- SvenskaFans

Fortsättning

Om man inte funnit sin livskamrat går det bra att helt enkelt kära ner sig i piazzan.
Vid den unga flickans torg sätter jag mig ner på en av barerna och piggar upp mig med en espresso njutandes av Palazzo Vecchios kraftfulla fasad av enorma stenblock samtidigt som jag blir berörd av "La Fontana del Nettuno", en extraordinär fontän som ligger strax bredvid palatset.

Jag njuter i timmar innan jag lämnar torget styrandes kosan mot Quartiere Santa Croce.
Denna del av staden tillhörde från början de rikaste. De var banktjänstemän, handelsresande och adelsmän. Namnet på kvarteret är taget från kyrkan med samma namn och det är stadens mest bartäta del.

På det stora torget framför kyrkan spelas varje år turneringen Calcio Storico med anor från medeltiden. Det är en brutal variant av fotboll där alla medel är tillåtna. I mitten på nittiotalet valde staden att stoppa turneringen sedan bråk mellan de olika kvarteren urartat och skräckslagna turister blivit tvungna att fly upploppen. Nu har man stärkt säkerheten kring matcherna och spelet är återigen en av årets höjdpunkter.

Utanför kyrkan reser sig en jättestaty av Dante som med arg blick ser ner på de förbipasserande. Han blev nämligen landförvisad från Firenze och fick istället tillbringa sin sista tid i Ravenna där hans kvarlevor finns bevarade. Firenze har länge gjort anspråk på de, men det ser ut som att de för alltid blir kvar i Ravenna. Detta är något Florentinarna förmodligen alltid kommer att störa sig på.

Det italienska språkets anfader Dante Alighieri

Inne i kyrkan finns i alla fall Michelangelos, Machiavellis och Galileo Galileis gravar och det är en underlig känsla man får när man är nära dessa betydelsefulla mäns vakande andar. Kyrkan gjordes en gång för de fattiga och detta syns tydligt på det enkla terrakottagolvet och väggarnas gråa, trista färg. När Arno senast svämmade över år 1966 förstördes stora delar av kyrkan, men idag är det enda tecken som finns kvar en markering på hur högt vattnet stod i kyrkan. Efter denna säger staden att de har koll på floden och att risken för ytterligare översvämningar är minimal, om inte obefintlig. Dock kan vattennivån efter långa regnperioder ibland kännas obehagligt hög, men det är något man lärt sig leva med.

Lämnandes denna en gång rika stadsdel med Dantes hatiska blick i nacken tar jag mig ner till Arno som jag korsar via Ponte delle Grazie. Under forsar det bruna vattnet i vilket det lever allt från bisonråttor till sköldpaddor och ett dopp anses vara livsfarligt. Nu kommer jag till "Oltrarno", eller "på andra sidan Arno". Detta är stadens lugnaste del och här bor idag många konstnärer och hantverkare. Här finner man många mysiga trattorior som serverar traditionell florentinsk mat som t.ex. Trippa alla fiorentina, komage serverat med parmesanost och tomatsås.

Jag stannar till och blickar mot stadens äldsta bevarade bro Ponte Vecchio. Från början hade slaktarna sina affärer här, men hertig Cosimo den förste gillade inte lukten och valde istället att ta dit stadens alla juvelerare. Cosimo led uppenbart av hybris och ansåg sig stå över människan och lät därför bygga en väg över marken där han ensam kunde varandra mellan sin arbetsplats i Palazzo Vecchio och sin bostad i Palazzo Pitti.

Det sistnämnda ligger i Oltrarno och var Medicifamiljens residens under deras storhetstid. Det är som de flesta andra palats i staden byggt för att stå emot invasioner samt för att visa familjens makt. På torget framför det nästan skrämmande stora palatset äter jag en vedungsbakad Margherita från en av de närliggande pizzeriorna och funderar över hur de lyckats frakta alla enorma stenblock till platsen. Jag förmår inte att finna ett svar och känner att alla byggnadsverk tillsammans med den ganska hektiska stadsmiljön fått mig att längta till naturen.

Vägen ut ur Florens går genom stadsporten "Porta Romana"

Ett par kvarter bort, en gångväg på ca 5 minuter, slutar staden och man går ut genom den väldiga "Porta Romana", som är stadsmurens största port. Här når man direkt naturen och längs Viale Galileo Galilei njuter jag av fågelkvitter och alla väldoftande blommor som givit staden dess namn. Det tar ca 45 minuter att gåendes ta sig upp till Piazzale Michelangelo. Dock är det så sagolikt vackert att stigningen inte alls känns jobbig, tvärtom.

Från torget har man ett magnifikt panorama över staden och landskapet. Hit upp kommer på dagarna många turister och på kvällarna kärlekspar som omslingrade njuter av solnedgången och kanske någon timme till efter den. Jag har dock inga planer på detta utan vänder mig istället österut och tittar ner på Stadio Comunale längtandes till nästa fotbollsmatch. Har man en kikare kan man se Fiorentina träna på någon av träningsplanerna bredvid.

Min vandring är på väg att ta slut och jag tar mig ner Quartiere San Frediano, Oltrarno. Jag passerar Brunelleschis vackra "Chiesa di Santo Spirito" och slår mig ner på baren "La Dolce Vita". Detta är mitt sista stopp och med en flaska Chianti Classico avslutar jag min vandring genom historien. Det slår mig att jag skulle kunna göra massor med liknande äventyr i staden, men om dessa berättar jag en annan gång.