Artemio Franchi har fallit
Fiorentina-Sampdoria 0-2.
I vilken ände ska vi börja? I den där vi gratulerar Sampdoria till dess första poäng säsongen 2004-05, eller i den där vi sågar vårt kära Fiorentina som knappt hunnit börja krypa innan det blir kvarsittning.
Jag tänker mig Mondonico, i marinblåa hängselbyxor och en vit pikétröja som är knäppt ända upp till adamsäpplet. Framför honom står Della Valle med den hårda sulan (Tod´s så klart) stampande i golvet: "Skriv. 200 gånger till, ´Spelidéer´. Skriv!".
Stackars stackars Mondonico, så hängiven och så "rätt" på alla sätt och vis men ändå får han sitta där och skriva ordet han kan så väl. "Spelidéer", var det där vi tappade bort den gyllene nyckeln som söndagen den 26:e september hamnade i orätta händer efter 36 raka matcher och ledde till intagandet av Artemio Franchi. Helt utan strid, helt utan motstånd kunde Sampdoria erövra denna heliga mark.
Jag tänker mig Mondonico när han dricker sitt morgonkaffe. Undrar om han spår i sumpen, kanske.
Mondonico satte samma startelva på banan som mot Palermo. Formationen hade dock ändrats något, från "4-4-2" till en något mer välexperimenterad uppställning - en sommarhit som visade sig stanna vid just det. Ujfalusi fick hålla sig kvar på mittfältet, om än något tillbakadragen, som en slags defensiv lots han inte är. Men det var inte här det brast.
Fiorentina gjorde en riktigt usel match. En katastrofalt dålig insats. Ett hån mot de fans som sjunger sina halsar hesa för detta lag.
Nu är det lämpligt att även tillägga: "Sampdoria var ett helt annat lag än under tidigare matcher".
Gästerna från Genua försvarade sig som en hel armé, hjälpte varandra i alla situationer och visade en beslutsamhet som Fiorentina denna söndag var ljusår ifrån. Man skapade ungefär lika lite som
Fiorentina, denna match var ur denna aspekt hemsk att se, men då man gjorde det skedde saker och ting som det var ödesbestämt. Man gick helt enkelt från A till O med förbundna ögon, detta innan Mondonico och hans Fiorentina ens hade fått upp första sidan i läseboken. Så illa var det, och framtiden utan Riganò, Maresca, Maggio, Dainelli och en Nakata i respektabel form ter sig milt sagt oviss.
0-45
När Narciso Parigis "Inno Viola" knastrat klart i högtalarna hördes den första kören från Curva Fiesole; "FRANCESCO FLACHI", en hyllning till en spelare från en svunnen tid.
Matchen inleds i ett ganska bra tempo, lagen ödslar inte många minuter på att "lära känna varandra" även om vi redan i inledningen kunde se prov på Sampdorias disciplinerade försvarsspel och förkärleken hos båda lagen att vilja vänta ut den andre med ett tämligen osexigt bolltrillande på mittfältet som skulle få sin spets på någon av kanterna. Noll.
0-1 kommer efter endast tio minuter. Ujfalusi fäller Flachi och Sampdoria vinner frispark från ungefär 30 meter. Fram stegar en av Serie A:s duktigaste frisparksskyttar i form av Volpi, bollen lyfts över massan som samlats i Fiorentinas straffområde medan Bazzani går upp i exakt rätt ögonblick och nickar bollen i Lupatellis högra hörn. Ett skolexempel.
Fiorentina försöker svara efter chocken, Jörgensen springer av och an - högerkant som vänsterkant - medan Miccoli är nere och hämtar bollar och försöker (utan att lyckas) hitta vägar genom det mycket kompakta bortafösvaret. Bollarna som ändå lyfts in mot straffområdet, ofta av kapten Luca Ariatti från höger, är utan åtskillnad för låga och rensas enkelt bort.
