Säsongskrönika Serie B - "Tunga ben"
Tre veckor efter att historiens längsta Serie B avslutats är det dags att blicka tillbaka och analysera vad det egentligen var som hände, vi inleder med besvikelserna.
Det är något alldeles speciellt med ligan ingen vill spela i, porten till ära och berömmelse i Serie A. Det har alltid varit en svårbedömd serie för de som försöker förstå sig på den, svårbemästrad för den som försöker spela sig ur den. På gott och ont är Serie B en unik serie att följa.
För snart ett år sedan bröt helvetet loss när Catania vann sin rättsliga kamp och det italienska fotbollsförbundet hamnade i en trång sits en knapp månad innan serien skulle sparka igång.
Man tog det kontroversiella beslutet att låta Catania, Salernitana och Genoa spela kvar i Serie B - trots att de borde spelat i Serie C1 - samt valde att flytta upp Fiorentina som liksom den nämnda trion skulle spelat i C1, tack vare sin serieseger i Serie C2.
Tumult utbröt i förbundets icke så välstädade korridorer, konspirationsteoretikerna fick vatten på sin kvarn, presidenterna för de klubbar som för allt i världen inte ville ha den utveckling som blev - en utökning från 20 till 24 lag - betedde sig vissa som småbarn. Supportrarna var ursinniga och när till slut Galliani satte näven i bordet och efter en veckas bojkott beordrade samtliga lag på planen, genomfördes endast två matcher av tolv.
Torsdagen den 11:e september var så äntligen känslorna så pass under kontroll att den första riktiga omgången matcher kunde genomföras. Det skulle komma att bli en hektisk höst för de 24 lagen; inom loppet av en månad spelades inte mindre än åtta omgångar. Man tvingades fortsätta med det stressiga spelschemat och i slutet av november - med hela sex omgångar avverkade bara den månaden - hade en halv Serie A spelats.
När spelarna fick jullov hade man redan tjugo matcher i benen och vi kunde då fastställa vilka som troligen skulle gå en ljus vår till mötes.
Men för alla blev det inte så. Denna artikelserie börjar således i "fel" ände, där frustrationen och förstämningen ännu finns kvar som en allvarsam déjà vu av vad som kunde varit. Och kanske borde varit.
"Att tala är silver, att tiga är guld"
Seriens största besvikelse var enligt all expertis Torino. Klubben var en av de som satsade allra hårdast inför säsongen och skrävlade om att nu skulle man minsann tillbaka till Serie A.
Vid nyår låg man på åttonde plats, endast två poäng från direktuppflyttning. Trots uselt bortaspel och stjärnor som t.ex. Pinga som svek vid mer än ett tillfälle. Torino kom att bli vårens - och säsongens - stora besvikelse. Man slutade på en tolfte plats, utan publik och med en klubbledning som bara hade en sak i huvudet: försäljning.
I Terni hade man desto roligare, åtminstone 2/3 av serien. Av det Ternana som vid nyår innehade tredjeplatsen och vid ett läge i januari faktiskt ledde serien, stod knappast något att känna igen när planerna blev sämre och kylan slog till i februari. I samband med att serien vände tappade laget all tillstymmelse till form och man gick tio matcher i rad utan att vinna, spelade mållöst hemma mot lag som Bari och Como och blev utklassade i Genua. Till slut fick den tidigare hyllade tränaren Mario Beretta stiga åt sidan och det hjälpte laget lite, man slutade på en hedersam sjunde plats, fyra poäng ifrån kval.
Piacenza var, liksom Torino, en klubb som innan serien hade uttalade ambitioner att snabbt ta sig tillbaka till Serie A. Länge såg det ut att gå vägen, Piacenza var ett av de allra jämnaste lagen i serien - något som enligt sägnen ska ha allra högst betydelse - men när man på vårkanten skulle bekräfta sin plats bland de fem första, föll man ihop mot betydligt starkare konkurrenter. Kanske någon borde tänkt på vem som skulle göra målen, i skarven mellan mars och april spelade man tre raka mållösa matcher.
Det räckte inte med en duktig tränare, med stor kännedom om Serie B:s alla fallgropar. Luigi Cagnis lag tappade mark när det verkligen gällde och slutade på åttonde plats, fem poäng från kvaplatsen.
"Lätt fånget, lätt förgånget"
På den italienska "klacken" står tiden still, brukar man säga. Hamnstaden Bari har nästa säsong ett lag som spelar i Serie C1, efter att ha förlorat de avgörande kvalmatcherna mot Venezia efter stor dramatik med sammanlagt 1-2.
Baris fria fall från Serie A till Serie C1, exemplifieras även i de allra nordligaste delarna där Eugenio Fascettis Como hade en av de kanske jobbigaste säsongerna i klubbens historia och slutade sist.
När det blev klart att Genoa fick behålla sin plats i serien, valde presidenten Preziosi att p.g.a. intressekonflikt lämna klubben. Detta blev början till slutet för "larianerna" som nästa säsong får spela derbyn mot Lumezzane, när man för lite drygt ett år sedan mötte lag som Juventus och Milan.
Avellino var vid denna tiden för ett år sedan en liten stad utsmyckad i karnevaliska färger, efter åtta års harvande i Serie C1 hade man äntligen tagit sig tillbaka till Serie B. Man lät sin hyllade tränare Pellicori gå och anställde Zdenek Zeman. Det skulle komma att bli ett beslut klubben skulle få ångra. Redan vid nyår var man tio poäng ifrån säker mark och fansen krävde både tränarens och klubbledningens omedelbara avgång.
Bägge skulle dock komma att stanna kvar ända t.o.m. omgång 46, där Avellino förlorade efter en månad av dödsryckningar som plötsligt ingjöt ett skimmer av hopp om nytt kontrakt.
Liksom Avellino fick Pescara som nykomling ta steget tillbaka till Serie C1. En höst med blandade resultat följdes av en tuff vår, där laget de sista månaderna kämpade för sitt liv kring strecket. Man var ett av seriens svagaste bortalag och detta var den största anledningen till misslyckandet, dessutom fick populäre tränaren Iaconi gå i mars och lagets unga stomme klarade inte pressen.
Något bör även nämnas i sammanhanget om Napoli. Klubben som levt under ständigt konkurshot i två år, slog nytt rekord i oavgjorda matcher på en säsong - 26 stycken - och efter en säsong med berg och dalbana, som oftast gick nedåt, slutade man på en 14:e plats.
Även Vicenza förtjänar att bli omnämnda, med sina strejkande fans som fick se ett ojämnt lag varken kriga för överlevnad eller för Serie A. Egentligen måste detta vara det värsta av allt, saker och ting måste kännas så otroligt meningslöst om allt man som supporter har att hoppas på vecka efter vecka är tre poäng, som man vet inte kommer leda någonvart ändå. Det kallas likgiltighet och det är ordet Vicenza beskrivs med anno 2003-2004.
Kommande säsong byter Serie B ännu en gång format, 22 lag kommer då att göra upp om äran. Nerflyttningsproceduren kommer dock att vara densamma, dvs. fyra nedflyttningar och kval mellan fjärde och femte sista lag om mindre än fem poäng skulle skilja dessa åt i sluttabellen.
Med detta inte sagt att vi får uppleva en ny sommar med heta känslor och protester orsakade av tveksamheter från det italienska fotbollsförbundet. Ännu har inget hänt...
