"På söndag kväll når vi crescendot"
Tankar inför morgondagen och om säsongen som varit. Signerat "Il laureato".
Att vara Fiorentina-supporter är något alldeles speciellt.
Att vara det utanför Italiens gränser, kan jag åtminstone föreställa mig, är något som gör att man sticker ut. Utmärker sig med sitt engagemang för en klubb som en dag inte fanns.
Det jag minns från den gångna säsongen och som gör mig stolt att vara skribent på en sida som Svenska Fans, är de många lyckoönskningarna från supportrar till andra lag.
Även om jag är säker på att det inte kommer att fortsätta så när vi väl möts i Serie A, vill jag rikta en alldeles speciell tanke till alla de som besökt vårt forum under den gångna säsongen och önskat oss lycka till.
Heta dagar i september
Det krävs en hel del förståelse och goodwill för att acceptera det unika öde vårt älskade Fiorentina genomlevt, med konkursen och efterföljande spel i den allra lägsta professionella serien. För många stack det nog i ögonen att läsa om förbundets beslut att låta Fiorentina "slippa" Serie C1 och istället spela i Serie B.
De där dagarna minns jag mycket klart. Känslan man hade när man slog upp La Gazzetta dello Sport varje dag var lite som den man hade de där tragiska dagarna i augusti 2002, och man visste inte riktigt hur man skulle känna, reagera och tycka när det stod klart att Fiorentina tillsammans med Catania, Salernitana och Genoa blivit tagna till nåder.
Protesterna blev högljudda från alla möjliga håll och den utökade Serie B fick sin start uppskjuten med två veckor och när Adriano Galliani beordrade att serien skulle blåsas igång och Fiorentina begav sig till Pescara en lördagskväll i början av september var det utan motståndare och med poliseskort för lagets spelarbuss.
Men kaoset som rådde, där Fiorentinas lag blixtförstärkts för att hålla måttet för en högre serie, avtog sakta men säkert.
Ändå var känslorna av antipati mot ripescaton från Florens inte nådiga och under bortamatcherna lyste hatet igenom, spelarna kände av detta och kanske hade det undermedvetet dåligt samvete för sin plats i denna serie. Spelet var av dålig klass, resultaten stundtals katastrofala och det inledande tålamodet och stödet från publiken som troget följde laget förbyttes under hösten till skepsis mot de egna spelarna och tränaren Alberto Cavasin, som bara några månader hyllats som frälsare vid seriesegern i Serie C2.
Mondonico fick ihop pusslet
Fiorentina avslutade 2003 i tabellens anonyma tabellskikt, med ett synbart poängmässigt handikapp för att motsvara ledningens uttalade målsättning, som enligt Diego Della Valle lydde: "Nu direkt till Serie A!".
Cavasin fick, trots storförlusterna i Messina och Ascoli Piceno, fira jul i sitt adopterade Florens och i julklapp fick han ett helt nytt lag. Spelare med rutin från spel på en högre nivå handlades in under ett 40-tal intensiva dagar som krönte Fiorentina som vinterns överlägsna "värvarmästare".
Men Cavasin lyckades inte få ihop bitarna i det nya pusslet som var Fiorentina, och när resultaten fortfarande inte kom - hade ledningen inget annat val än att sparka den tränare man valt för att föra laget till Serie A, det skedde en tisdagsmorgon efter en i raden av bortaförluster. Just denna mot Triestina.
En man med lila hjärta togs in, Emiliano Mondonico, och känslorna var delade om hur en känd defensivista skulle kunna vända den negativa trenden, med ett lag utan självförtroende och med ett nästan dussin poäng att ta igen på lagen ovanför uppflyttningsstrecket.
Jag är osäker på om det var tränarbytet eller en annan händelse som innebar vändningen. Mondonico fick ingen flygande start och publiken i Curva Fiesole vände sig till slut mot laget, efter nya katastrofala insatser, och i matchen mot Salernitana i början av mars var man helt tysta under de första 45 minuterna.
Den matchen vann Fiorentina och det blev början på en fantastisk svit på sju raka matcher utan förlust, varav dessa sex var segrar inkluderat de två första bortasegrarna.
Något hade hänt och laget hade återfått självförtroendet och publiken hade återfunnit det Fiorentina man saknat under hela säsongen.
Huvudpersonerna: Cejas, Di Livio, Riganò
Huvudpersonerna denna säsong har utan tvekan varit målvakten Cejas, som efter några tveksamma insatser på hösten visat att håller mycket hög klass.
När Fiorentina nu ska ta det sista steget och på hemmaplan mot Perugia försvara en 1-0-ledning från det första mötet, känns det tryggt att veta att endast två gånger har Cejas (som vaktat målet i samtliga 47 matcher denna säsong) släppt in fler än ett mål denna säsong på inför sin förälskade hemmapublik.
Vad ska man sedan säga om Angelo Di Livio? En spelare som under hösten ofta var lagets ende godkände spelare, "Il soldatino" har aldrig vikt ner sig och trots ett mindre formtapp på våren är han med sina snart 38 år lagets osvurne kapten och skulle det på söndag gå vägen är hans verk, dröm och löfte till staden fullbordat.
Beundran för denne lille krigare är oändlig och är det någon som förtjänar att fira på söndag är det han, efter två svåra år där han till och med klarat sig igenom en mycket svår knäskada.
Fiorentina är idag ett lag fullt av profiler och den kanske största av dem av Christian Riganò. Det är han som firar sina mål med att dra av sig matchtröjan och visa upp en t-shirt med texten "Forever Fiorentina", det är han som gjort 23 mål i denna mycket krävande serie - i sin debutsäsong i densamma. Han har, näst efter Cejas, spelat flest matcher denna säsong och innan oturen var framme mot Torino hade han endast missat en enda match.
Nu kämpar han för att åtminstone kunna göra ett inhopp i säsongens sista match inför en publik som han tagit till sitt hjärta, och som älskar sin lipariske kelgris.
På söndag kväll når vi crescendot i det som varit en antologi av drömmar; nämligen den nära förestående återkomsten till fotbollens finrum - ett finrum vi bryskt kastades ur för mindre än två år sedan.
Allt har gått mycket fort, egentligen skulle vi behövt vänta minst i ett år till, men nu när vi är där - 90 minuter från våra drömmars mål, och dessutom med fördel - känns det i varje cell i kroppen att kärleken till Fiorentina kommer att segra över våra egna tvivel och rädslor.
FORZA VIOLA FACCI SOGNAR!
