Atalanta - Fiorentina 1-0
"Att spela runt bollen utan att skapa chanser, är som sex utan att nå njutningen."
Trettondagseftermiddagen var solig i Bergamo. När solen gått ner hade Fiorentina missbrukat ett stort bollinnehav och, utan att skapa alls mycket framåt, bjudit in Atalanta att ta dess första tre poäng för säsongen.
Syndabockarna var tre till antalet. Kanske även fyra, om man räknar med Sergio Buso, men tränaren ges ju alltid skulden vid en svidande som denna.
Efter en period av lönlöst bolltrillande och tafatta försök att luckra upp hemmaförsvaret, bröt Igor Budan igenom och Viali hamnade på efterkälken. Savini blev hastigt och mindre lustigt siste man och även han misslyckades kapitalt med att hejda det snabba anfallet. Roccati kom ut på mellanhand och inhopparen Budan dunkade utan större bekymmer in det matchvinnande målet. Touché.
Första halvlek avslöjade skillnaderna, den andra tog bort deras betydelse
Roccati, som dittills gjort en godkänd insats med en otrolig avgörande räddning ett tiotal minuter innan målet, blev en av syndabockarna denna mörka eftermiddag.
Savini, en klippa i försvaret under hela matchen, agerade pinsamt håglöst sedan store och säkre pirat-liknande William Viali bjudit ombord livsfarlige Budan. Fiorentina sköts i sank och Busos reservkanoner Valdes och Miccoli gavs knappt tid att komma ur kabyssen innan de svarta seglen hissades för hemresa mot ett Florens som väntade sig ack så mycket mer av detta lag.
Den mållösa första halvleken avslöjade skillnaderna i kapacitet mellan lagen. Fiorentinas spelövertag var stundtals markant, men spelet gick i baklås gång efter annan sedan halva planen passerats. Atalanta såg inte ut att kunna hota och om de tillresta violafansen var reserverat hoppfulla i pausen, lär det ha funnits viss ängslan i hemmasupportrarnas andetag.
Fiorentina inledde även den andra halvleken som ledare på poäng, men som alla vet är det svårt att nå målet utan att ha någon aning om vart detta befinner sig. Eller som Alberto Cavasin en gång sade, i ett av sina mest klassiska uttalanden: "Att spela runt bollen utan att skapa chanser, är som sex utan att nå njutningen."
Utgången av denna misslyckade match blev idiomatisk och Atalantas avgörande mål åtta minuter före slutet kom egentligen inte alls som någon överraskning.
0-0 rättvist, men ära de som äras bör
Trots engagemang, kunskap och individuellt starka insatser begick Fiorentina harakiri när man - Busos fel eller inte - som det bollförande laget i en match man helt enkelt skulle vinna (förtjänade är helt fel ord) själva blev sin största motståndare. Atalanta, psykologiskt sett i underläge efter en katastrofal höstsäsong, grep segern med tänderna. Men också med list och med effektivitet. Och även med en gnutta tur.
Det här var ingen vidare fotbollsmatch och den borde ha slutat som den började, efter den tysta minut som hölls för offren i Sydostasien. 0-0 hade givit en mer rättvis bild av händelserna, utan att på något sätt frånta Atalanta äran för deras första seger som porträtterades av fansens gränslösa glädje efter slutsignalen.
Skadekris eller inte, det går att kräva betydligt mycket mer av Fiorentina.
Anfallet, med Riganò och Portillo, är av ädelt märke men var trubbigt utan att någonsin se vasst ut. Mittfältet, där Di Livio och senare Fantini i den andra halvleken agerade mer som högerbackar (?!), lät som en V8 men stannade abrupt då treans växel skulle läggas i.
Försvaret, klanderfritt i 70 långa minuter, ser vid första anblicken välskräddat ut men när det töjs ut lite grann blottar sig maskorna.
Fantini och Portillo slet utan belöning
Planens bäste spelare, jag tror mig våga räkna in även motståndarna här, var Enrico Fantini. Utan att, förutom möjligen efter målet, någonsin vika ner sig slet han som ett djur och var ständigt hungrig och delaktig genom att täcka upp stora delar av mittfältet. Ett mittfält där Obodo tog tag i spelet och åtminstone visade vilja att försöka få igång spelet. Men där, liksom i Marescas fall, slutade fin bollkontroll vid just det. Fiorentina kom inte längre än till Atalantas fyrbackslinje och Portillo, som slet och arbetade i det tysta oftast ute på ena kanten, var inte i närheten att få bollen i rätt position. Inte heller Riganò, som idogt sparkades ner och lyckades bli varnad för protest i slutminuterna då domare Cassarà blåste frispark när Fiorentina kunde ha skapat en sista målchans i raden av mycket få.
Miccoli och Maresca är ansvariga för de fasta situationerna, vilka var en katastrof liksom inläggen från Chiellini och Di Livio.
Mycket av detta går att beskylla den mycket dåliga vinterplanen i Bergamo för, men kontentan av det hela blir ändå att detta var en dålig match på en miserabel plan där Fiorentina fick en eländig start på det redan skadeskjutna året.
Och läget är inte värst mycket annorlunda än det var efter den senaste bortamatchen.
