Mihajlovic 360 grader Del III
"Jag gillar fair play, men till en viss grad. Fotboll är fotboll. Respekten måste finnas där, men jag vill inte ha världens schysstaste och snällaste lag. Jag vill ha ett lag med skinn på näsan".
I den sista delen av Mihajlovic intervju hoppar vi direkt in i händelsernas centrum:
De andra lagens mercato? I ärlighetens namn så bryr jag mig inte ett dugg om vad resten sysslar med, jag fokuserar enbart på oss.
Della Valle? Diego hörde av sig efter presentationen. Andrea har jag sett två gånger. Min referenspunkt är Corvino, om Della Valle hör av sig är det bara en bonus.
Träningsanläggningen på Campini? Det har snackats mycket om den, jag väntar in den utan ängslan, då jag arbetat under betydligt sämre omständigheter. För vem som mig som upplevt två krig, tror att det skulle vara ett problem att träna i en inte så perfekt plan eller byta om i gemensamt omklädningsrum?
Med de här fyra punkterna vill Mihajlovic säkert profilera sig som en slags ”antihjälte”, motsatsen till Prandellis helylletyp. Ett taktiskt drag från hans sida för att jämförelserna mellan dom redan i skrivande stund ska upphöra. I fortsättningen ska jag försöka respektera detta, om inte blir skillnaden mellan de två uppenbar i följande stycke:
Min eviga vänskap med ”tigern” Arkan? Vi kan börja med ett ställningstagande: krig för skam över alla. Det är med erfarenheter från ett inbördeskrig eller något lika hemskt som man kan förstå. Jag har sett vänner som gjort upp mot varandra, familjer som slitits isär, folk slaktas. Som serb. Jag har sett folk falla, våra städer förstörda, bomber på sjukhus, skolor, civila. Vissa saker märker en för livet. Jag var där. Men jag är ingen historiker, jag är inte i Firenze för att hålla politiska föreläsningar i Universitetet. Jag är här för att träna ett lag. Men om ni insisterar så kan vi prata, men innan vi dömer ut varandra är det nödvändigt med en gnutta respekt och distans till den som upplevt krig. Jag har sett min bästa vän förstöra mitt hus. Min kroatiska morbror, skulle ”dräpas som en gris”, enligt min far. Han hittades av Arkan, en hårsmån från att bli mördad, på hans mobil fann de mitt nummer. Det räddade hans liv.
Varför jag inte skryter om att jag är Unicef-ambassadör för krigsdrabbade barn? För att det tillhör mitt privata. I Serbien så köpte jag aldrig vapen för mina pengar under kriget, bara medicin, kläder, och mat.
Vad jag tycker om Milosevic? När han avsattes öppnade serberna ögonen. Men vi var tvungna att göra det själva. Jag berättade om honom även för D’Alema [italiensk politiker]. Att anfalla utifrån var ett misstag, för att en serb försvarar alltid en annan serb, det är så vi är skapta.
Jag försvarar inte Milosevic eller Arkans krigsförbrytelser, men det är enkelt att prata om det utom räckhåll, i säkerhet, från soffan. Arkan var min vän innan kriget utbrast och han försvarade serberna i Kroatien som skulle ha mördats: för dom är han en hjälte. Det står på hans dödsruna, även om hans brott är skrämmande och lever kvar. I inbördeskrig finns inte goda och onda. Färgen som blir kvar i slutet är alltid den blodröda från oskyldiga. Kriget i Jugoslavien hade många skyldiga, men historien skrivs alltid av den som vinner.
Adriano Sofri [ex-terrorist, nuvarande journalist och skribent]? Jag har läst vad han har skrivit om mig, men har inget att säga. Jag har hört det mesta, även att jag skulle vara fascist. Jag är född under Tito [beskrivs som mannen som lyckades hålla ett enat Jugoslavien]: nationalist ja, fascist nej!
Mihajlovic hämtar andan och ger ett abrupt slut till intrevjun med Corriere Fiorentino på följande vis:
VMs största besvikelse? Italien.
Om jag ringer till Prandelli för att få råd kring Fiorentina? Jag föredrar att ta reda på saker och ting själv, men jag respekterar Cesare, en stor tränare.
Epilog: Cesare skapade den harmoni som länge saknades för att nå framgång i Firenze. Detta genom en sällan skådad moral och gentlemannaanda gentemot domare, med- och motspelare. Den kröntes av rugbyinspirerade ”Viola fair”: Fiorentinaspelarna tackar motståndarna för den spelade matchen över en utrullad matta. Samtidigt kunde man bli trött på hur många gånger Prandelli tjatade på sina spelare att bli ”elakare” under matcherna. En galen paradox då deras förebild i sig själv var något helt annat. Jag ser gärna att vi kan ta med oss den gentlemannaanda som byggts upp under de sista fem åren, kanske behålla ”Viola Fair”, men jag säger även som Albertazzi:
Finalmente un tosto!
