Stefan Schwarz: "Elakhet, ett personlighetsdrag"
Det som länge saknats i Fiorentina, ja kanske ända sedan Della Valle tog över, är den omtalade "cattiveria". Elakhet. Råskinnet och ex-viola Stefan Schwarz ger sin syn på saken.
Förutom troféer (senast Coppa Italia 2000/2001) så har det även saknats aggressivitet, tyngd och framförallt elakhet i annars eleganta Fiorentina. Ett tydligt samband eller bara ett slumpmässigt sammanträffande? Mondonico, Prandelli och nu senast Mihajlovic, alla tränare som manat på sina spelare: "våga ta för er mer, tänj på gränserna"! Mondonico hade inte kanske den status inom fotbollsvärlden som krävdes för att få ut sitt budskap, Prandelli är helylleikonen inkarnerad... men Mihajlovic?
Varför ser vi samma anspråkslösa hållning och inställning ute på plan när våran mister är en riktig "tosto" (en tuffing, en hård jävel, ingen jävla mes) ? enligt både Giorgio Albertazzi och Thomas Wilbacher. Enligt Stefan Schwarz, f d mittfältsdynamo i Fiorentina 1995-98, så är den mentala biten avgörande. Nedan följer ett sammandrag av Stefans gästspel i Corriere Fiorentino som tar upp temat "saknad elakhet i dagens Fiorentina".
"När du ställs tå mot tå mot en lång motståndare 1,80 eller 1,90 [Schwarz är själv ca 1,78m], måste du genast få honom att känna sig kortare. Varje minut som går måste man... göra sin närvaro påmind. Inte genom regelbrott men med sin aggressivitet. Och så måste hela laget agera. Motståndaren får aldrig påverka dig. Elakheten är en mental egenskap. Det betyder inte att man drar på sig onödiga eller överdrivna frisparkar, men istället att ständigt vara aggressiv [...] Generellt tror jag att det måste finnas två-tre spelare i varje lag som kan föregå som exempel. Det finns vissa moment under en match då man måste göra sin röst hörd och påminna sina medspelare om det. Jag försökte överföra min gajst på mina lagkamrater kanske enbart genom mitt intensiva spelsätt. Sett ur ett större och historiskt prespektiv, så har storlagen alltid haft åtminstone en spelare som visat vägen, ta Manchester United med Roy Keane som exempel. De som spelade med honom hade alltid en referenspunkt. Säkerligen skulle drömlaget bestå av elva vinnarskallar, men det är ogenomförligt i praktiken. Elakheten kan man även säga är effekten av varje spelares karaktär. Och alla kan inte vara på samma nivå, men det går att hjälpas åt. Fotboll är ett lagspel även ur denna synpunkt. Mihajlovic råa attityd? Jag tror att tränaren vill stimulera laget. Han vet att hans grabbar kan växa betydligt på just denna punkt. Och nu vill han provocera fram en reaktion som väcker elakheten till liv. [il mister har enligt rapporter varit ursinnig på sina spelare efter förlusten mot Lecce, en reaktion som delar Firenze i två läger.] När han spelade var Sinisa en kämpe, han hade gajst och personlighet så att det blev över, liksom jag. Några gånger kanske vi gick över gränsen, men spelidén var alltid densamma. Aggressivitet från första minut."
Det är alltid skönt när f d spelare sätter ord på saker. Inte för att deras uttalande är retoriska skolboksexempel. Tvärtom, kanske är det just den självklara enkelheten i deras sätt att uttrycka sig som smittar av sig. Dagens viola borde ta till sig Schwarzs ord, men vem skulle det i så fall vara? Sanningen är tyvärr kanske den Tony Xavier belyste i senaste "Moviola".
"Tyvärr tror jag att vissa segment av spelarmaterialet kan vara oemottagliga för detta karaktärsdrag".
Det Tony sakna och Stefan beskriver är en naturlig "leader by act". Det klockrenaste exemplet är en finländsk officier under vinterkriget, något jag fick höra av mitt befäl under tiden i lumpen. Han fick en hel pluton i flyende panik, från ryssarnas pansarvagnar, att vända. Utan att säga ett ord. Bara genom att gå mot strömmen, mot ryssen, med sitt gevär. Idag saknas denna typ av ledargestalt på Artemio Franchi.
