Fiorentina - Perugia 1-1 (0-0)
Fantini visade vägen med sitt mål i andra halvleks gryning. I en våldsam match gick Fiorentina segrande ur kampen och är tillbaka i Serie A!
"Tack, allesamman, för den här känslofyllda kvällen. Ert enorma engagemang har fått mig och min bror att känna oss som hemma."
Leende, skrattande, sjungande skålar vi oss igenom de första nattimmarna efter miraklet.
Lyckönskningarna ute i huvudstadens nattvimmel liknar de på forumet. Fem galningar, pazzi scatenati som min italienske vän brukar kalla mig, invirade i flaggor och med halsdukar som far i vinden. Röster som ekar i tunnelbanevagnarna som innan ett stockholmsderby.
Leenden, skratt, sånger och vänner du känt 4 dagar, 4 veckor, 4 månader. Men det känns som ett helt liv tillsammans, och när vi tittar på varandra och den lyckan vi känner i den här stunden vet vi - att det var värt alla dåliga drömmar.
För nu kan vi vakna i himlen och där är Fiorentina.
"Ravanelli är en jättebebis!!!"
Ludde 22:10
Jag tänker inte gå in och skriva om det sagolika skådespel Italiens bästa fotbollspublik bjöd på i denna säsongens sista match, ni får helt enkelt följa länkarnas väg till de otaliga bilderna som togs före, under och efter matchen.
Och, som ni vet säger ju en bild mer än tusen ord.
Kanske en spelare inte riktigt var ense om detta; "Silverräven" Fabrizio Ravanelli. Den gamle svartvita anfallaren blev bespottad å det grövsta av den euforiska Florenspubliken, som redan knappt två timmar innan matchstart började fylla arenan.
Ravanellis Perugia hade det svårt till en början med tanke på den höga press Fiorentina satte, samt det stundtals våldsamma spel som präglade matchens första halvtimme.
Cosmi stod i vanligt känt manér i sin keps, lutad mot avbytarbåset och han skulle komma att ge allt mer desperata ansiktsuttryck ju längre matchen led.
Ravanelli, ja - "jättebebis" är en rysligt träffande beskrivning på hans minspel - han trampade vatten och blev ovän med allt och alla medan glåporden som "Gobbo di merda" ekade över den blåsiga och nötta planen.
FANTINI!!!! MILDE HIMMEL! SERIE A, HER KOMMER VI!!!!
vEgah 21:42
Efter en första halvlek med extremt hårt spel, av sådan art man får leta länge efter på just dessa breddgrader, som rönte i fyra varningar (2-2) men i väldigt få chanser för något av lagen. Fantinis uppgift som ensam spjutspets var icke avundsvärd och han behövde nog om möjligt lukta lite på ammoniaken i omklädningsrummet för att orka fortsätta tampas ensam mot de ettriga bortaförsvararna.
Den andra halvleken inleddes med ett läktartifo som vida överträffade det innan avspark. Eldfontäner runt precis hela arenan, lila rök, fyrverkerier (se bilderna för guds skull!) och med nya krafter inför säsongens sista 45 minuter var våra lila lejon redo att sluka Gauccis Perugia och inte helt oväntat var det återigen Enrico Fantini som blev dess bödel.
Maggio tog sig fram på sin högerkant (mycket bra match!) sedan Cejas satt igång spelet mycket snabbt och via Fontana kom man fram i en slags kontring, med bara två minuter på klockan och Maggios inlägg möttes perfekt av Fantini med huvudet och nicken satt perfekt bakom den chanslöse jätten Kalac.
Helt dj---a fantastiskt!!!!Fantini är vår nya gud !!!
Grannarna undrar nog vad jag håller på med!!!
FOOOORRRRZZAAAA!!!!
