Match nummer sju
En personlig berättelse om dagen då Fiorentina vann sin senaste hemmamatch i Serie A.
Det var en sådan där söndag när man inte ville göra någonting, ni vet.
Det svenska vintermörkret fick en att satsa på lördagen, lite för mycket kanske men vem tittar sig i spegeln ändå en söndag?
Norrtälje. En timme norr om Stockholm, en dryg vecka innan jul. Skare utanför, den blå himlen som kysser ditt ansikte och kallar på dig som djävulen: "Kom ut och bli levande".
Men en sån här dag vill du vara inomhus, det räcker att du tänder en cigarett och öppnar balkongdörren för att du genast ska komma på andra tankar.
Idag ska jag bara "vara". Inga synder från gårdagen, ingen bättring för morgondagen kommer din väg en sådan här dag. Det är söndag och klockan tre börjar Serie A.
En halvtaskig lunch, tänk att jag minns även den. Falukorv stekt i Crème Fraiche med snabbmakaroner och ketchup. Tecken på att morsan flytt fältet.
Klockan närmar sig och ingen omkring dig förstår riktigt vad du tänker. För dem finns falukorven och de sega makaronerna ännu färsk i minnet. Du har redan börjat tänka "al dente" som alla andra söndagar som funnits och som någonsin kommer att finnas.
Klockan tre. Sensation noll. Text-tv:n visar bilden på 13 matcher som alla är mållösa men trots färgblindheten pumpar hjärtat snabbare när jag tror mig se den vita texten kring lagen. Inter, Milan, Vicenza, Roma, Gorgonzola - vem fanken bryr sig? Jag håller blicken stadig på match nummer sju. Som när du går på tivoli och "lyckohjulet" snurrar. Du har din siffra, du hoppas på den. Mer eller mindre, har du lillbrorsan bredvid kanske det spelar mindre roll men står "Miss Right" vid din sida är det förbaskat viktigt att nålen prickar in just ditt nummer så att du kan ge henne den där jättenallen och bli hjälte för en dag.
Hjulet snurrar och snurrar. 10 minuter, 25 minuter. 28 minuter. Men ska inget hända snart? Är det inte dags att hjulet börjar sakta ner så du kan ta "Miss Right" om midjan och hoppa tillsammans med henne till tickandet av er gemensamma lycka som håller på att bli... en nallebjörn.
"Inget den här gången heller" grymtar du när hjulet stannat efter 45 minuter, eller kanske 49. Vem bryr sig om tid när det enda som räknas är målet och inte medlen. Du vill känna dig som en vinnare, bara för en söndag. Alla tivolis är stängda sedan länge, text-tv:n är ditt substitut för dagarna då du jagade i ljuset av din egna spegelbild. Det var tider det, men de tiderna har frusit med frosten utanför och blivit någon slags knäpp villfarelse att det ska börja töa utanför och att den där förbaskade bilden ska blinka till. Match nummer sju, finns det en gud?
Du vankar av och an. Jag lägger mig i den svarta säcken av ris och stirrar förstrött på de vita väggarna. Herregud, så tråkigt. Det börjar redan skymma utanför, kylan fick dig inte idag heller, aldrig att jag går ut nu. Match nummer sju, det är ju där det gäller. Kan du inte bli en synvilla, åtminstone? Jag borde ju vara tillräckligt nersjunken i sackosäcken vid det här laget för att tro på något sådant. Match nummer sju fortfarande 0-0.
"0-0", vad betyder det? Kunde det ha stått något annat hade jag varit evigt tacksam. Något i stil med... ja, om det är så här du vill ha det men jag tänker inte byta kanal.
Du får vara kvar, du är min enda livlina den här söndagen och den här söndagen spelar du för mig. Capito?!
75 minuter. 0-0. Finns det mer falukorv?
85 minuter och det blinkar lite varstans. Men match nummer sju visar samma form som innan det började skymma och jag hittade det ergonomiska läget av lugn panik i det svarta lädret som omkläder de vita riskornen som du tror dig veta finns under dig. 87 minuter. Vilken färg har riskornen?
En lätt örfil och du sjunker djupare i din mjuka sits, nu börjar jag på allvar fundera på vilken färg riset har. Första matchen visas i ljusblått, det betyder tydligen att den är slut. Inter, Milan, Vicenza, Roma, Gorgonzola. Jaha, det var ju kul för dem, men match nummer sju? Per favore.
Mera ljusblått på skärmen. Medan gatlyktorna på gatan nedanför blir din enda livboj till verkligheten drunknar du i besvikelse att "sjuan" ska gå i samma färg. Förbaskade ljusblåa, vad har du för funktion i världsalltet egentligen? Klockan är snart fem och fler matcher blir ljusblåa, riset krasar under dig och du börjar känna dig som det där enstaka riskornet. Eller är det egentligen av gummi?
Tuggummi. Och match nummer sju är enda matchen tillsammans med en annan som ännu inte är ljusblå. Smack, smack och det är måndag. Söndag och måndag, vilket oerhörd skillnad när allt verkar avgöras på övertid.
Men du tror väl ändå inte? Nej då, det här var dömt att gå fel från början. Fel lag, fel tränare, fel läge och fel dag. Söndag blir snart måndag, klockan är några minuter i fem och skärmen blinkar till.
Ljusblått, match sju? Nej då, några andra kan andas ut medan match sju gör mig till världens sista maskros den här vintern. Om inte jultomten hade varit så upptagen hade han givit mig match sju 1-0, en vecka innan julafton. Men nu är jag verkligen ensam, jag och match sju i en säck full av ris fängslade i en sekund en timme norr om Stockholm. Långt från "händelsernas centrum".
16 december 2001
Fiorentina-Brescia 1-0
Mål: Ganz (93)
Låt oss inte glömma den segern eller alla månaderna som föjde, låt oss inte tappa kontakten med verkligheten. Aldrig mer. Jag tappade den i några minuter av euforisk glädje omkring klockan fem söndagen 16:e december 2001 när match nummer sju blinkade i ljusblått. Inte 0-0 utan 1-0. Det ska inte behöva gå så långt.
Jag vill aldrig behöva fundera på färgen på ett riskorn igen.
Vinci per noi Grande Fiorentina!
Bentornata in Serie A!
