejourer som vice-Mancini i Inter och förstetränare i Bologna samt Catania. Hans envishet och buffliga stil hjälper honom på traven att göra rätt intryck på sina spelare, något han själv väljer att framförhålla som en viktigare egenskap än taktiskt bemästrande.
Född tjugonde februari (1969), precis som undertecknad vilket är ett stort pluss, har han hela sexton titlar i troféskåpet från hans yrkesverksamma karriär som fotbollsspelare och är ytterligare evidens på hans vinnarskalle . Hur var då Sinisa som spelare? Som jag minns honom (med bland annat spel i Röda Stjärnan, Sampdoria och Lazio) så var han taktiskt positionssäker, om man utesluter att han inte hade kunnat vara särskillt snabb med det sidfläsket han bar på (Sinisa är i betydligt bättre form nu). Och givetvis var han en frisparksskytt av rang, om inte rent av den bäste inom modern fotboll. Juninho kan slänga sig i väggen!
En egenskap jag hoppas för allt i världen att han lyckas införliva i det spelarmaterial han sedan i går eftermiddag har till sitt förfogande: Ljajic, Jovetic, D’Agostino, Mutu (?), Vargas(?) för att nämna några. En egenskap som saknades under alla år med Prandelli och hans tränarstab. Fasta situationer.
Mihajlovic tjuriga stil har även medfört att han uppmärksammats flertalet gånger i negativ bemärkelse, inte minst bataljen med Patrick Vieira där den före detta Arsenalspelaren anklagade Sinisa för att ha kallat honom ”apa” under en match i Champions League. Mihajlovic menade att han svarat ”negro di merda” (negerjävel) efter att han blivit kallad för ”zingaro di merda” (zigenarjävel). Färskast i minnet är nog ändå hans spottloska och stämpling på ingen mindre än Mutu som kostade honom hela åtta matchers (!) avstägning 2003.
Det och inte bara det lämnar en massa frågetecken obesvarade. Men det kanske viktigaste är hur anpassningsbar Mihajlovic är till sitt spelarmaterial? På gårdagens presskonferens (04/06/2010) gjorde han klart att han tänker fortsätta med sitt 4-3-3. Något som inte bara jag utan de flesta med inblick i klubben menar att det inte passar sig. Det viktigaste i sådana fall är att få Jovetic att lyckas där Prandelli fick han att misslyckas. Kanske är det just den utmaningen som Sinisa är ute efter?
Viola kommer att genomgå en totalförändring när de i fortsättningen kommer att ledas i balkanska takter av ett elakt geni, istället för den sympatiska förebild för det moderna Italien som Prandelli kommit att bli. Personligen väljer jag att gilla läget och inte falla i fällan att söka efter en ”Prandelli-klon”. Entusiasmen finns då ett nytt Fiorentina börjar ta form med början här och nu.
Benvenuto Miha!
