Den unge argentinaren gjorde genast succé
- BATISTUTA-ERAN NÅR SITT CRESCENDO -
Fiorentina inledde serien mycket bra men tappade mark allteftersom och när tålamodet tröt var det tränaren Radice som fick bära hundhuvudet.
In kom istället en nygammal ledare; Aldo Agroppi (som tränade laget säsongen 1985-86) men resultaten uteblev. Trots Batistutas stadiga målfabrikation (denna säsong 16 mål) drogs Fiorentina in i striden för att undvika nedflyttning. Allt avgjordes i den sista omgången och som vanligt beskylldes dunkla omständigheter för att ha skickat Fiorentina ner i Serie B (en serie man då inte bekantat sig med på 55 år!).
Fiorentina utklassade Zemans Foggia men man var tvungna att lita till att Roma skulle besegra Udinese på hemmaplan, vilket av märkliga anledningar inte skedde sedan Romas Carnevale oförklarligt "missat" öppet mål i slutet av matchen. Carnevale lämnade några veckor senare Roma för att gå till Udinese.
Efter Mario Cecchi Goris bortgång
Mario Cecchi Gori dog i en hjärtattack den 8:e november 1993 och hans son Vittorio tog över som president och det var i minnet av "den store Mario" seriesegern i Serie B firades våren 1994. Bl.a. hedrades den tragiskt bortgångne Cecchi Gori senior genom att kurvan närmast tågstationen Campo di Marte fick hans namn; "Curva Marione".
Fiorentina leddes i Serie B av en viss Claudio Ranieri, som såg flera blivande stjärnor födas; Toldo, Robbiati och den egna produkten Flachi.
Inför återkomsten till Serie A skedde ingen revolution av laget, tränaren fick förnyat förtroende och man fick behålla stora delar av truppen - som förstärktes med den då relativt okände men väl omtalade Manuel Rui Costa.
Mario Cecchi Gori - en mycket uppskattad president trots magra framgångar
Batistuta vann skytteligan i Serie A (26 mål, tangerat klubbrekord som tidigare hölls av Hamrin), mycket tack vare det goda samspelet med Rui Costa, men laget orkade inte distansen ut och slutade tia.
Sommaren 1995 skulle komma att medföra fina förstärkningar, som i sin tur ledde till att Fiorentina för första gången på många år utmanade Milan om ligatiteln.
Lagets mittfält med Rui Costa och Stefan Schwarz var lika vackert att beskåda som det var förknippat med obehag att möta. "Batigol" stannade på 18 mål och Fiorentina slutade trea i serien.
I Coppa Italia genomförde Fiorentina ett litet korståg och krossade allt motstånd (man vann samtliga sina matcher i turneringen!), i finalen besegrades Atalanta med 3-1 sammanlagt.
Året är nu 1996 och ordet "Scudetto" finns återigen med i snacket inför säsongen. Ranieri kan inför sin femte säsong som tränare räkna med ett lag som är lika konkurrenskraftigt som det är samspelt.
Luis "Lulù" Oliveira blir den sista pusselbiten att anlända och tillsammans med Batistuta och Baiano blev anfall bästa försvar för Fiorentina, som under vinteruppehållet även tog ryssen Andrei Kanchelskis till Florens.
Precis som säsongen 1989-90 skulle dock fokus ligga mer på deltagandet i det europeiska cupspelet än på ligan, där Fiorentina slutade nia.
Tack vare lagets framfart i Coppa Italia fick man ju spela i Cupvinnarcupen och man nådde ända till semifinalen, där man åkte ut mot Barcelona. Från matchen på Nou Camp (1-1) minns vi Batistutas kaxiga målgest där han "tystar" publiken på Europas största fotbollsarena, men även den onödiga varningen han drog på sig vilket gjorde att han missade returen där Fiorentina förlorade med 0-2.
Edmundo - på gott och ont
Efter denna förlust lämnar Ranieri skutan och in träder den unge Alberto Malesani som ny tränare. Fiorentina spelade underhållande fotboll och nådde en plats i UEFA-cupen säsongen 1997-98 men stämningen i truppen var inte den bästa då nyförvärvet efter halva säsongen - brassen Edmundo - ständigt låg i fejd med sin tränare.
Mycket riktigt fick Edmundos lynne (och hans resor till karnevalen i Rio) Malesani att lämna Fiorentina, vilket skedde sommaren 1998. Samtidigt lämnade Schwarz Fiorentina efter tre års trogen tjänst.
Utan en pådrivare som Stefan Schwarz i laget, anställdes istället en tränare som knappast tvekade att säga vad han tyckte om saker och ting och förde in ny karisma till Fiorentina; Giovanni Trapattoni.
Söndagseftermiddagarna med "Trap" vilt gestikulerande upp och ner vid bänken blev en scen som på något sätt etsat sig fast på näthinnan av detta Fiorentina som i slutet av 90-talet åter etablerade sig bland de verkligt stora.
Många supportrar var pessimistiska till lagets chanser att bärga en efterlängtad stor trofé till Florens säsongen 1998-99. Nyförvärven var i de flestas ögon "gammalt skräp" rent ut sagt; Moreno Torricelli och Angelo Di Livio från ärkerivalen Juventus och en risktagning i form av tjecken Tomas Repka som det dyraste nyförvärvet.
Fiorentina inledde dock serien i stor stil och vann de fyra första matcherna, man fortsatte sätta skräck i motståndarna - framförallt på hemmaplan där man vann samtliga matcher på hösten - och kunde vid jul titulera sig "vintermästare".
Edmundo var en gud på planen och en djävul utanför den.
Men även denna gång skulle oturen fälla Fiorentina när man såg snubblande nära ut att ta sin tredje Scudetto: en allvarlig skada på lagets nav Gabriel Batistuta.
Olyckan var framme en hemsk eftermiddag i början av februari då Fiorentina tappade sin första hemmapoäng för säsongen (mot Milan, 0-0) och samtidigt fick sin "Lejonkung" skadad.
Med Batistuta på läktaren var Fiorentina inte samma lag på planen och man tappade snabbt placeringar och på vårkanten halkade man från första till fjärde plats. Batistutas skada sammanföll med storbråket där Edmundo vände klubben ryggen och åkte hem till Brasilien för att delta i karnevalen. Edmundo fick senare sitt kontrakt med klubben upplöst på egen begäran.
Jakob Nilsson
wandel@hotmail.com2004-09-09 02:38:00
wandel@hotmail.com2004-09-09 02:38:00
