Viola vänder blad och fortsätter på ett nytt kapitel
Vi vänder blad efter en snöplig säsong kantad av en förhastad generationsväxling, fenomenets dopingavstängning och trevande signaler från vår dåvarande mister. Revanschlusta efterlyses.
Sinisa Mihajlovic istället för Cesare Prandelli, Jovetic som frontman istället för Mutu och en i skrivande stund topphemlig huvudsponsor istället för Toyota. Ett nytt kapitel tillskrivs Violas historia och de hängivnaste och mest insatta supportrar och experter har ambitionen att få se Fiorentina tillbaka i Champions League så fort som möjligt. Möts deras drömmar med klubbledningens?
Under den fem år långa Prandellieran var vi ett hårsmån från Uefacup-final, i två Champions League turneringar, varav en kvalifikation som gruppetta och sånär en heroisk revansch mot finalisten Bayern Munchen. Allt summeras bäst i att relativt omeriterade Cesare sitter nu på posten som förbundskapten för Gli Azzurri. Hans framgångar har varit våra framgångar och vi kan fortfarande spegla oss i dom, men vad händer härnäst?
Samtidigt som Prandellis nuvarande jobb är en kvittens på att klubben gjort bra ifrån sig, går det inte att förbise att de båda gått skilda vägar. Vi måste blicka framåt, men viktigast är att inse vart vi befinner oss idag.
Corvinos förhastade generationsväxling, jag ska inte säga misslyckade för den har knappt hunnit träda i kraft än, kostade oss dyrt tillsammans med Prandellis svaga säsongsavslutning. Felipe hann aldrig spela sig in i laget och att ens kräva samma sak från Adem Ljajic, född 92, vore inget annat än vansinne. Jovetic har sedan två säsonger tillbaks varit tänkt att en dag fylla fenomenets skor, den dagen kom lite för tidigt i och med Mutus ifrågasatta försök att komma i matchform.
Corvino, Prandelli och Mutu har alltså alla en större del än övriga i lagets misslyckande 2009/2010. Det sticker till extra i ögonen då just dessa profiler bjudit Florensborna och övriga viola världen över på oförglömliga stunder. Säsongen 09/10 gick vi ett steg bak, frågan är om detta lag i dagsläget har vad som krävs för att ta två steg fram?
Ambitionen känns på förhand orimlig, lika vansinnig som tanken att Ljajic skulle vara startman. Kanske gör vi bäst i att tona ner förväntningarna en aning. Med all respekt för värvningen av D’Agostino som väckt fler frågor än gett svar, eller den påstådda övergången som ser Liverpools Insua anlända till Arnos flodbädd. Ingetdera är namn som profilerar oss som självklara CL-kandidater. Många väntar sig att Corvino ska utföra mirakel i sommar, men tendenserna säger annat. FIGC’s beslut om att bara kunna värva en ”extracommunitario” per år, gör inte saken bättre.
Bollen passas istället över till Mihajlovic och hans tränarstab som gemensamt bekantade sig med Firenze i veckan. Om Prandelli är omeriterad för landslagssammanhang så kan man lugnt säga att Sinisa är det för ett lag som snabbt vill tillbaka till Champions League. Ett oprövat kort och kanske av den enkla anledningen, den som folk hoppas mest på. Pressen kan bli svårhanterlig.
Nej, jag väljer istället att lägga förhoppningarna till Adrian Mutu. I ett tidigare skede nämnde jag att han mot alla odds kan komma att stanna kvar. Sedan dag ett har han stått med ena foten i L’Al-Ahlils oljemiljoner och med den andra i USA’s jetsetliv. Båda scenariona fortsätter att spela ut varandra, men båda byggs på pengafrågan.
Jag tror nämligen att Mutu framförallt vill ha revansch, jag tror att det är vägen att gå…