HP 21:43
Stämningen i den lilla studentkvarten var lyrisk. Själv låg jag och sprattlade med ansiktet nedåt i vår värd Lapos säng och när jag reste mig upp visste jublet inga gränser, just då var en av grannarna - en kille från Siena - på besök och han måste blivit helt förstummad. Glädjen var verkligen total och vi skrek och sjöng om vartannat och kramade om varandra medan senesen rörde sig mot utgången med ett förstrött "Forza Fiorentina allora" som avskedsfras.
Punktera bollen!
Tahoma 22:26
De resterande 43, som med tillägg blev 47, minuterna blev till den största delen ett stort inre firande. Man ville liksom kunna jubla och säga till varandra "Nu är vi där!" för den känslan hade nog de flesta, och efter att ha läst meddelandena på forumet i efterhand bekräftades detta. Spelet i den andra halvleken var fortfarande koncentrerat till mittfältet och domare Rosetti var fortsatt aktiv med korten och de spända ögonen efter ett flertal vårdslösa tacklingar.
Men tiden gick och trots att målskytten Fantini fick sitt andra gula kort och blev visad av banan i den 12:e minuten, efter en onödig tackling på Obodo, höll Fiorentina ångan uppe mot ett allt mer attackerande Perugia.
Cosmi var som tokig på bänken (idén med träningsläger hela sommaren lockade näppeligen) och skickade in anfallare för anfallare. Han behöll dock planens mest hatade aktör, Ravanelli, fram till den 72:a minuten och dryga tio minuter senare kom målet som öppnade upp matchen igen, genom inbytte backen Do Prado som ur "omöjlig" vinkel krutade in bollen bakom en felplacerad Cejas vid främre stolpen.
Ett mål som fick oss att kippa efter andan de knappa tio minuterna som återstod, med ett Fiorentina som kämpade till sista blodsdroppen mot ett Perugia som spelade för sin överlevnad. Bollen spelades in mot Fiorentinas straffområde med jämna mellanrum men ständigt var Cejas rätt ute och greppade bollen, eller så gjorde hemmaförsvarets hårda man-man markering att chanserna rann ut i sanden.
Med 88 minuter spelade fångade tv-kamerorna in en spelare modell mindre som fick avbryta sin uppvärmning framför Curva Fiesole för att springa de sista meterna i det maraton han sprungit under två år och som jag älskar honom för.
Angelo Di Livio, för dagen hedrad av vice-kaptenen Fontana som bar en gul bindel med en sjua på, bytte av Piangerelli och den spelare som sliter mest, som har mest hjärta och som svettats mest av alla i Fiorentinas historia kom in som ett tecken på att rätt inställning i längden lönar sig.
Men nervositeten innan den förlösande sista blåsningen i Rosettis pipa var något ohälsosamt som dock snart skulle botas med sprutande "Champagne" på gatan nedanför (bilder från firandet kommer läggas upp i en separat artikel).
Benen skakade, det tjocknade i halsen, man var tvungen att hålla i sig - hoppas din hand mår bra Thomas - och blicken vek sig från det som utspelade sig hundratals mil söderut.
Så långt ifrån, ändå så nära.
Jag håller med min redaktionskollega som menade att det kändes som att man mentalt hjälpte fram Fiorentina till den här segern, så mycket man ville att de skulla hålla 1-1.
Och en del sanning ligger kanske i det.
Siden er beruset av glede! ;-)
Hallvard 22:54
Jag vill, liksom i inför-rapporten till denna match, rikta mina allra ödmjukaste och hjärtligaste tack till alla som besökt vårt forum under det senaste dygnet, den senaste veckan och faktiskt det senaste året och önskat oss lycka till.
Nu fick ni äntligen önska oss välkomna tillbaka och det är rörande att läsa att ni saknat Fiorentina och ser oss som en nu hemkommen del i Serie A-familjen. Jag ska inte skriva mer nu. Nu blir det bara hyllningar, en spännande sommar med spelarövergångar och en och ett annat spadtag för en blivande supporterklubb för Fiorentina här i Skandinavien!
Tack för den här säsongen!
