A Cannocchiale: Gila
Ute ur min VM-bubbla är det tid att avhandla någon som aldrig riktigt hittade in i sin. Trängtande efter ligafotboll hoppas jag att Alberto Gilardino går runt med samma trängtan. Gila behöver hitta formen i höst.
Det dröjer att ta sig ur sin VM-isolation. Följande avhandling var ämnad att färdigredigeras för publikation innan världsmästerskapens början. När det väl var för sent satt jag där med en bortglömd halvskriven text och fokus förblindat mot Sydafrika. Ganska precis månaden efter avslutat slutspel är den svåra, långdragna övergångsprocessen mellan mästerskapsbubblan och ligabubblan inne i sitt slutskede. För en spelare som Alberto Gilardino lär och är processen förhoppningsvis lättare att gå igenom. För Gilardino existerar den helst inte, mästerskapsbubblan förekom knappt. VM ska vara långt bakomförlagt. Den kommande ligasäsongen ska fungera som en revanschbricka för Fiorentina-anfallaren – både för fjolårsavslutningen och för landslagsfiaskot. När artikelserien nu gör rentré glädjer det mig att alla typer av övergångsaffärer är närmare bortflugna vad gäller spelaren i det nyrenoverade kikarsiktet. Det är inte längre ett kikarsikte med (vad som glädjer – än så länge uteblivet) avsked i fokus.
Förutom att det italienska förbundets utnämnande av Prandelli som förbundskapten är ett erkännande och en ära för klubben med satsningen, är det förstås en stor förlust för Viola i det självklara avseendet att klubben går miste om en av landets bästa och mest omtyckta tränare. Men i samma stund det klargjordes att Prandelli tar över Italien och inte lämnar den lila tränarposten för någon annan, högre statusaktad klubb, mildrade farhågorna om att lagets huvudsakliga anfallspjäs lämnar. Hade Prandelli kommit överens med Juventus som media ville göra gällande, hade troligen Alberto Gilardino följt efter.
Det var under Cesare Prandelli Gilardinos karriär tog fart, och det var under Cesare Prandelli Gilas karriär tog ny fart efter tre mindre genomslagliga Milan-säsonger. Prandelli hämtade en talangfull Gilardino till Parma och lät honom växa in i lagets anfallsspel där Adriano och Mutu bildade ett succéstilat offensivpar. Mutu lämnade för Chelsea nästa sommar och när även Adriano lämnade under vintermercaton var det Gilardino som fungerade som förstefiol i Parmas offensiv, efter en höst som målfarlig ”super-sub” i Prandellis 4-2-3-1-system. Den av storklubbar jagade stortalangen gjorde en fenomenal vår i den ensamma anfallsrollen, och överraskade med att han kunde bemästra den för Prandelli viktiga targetuppgiften. Mentorn gav sin talangfulle adept det utvecklingsdefinitiva förtroende han behövde.
När Fiorentinas värvning av Gilardino presenterades sommaren 2008 skojade sportchefen Corvino till det angående lagets jakt på försvarsspelare; ”Nu ska jag be Prandelli att låta honom spela även i försvaret så slipper jag hitta en back.” Men när Corvino kom till Prandelli med sin någonsin dyraste sommargåva var rollen för Gilardino självklar. Som ensam centralanfallare i en 4-3-3- eller 4-2-3-1-formation lyfte han med sina 19 ligamål Fiorentina till Champions League-plats.
Förutom den måleffektiva fallenheten att stå rätt placerad när bollen närmar sig straffområdet är Alberto Gilardino en allkunnig anfallare. Hans förmåga att hålla fast bollen vid uppspel ger övriga spelare med uppdrag att anfalla tid och utrymme att ta sig till offensiv planhalva eller sista tredjedelen. 28-åringen är dessutom ypperlig på att få med sig frispark i likadana lägen. Med en undanhållen försvarare i ryggen räcker det med en nätt beröring för att kloke Gila – enkelt men trovärdigt – ska falla till gräset och ordna sitt lag en frispark i anfallande position.
Tidigare världsmästaren Gilardino respekteras som en av italiensk fotbolls främsta anfallare de senaste åren, men under våren var det svårt att känna igen premiärsäsongens och fjolårshöstens Gilardino. Tränarskiftet medbringar ytterligare tvivel kring Gilas möjligheter att återfinna form och självförtroende, som saknades under anfallarens ojämna andra säsongshalva ifjol. Cesare Prandelli är den ende tränare Gilardino har uträttat sin fulla potential under. Tillsammans med Prandellis andra guldklimpar, Mutu och Frey, behandlades han på ett särpräglat nyckelspelarvis – ett hierarkiskt hanteringssätt nye tränaren Sinisa Mihajlovic tidigt deklarerat att han inte begagnar sig av. ”Jag talar klarspråk och behandlar alla lika”, klarlade Mihajlovic till Corriere Fiorentino. Kanske är det hur Gila behöver behandlas efter en disparat vår och ett mediokert VM-slutspel.
Fiorentina behöver Gilardino i nyform för att ha någon chans att uppnå vad både Mihajlovic och Gila själv tror är möjligt – en ligaplacering som leder till Champions League-spel. En motiverad, målinriktad, laguppoffrande Gilardino. Känslan är att det inte finns någon kapablare man att kunna frambringa just det än Sinisa Mihajlovic. Som Miha sa: ”Gilardino är min avslutare. Han kommer att göra fler än 15 mål.”
Fiorentinas andra italienska VM-apostel i sommar var Riccardo Montolivo. ”Montolo blir Italiens överraskning i VM”, menade Gilardino i en intervju med Corriere della Sera inför mästerskapen. Oavsett hoppar ”A Cannocchiale” från den ena lila VM-ryggen till den andra, och justerar inom kort fokus mot något sydligare positionsbreddgrader. Mot kaptensbandliga breddgrader.
Avanti, Gila e Miha!
