Säsongskrönika Serie B - "Drömmar och verklighet"
Tre veckor efter att historiens längsta Serie B avslutats är det dags att blicka tillbaka och analysera vad det egentligen var som hände, vi fortsätter med överlevarna.
De som förstår sig på Serie B säger att kontinuitet är nyckelordet för att lyckas.
Många behöver försöka om och om igen innan de hittar framgång i en serie där skillnaden mellan vinst och förlust bl.a. ligger i hur många oavgjorda matcher du spelar.
Den gångna säsongen blev det en hel del "X" för samtliga lag, för somliga blev det i slutändan utslaget för ambitionernas förverkligande.
I denna andra del av säsongsanalysen tittar vi närmare på de lag som med mer eller mindre möda klarade nytt kontrakt och även nästa år kan titulera sig "squadra cadetta".
"Genom svårigheterna mot stjärnorna"
- Genoas säsong började ju egentligen i Serie C1. Liksom de övriga av förbundet benådade klubbarna ställdes man i augusti plötsligt inför det osannolika scenariot att få chansen att - efter många dystra år - kämpa om en plats i finrummet.
Så blev det inte riktigt. Genoa blev den ripescato som fick det svårast och ända in i det sista hade man kniven mot strupen, detta bör ses som ett misslyckande för alla inblandade; från den rike och ambitiöse presidenten Preziosi som badade i stadens fontäner med fansen när det stod klart att man fick stanna i Serie B, till den under säsongen anlände tränaren Gigi De Canio och hans välbetalda spelare.
De strax under 12,000 med säsongskort fick knappast valuta för sina pengar, storklubben Genoa klarade nytt kontrakt i den näst sista omgången och slutade på en föga imponerande 16:e plats.
- Biancolino är namnet på Venezias frälsare. I returen av det avgörande kvalmötet hemma mot Bari gjorde han 2-0 fyra minuter in på tilläggstid och Venezia höll sig med minsta möjliga marginal och i elfte timmen kvar i Serie B. Under hösten höll man huvudet ovanför vattenytan och hade vid nyår en 15:e plats men det svaga målskyttet gjorde att man, framförallt på bortaplan (bara en seger), förlorade viktiga poäng mot bottenkonkurrenterna och man förlorade fyra av de fem sista matcherna i serien.
Trots allt, efter en mycket tuff vårsäsong, stod man som vinnare när det verkligen gällde överlevnad och detta är en liten tröst för gondoljärerna.
- Stolta Hellas Verona var det lag av "överlevarna" som flest omgångar låg under strecket. En blek höstsäsong som endast inbringade 18 poäng på 20 matcher följdes av en minst lika tuff vår, där tränaren Maddè till slut fick stryka på foten. Detta skedde i slutet av mars månad, en månad Verona inledde med att sensationellt bortabesegra Atalanta, efter fyra raka förluster. Inför slutspurten i maj låg laget under strecket och man säkrade nytt kontrakt i sista omgången, efter en imponerande svit på fyra raka segrar.
Efter säsongens glamourlösa 20:e plats hoppas man på bättre tider i Romeo och Julias förlovade stad.
"Den som ingenting riskerar, vinner heller inget"
Årets mest lyckosamma nykomling (Fiorentina borträknade) blev Treviso, som slutade på 15:e plats en poäng före diton AlbinoLeffe.
Laget från idrottsmetropolen i Venetien gjorde på det hela taget en stabil säsong och riskerade egentligen aldrig att konfronteras med nedflyttningsspöket. Man höll sig säsongen igenom i tabellens mitt och bjöd stundtals på överraskande resultat, som det i Palermo den 17:e april då man tillfogade de blivande seriesegrarna en av dess två hemmaförluster under säsongen (2-3).
AlbinoLeffe tvingades flytta från sin egna pittoreska lilla arena i Seriana-dalen för att möta förbundets krav. Även i Bergamo var man dock en svårslagen motståndare och endast vid tre tillfällen fick man se sig besegrade, bland annat lär storlag som Napoli och Fiorentina med skräck minnas resultatet "1-0" på ljustavlan.
Trots små resurser och med ett publiksnitt på under 2,000 åskådare gjorde Elio Gustinettis manskap en säsong som förtjänar betyget godkänt med beröm. Många hade innan säsongen tippat AlbinoLeffe i botten under deras allra första äventyr i Serie B men man slutade på samma placering där man parkerade efter hösten, som 18:e lag, och utan att behöva skrämma ihjäl sig på vägen.
Efter att ha klarat av säsongen som nykomling trodde många att Ascoli hade ett lag som kunde utmana topplagen. Höstsäsongen blev lyckosam och man befann sig vid nyår bara fyra poäng ifrån Serie A. Men lagets tama bortaspel, samtidigt som man förlorade kaptenen, ikonen och spelmotorn Fontana till Fiorentina gjorde att laget plötsligt fick se nervöst bakom sig. Till slut fick man dock rätsida på spelet och resultaten och efter tränarbytet, där Amazzalorso ersatte omåttligt populäre Pillon, slutade man på seriens övre halva som 11:a.
På Amalfi-kusten upplevde man en konstig säsong. Efter att säsongen innan slutat som klar jumbo, hela 13 poäng efter närmaste lag, blev man ett av de lag som fick stanna på nåder från förbundet. Laget var då knappast rustat för spel i Serie B och få var de som trodde att Piolis unga Salernitana faktiskt skulle utmana topplagen i serien vid ett tillfälle i februari. Men säsongen blev en enda lång berg- och dalbana och en djup formsvacka i mars och april befäste laget som en av nedflyttningskandidaterna. Man slutade på 17:e plats efter en knapp uppryckning, men förlorade hela 7 hemmamatcher under säsongen samtidigt som några av lagets bästa spelare stängdes av p.g.a. kontraktstvister, däribland svensk-italienaren Valentino Lai.
På Siciliens östkust drömde man i Catania om att göra kusinerna Messina och Palermo sällskap till Serie A. Höstsäsongen var överraskande lyckosam för det benådade laget, som skulle spelat i Serie C1 om det inte varit för den segdragna överklagan förbundet under sommaren till slut tvingades godkänna och som gav upphov till utökningen av Serie B.
Vid nyår var man endast två poäng ifrån Serie A, men man inledde 2004 svagt och den alltför tunna spelartruppen höll inte för toppstrid under våren. Med tre omgångar kvar bytte man ägare; Gaucci-familjen tackade för sig och den lokale affärsmannen Pulvirenti tog över styret och proklamerade sin ambition att ta Catania till Serie A.Efter att ha förlorat inte mindre än 11 bortamatcher fick man nöja sig med en i sammanhanget godkänd niondeplats.
Om man betänker att Triestina till för bara tre år sedan fortfarande spelade i Serie C2 och framåt vårkanten utmanade om en plats i Serie A, är säsongens tiondeplats inget annat än en bragd.
Hästsäsongen var inget att dra en lovsång över och Triestina parkerade på 14:e plats, men efter jul var man seriens formstarkaste lag under de två första månaderna och man fortsatte plocka poäng av topplagen men det förnäma hemmaspelet (endast två förluster) räckte i slutändan inte till när man bara lyckades vinna tre bortamatcher på hela säsongen.
Höstens skyttekung Davide Moscardelli mattades efterhand och målskyttet var svagt den sista månaden, vilket var en annan av orsakerna till att laget inte räckte ända fram.
