Krönika: Varför Maresca?
Värvningskarusellen lämnar ingen oberörd, men när dess ansvarige låter fel personer vara med och åka undrar man om berg- och dalbana inte varit att föredra.
På en solig strand vid Toscanas kust löptränar en av Florens stora hjältar i sin ensamhet. Men hans steg i den daggvåta sanden är tunga, vid hans horisont finns bara de macchia-beklädda klippväggarna och den blå himlen som han ser randa en ny dag.
Många mil söderut sparkar en nomad i det solbrända gräset som inte borde få kallas gräs. Hans arbete har fört honom hit, till en plats långt ifrån det han kallar hem. För en tid sedan ringde de från den stora staden och ville att han skulle arbeta där. Han tackade men valde att tacka nej, det var inte den staden.
I den andra staden vajar palmerna i takt längs motorvägen som förbinder flygplatsen och stadens centrum. De dansar för en nyanländ som de hoppas ska föra mycket fint folk förbi dessa breddgrader, i staden han kommer ifrån finns inga palmer men det hade för honom inte spelat någon roll. Såklart.
Fiorentina och Juventus är enligt vissa källor överens om en övergång av fotbollsspelaren Enzo Maresca. Men spelaren ser enligt samma källor inte Florens och Fiorentina som något lukrativt alternativ.
Luften är tät i det sparsamt inredda kontoret med heltäckningsmatta. En man utan frisyr knäpper med fingrarna medan han vilar armbågarna på skrivbordet i mörk mahogny.
Slipsen är knuten på engelskt vis, den mörka kostymen blottar de blänkande manschettknapparna i den här intagna ställningen av tidsfördrivande väntan.
Han tittar på sitt armbandsur i guld, en äkta rolex. En sådan som bara kriminella och folk med viss ekonomisk säkerhet kan bära.
Tystnaden är total, och han tittar upp i det vitfärgade taket och försöker att inte tänka på någonting. Det lyckas han med ända tills han i ena ögonvrån ser springan i dörren öppnas av sekreterarens vita katt som jamande kråmar sig vid skrivbordets ena ben för att sedan sätta sig ner mitt på golvet och titta mannen utan frisyr stint i ögonen.
Han tänker för sig själv: "Tänk om du vore svart. Då hade jag kunnat köpa dig och ge dig i present till min fru. Hon gillar mer din färg, men katt som katt. Och jag gillar katter som är svarta."
Han slår bort tanken, skakar ledigt på handleden så att guldklockan hamnar på rätt plats och föser ut katten med foten och stänger dörren med bestämdhet.
När Fiorentina skulle bestämma tränarposten inför återkomsten till Serie A föll inte det naturliga valet på omåttligt omtyckte Emiliano Mondonico, mirakelman och till råga på allt med hjärtat i Fiorentina. Det såg länge ut som Alberto Zaccheroni skulle bli näste man att leda de lila, men efter ett möte med Fiorentinas ledning i Milano valde han att avstå då han ansåg att klubbens ambitioner inte var tillräckliga. Till slut gavs Mondonico nytt kontrakt.
Vad gör Fiorentina för fel? Vad är det som gör klubben mindre attraktiv än, låt oss säga en klubb som Palermo. Svaret är enligt mig enkelt: man gör precis samma fel som Palermo, med skillnaden att man bjuder lite mindre pengar.
Förtroende är något oerhört viktigt, och detta måste fungera ömsesidigt för att saker och ting ska lyckas. Att känna förtroende och att ge förtroende är två helt skilda saker; dock behöver de bägge näring i en harmonisk balans som jag anser inte finns i den värvningskampanj som Fiorentina bedriver.
Nyförvärven i sig, i skrivande stund sex till antalet, har alla mycket att bevisa. Dessa spelare tror jag på, därför att de numera (åtminstone delvis) tillhör Fiorentina.
Alla som kommer till Fiorentina - och jag skulle tro att det är samma sak överallt - har något att bevisa. För klubbledningen som köpt dem, för sig själva men framförallt för supportrarna som lägger ner tusentals kronor på att få se de spela varje vecka.
Det är inte häri problemet ligger, det finns i personligheterna som Fiorentina - läs Fabrizio Lucchesi - bortser ifrån. Vecka efter vecka.
En av de allra största hjältarna springer på en strand och tränar för sig själv, medan hans lagkamrater - de han borde lära känna som den lagkapten han är - börjat ladda inför säsongen.
En annan har för en tid sedan tackat nej till miljontals kronor och en trolig plats som ordinarie i Palermo för att invänta att klubben i hans hjärta ska lyfta luren och äntligen låta honom få representera laget från hans hemstad.
En tredje anses vara en av de mest lovande försvararna i italiensk fotboll, är tillika supporter men ansågs vara för dyr för att knyta till klubben. Även han hamnade i Palermo.
Angelo Di Livio, Lorenzo Stovini och Andrea Barzagli.
Det är här vi tappar lusten att åka vidare i Fabrizio Lucchesis värvningskarusell. Medan han fortsätter att inte se skogen för alla träd har vi för länge sedan hoppat av, och börjat fundera på om det inte varit bättre att sätta sig på en berg- och dalbana. Gabriel Batistuta.
Istället hamnar vi mitt emellan, någonstans mitt på nöjesfältet. Med en sockervadd som heter Nakata i ena handen, en färgglad ballong i den andra som heter Guigou och i fickan en stor påse praliner som vi inte riktigt vet hur de smakar.
Ibland behöver man veta vad man har för att ha riktigt roligt.
Annars blir allt bara halvkul.
Det behövs harmoni mellan det man vet är ens hem och dit man skulle vilja åka.
Stänger man ute alla vita katter och bara ser det vackra i de svarta katterna riskerar man att bli väldigt färgblind. Jag fasar för att det är dit vårt älskade lila lag är på väg.