I det växlande sensommarvädret visade Fiorentina upp en beklämmande oförmåga till koncentration i avgörande lägen, vi som följde laget i Serie B vet alltför väl hur det kan se ut. Men skillnaden då var att det alltid redde upp sig till slut, Riganò fanns på planen och kunde blixtra till en sekund så grät ingen över litrarna spilld mjölk.
Sviten av 36 matcher utan förlust på Artemio Franchi inleddes 26 januari 2003, då en betydligt hemskare eftermiddag än den mot Sampdoria såg Fiorentina förlora med 1-2 mot Gualdo i Serie C2 och samtidigt fick Angelo Di Livio sin allvarliga skada. Där kom startskottet vars krut hållit i sig i mer än ett och ett halvt år men som nu alltså brann upp tillsammans med listan över spelidéer som gjorde att Fiorentina måste se över allt. Precis allt. Från den första passningen, till den sista.
45-90
Den första halvleken hade avslutats med ett par frisparkar i bra lägen för Fiorentina, Miccoli tog sig gudomlig rätt att exekutera samtliga och det slutade alltid i muren. "Murspecialisten" Di Livio, som Rai kallade honom häromveckan, hade säkerligen kunnat vara till nytta åtminstone här.
Innan paus var spelet annars direkt dåligt från båda sidor. Tempot dog och domare Preschern fick sätta pipan till munnen otaliga gånger.
När Fiorentina, i underläge, ska anfalla mot Curva Fiesole zoomar kameran in de glada japanerna på läktaren som med kamerorna i högsta hugg inväntar Nakatas inträde på planen, vilket kommer efter bara fem minuters spel.
Nu är matchen tillbaka i ett bra tempo, det syns en viss ljusning för Viola då man pressar sina motståndare och stressar de till enklare misstag. Men med spelare som Piangerelli och kämpen Fantini på planen blir det tyvärr inte så mycket mer än så, idéerna i anfallsväg liksom målchanserna är obefintliga. Det räcker inte ens att Obodo tar tag i spelet för en gångs skull och att krigsmålade Chiellini tar steget in i mitten. Ridå.
Om Sampdorias försvar fick högsta betyg i den första halvleken, var det deras mittfält som fick Fiorentinas spelare att se mindre begåvade ut i den andra. Bästa exemplet är "samarbetet" mellan Piangerelli och Chiellini i den 21:a minuten då de likt Helan och Halvan kämpar om samma boll, förlorar den efter att nästan ha sprungit ihop och en ny farlig kontring för Samp kommer till stånd.
Fem minuter dessförinnan hade Portillo bytts in istället för en i dubbel bemärkelse blek Jörgensen, som Mondonico med sin gälla röst kallade till sig med "JORGEN", och i samma veva kom gästernas andra mål.
Ännu en gång på en fast situation denna gång en frispark slagen av Sacchetti från vänster som oerhört vackert letade sig in bakom en fastfrusen Lupatelli. En kandidat till omgångens snyggaste fullträff!
Fiorentina trummade på, men det kändes inte ens desperat. Inte så mycket som en jakt som något som behövde göras för att matchen skulle kännas "normal". Fantini bröt igenom ett par gånger, Portillo visade lite hjärta och Miccoli skällde på sig själv. Hela denna tid med Fiorentina som försöker åstadkomma ett mål, men utan att ens skjuta ett skott som besvärar Antonioli. Det var så dåligt att man hade kunnat skratta åt det.
Portillo kommer närmst, Chiellini kommer lika nära när tio minuter återstår. Fiorentina har då nämligen två bollar i trävirket inom loppet av två minuter. Först slår Nakata ett smart inlägg från vänster som dimper ner rakt framför fötterna på Portillo vid bortre stolpen och spanjoren snubblar bollen klockrent i stolpen, efter detta följer ett hårt vänsterskott från Chiellini som går i Antoniolis högra stolpe.
Men otur var inte dagens ämne.
Sanningen är en helt annan, och sanningen gör ont ibland.
