Att överraskas av en "dvärg"
Den råa och ironiska humorn i Florens vaknade efter många timmar till köpet av ännu en spelare man tidigare älskat att hata; Fabrizio Miccoli.
Jag vet inte vad man utsatte de stackars dvärgarna för i det medeltida Florens. Tror inte jag vill veta det heller.
Dessa var "mörka år", som min gamle historielärare med världens fulaste Armani-kavaj skulle ha sagt. Mörka år. Det tål att tänkas på, vad karakteriserar egentligen ett sådant år?
Ibland får jag känslan av att folk inte riktigt ser - vare sig de inte vill eller faktiskt inte kan - det viktiga i saker och ting för att istället koncentrera sig på små saker som finns runt omkring.
Jag tror man kan säga något i stil med "att inte se skogen för alla träd", men ordspråk är alltid svåra att dra paralleller till och det är egentligen bättre att inte göra sådana distinktioner.
Som med Fiorentinas transfermarknad till exempel. Det är ju trots allt det jag ska behandla i den här krönikan, om någons mun redan börjat vattnas för den amatörfilosofiska inledningen.
Jag har aldrig bott i Florens, känner ytterst få florentinare personligen och utan tvivel är uppgiften för mig övermäktig att ens försöka beskriva deras folkkaraktär. Men att en alldeles speciell sådan finns, det har jag förstått för länge sedan och det är bland annat den som får mig att sitta här mitt i natten och filosofera över hur man tänker, diskuterar och drar sina slutsatser i en stad som är så långt bort men ändå så nära.
Inte många kan förmå mig att tänka tillbaka på min gamle historielärare, men Fiorentina kan.
Det slutade på 13 nyförvärv. Tur att siffran 13 inte symboliserar samma vidskeplighet i Italien som den gör i Sverige - då hade den här krönikan troligen blivit i två delar och ni hade tröttnat på mig för länge sedan.
Men för guds skull, håll er kvar några tusentals tecken till! För det är just tecken jag tänkte skriva om. För vad ska man annars säga om tre spelare som samägs med Juventus, ytterligare två delägarskap (alltså inte "köp" i ordets rätta bemärkelse) och ett lån. Två spelare som hämtats in på fri transfer, en skadad spelare som ingen vet när han kommer tillbaka samt en 19-åring som ingen varken sett eller hört något om sedan han skrev under kontraktet.
Låter jag negativ? Det är inte alls meningen, det är inte dit jag vill komma.
Vi börjar i en annan ände, den mer konkreta och otvivelaktiga delen av "Supermercato alla Lucchesi".
Med tre spelare som faktiskt skapar ENTUSIASM, åtminstone hos mig.
Martin Jörgensen, Jaime Valdes Zapata och Tomas Ujfalusi. Tre spelare vars karriärsval i mångt och mycket går att likna vid tanken på att ha köpt en helt ny sportbil som du kör in i garaget på kvällen och som får dig att känna en varm känsla i kroppen morgonen efter när du faktiskt inser att bilen är din, det är du som ska köra den och den tar dig vart du vill.
Jag nämnde tidigt i artikeln vad som karakteriserar ett mörkt år. Som Fiorentinasupporter, gammal eller helt ny, kommer man förr eller senare behöva ställa sig den frågan. Vad är då en Miccoli, en Chiellini, en Maresca?
Om du frågar mig så långt ifrån ett mörkt år man kan komma. Att jag använder mig av beskrivelsen "mörkt år" har naturligtvis att göra med dessa spelares andre ägare från Turin och där de, med undantag för Chiellini, sparkade sina sista bollar. Fram till nu. Man kan verkligen tycka vad man vill om detta, men helt sant är att det är oöverträffat om vi vill dra upp historiska fakta av ett samarbete mellan dessa båda klassiska kombattanter. Allt som oftast har ett sådant gynnat parten från Turin, idag ser det ut som Fiorentina sitter med tre trumfkort på sin hand och ingen förlegad kommentar från någon övervintrad slagskämpe från 90-talet kan någonsin vinna en diskussion om ärligheten i "köpet" av dessa tre med argumentet: "Han är ju gobbo."
Därför att det handlar inte om det, det handlar om något större. Om det bästa för dagens Fiorentina, för ingen lever väl längre som på medeltiden?
Jag tänkte för en stund återknyta till min gamle historielärare. När jag väl grävt upp honom är det väl lika bra att använda sig av honom, i förhoppningen att han sedan ska stanna långt bak i någon låst avdelning av min hjärna.
När jag tänker tillbaka på honom, en säregen person i sin Armani-kavaj (tror faktiskt den var av märket Boss men vi befinner oss väl ändå i Italien?!) som hade den udda fetischismen av att vilja stå i skenet av overhead-apparaten och låta bilderna återspegla sig på hans vita skjorta då kavajen blivit för varm.
Hursomhelst, han pratade en del om medeltiden. Om att folk var inhumana och slöt sig till sin innersta krets i dessa hårda tider. Jag minns inte om han någonsin nämnde ödet att vara dvärg under sina timmar i ljuset av projektorn, men de behandlades visst ganska illa.
168 cm. Miccoli och 191 cm. Riganò, att vara nog allvarlig att dra på smilbanden och samtidigt vara glad nog att inse att det kan bli en viktig del i det vi måste våga tro på: ett Fiorentina som vågar vara annorlunda.
Jag hade tänkt avsluta den här krönikan, inte med några anspelningar på hur man tänkte för 500 år sedan eller om man kan lära sig något av en lärare som är lite tokig, utan med att anknyta till vad Fiorentinas ägare och hederspresident Diego Della Valle sagt till Florens.
Nämligen: "Nu väntar vi på ett svar från staden Florens. Trettio tusen säsongsabonnemang."
Ska 168 cm. Miccoli, delägd tillsammans med värsta "fienden", garantera dessa?
Knappast. Men som spelare kommer han att ge de som bestämmer sig för att lägga sina hårt förvärvade pengar på ett säsongskort stunder av glädje. Stunderna av framgång kanske vi inte får uppleva riktigt än, som Della Valle själv definierar det: "Detta Fiorentina kommer att bli något stort".
Detta Fiorentina kommer att bli en överraskning för alla. En dag.
Och vi kommer alla att kunna sjunga "Chi non salta è bianconero", och vi kommer att göra det med vissheten att vi är större än vad vi en gång trodde.
Men det har alltid funnits där. Det fanns där i Serie C2 och det har skapat oss.
Överraskningen. Oss själva. Fiorentina-supportrar.
